Dag 12249 - Den mörka tid som gick

Sitter fortfarande i bilen och börjar tänka på de veckor som gått. Har varit jävligt jobbigt det senaste. Har varit julhelg och den har varit sådär. Förflutit förbi snabbt som vanligt. Jag har haft en ganska jämn och slätstruken depression under hela tiden. Allmänt nedstämd, lite frustrerad och tung i kroppen. Värk och trötthet som plågar och tär. Jennyh har jobbat så det har varit mycket ensamhet med extremt livliga barn som oftast lever upp men kan vara fruktansvärt påfrestande i många fall. Jag har inte orkat eller känt lust att gå upp på morgonen, trycket för bröstet och kampen om att andas har varit för jävlig. Försöker så länge det går att ligga kvar i sängen eller soffan, passa på att sova middag när barnen sover och får inte gjort något överhuvudtaget. Känns som jag bara gapar och skäller den vakna tiden, har inte kraft till något annat. Onödigt att slösa den lilla kraften man har till att vara arg. Men jag är arg inombords. Mycket arg. Arg på livet och min situation. Hopplösheten och ovissheten. Ingen framtidstro, men ändå går tiden så jävla fort. Jävla klocka, almanacka och jordevarv. Åt helvete med allt. Ägnar mitt liv åt att vara hemma i lägenheten med barnen, detta är det sociala utbytet jag får. Samt gymmet där jag är oftast fyra gånger i veckan. Detta håller mig igång, trivs där och skulle må som en skosula om jag inte hade träningen. Men annars är det dött. Visst jag har min filmsamling och den betyder mycket, materiellt sett, fast jag är ganska prylgalen. Finner lycka i prylar. För jävligt egentligen Men svårt att bli av med, trots att det för med sig biverkningar. Lever i en bubbla eller snarare i en bunker med mina prylar och ett åskladdat moln av allt helvete som svävar runt mig vart jag än går. Svämmar över ibland och ger sig uttryck i ilska och vrede. Äter medicin för att vara någorlunda normal men tycker att biverkningarna är värre, men vågar inte sluta. Jo det har varit ett jävla år 2008, kommer att gå till historien som ett av de värsta i de flesta avseenden. Men vissa ljusglimtar, fast inga som jag frambringat så klart. Gott nytt isolerat år.

Dag 12249 - Nyår i bilen

Då var ännu ett år till ända. Sitter i våran lätt krockade Volvo v40 2.0T av 2000 års modell. På passagerarsätet för en gång skull. Fast jag skall köra om en stund, har svårt att sitta bredvid, mår lätt illa, blir rastlös och är inte tillfreds med hur andra kör, inte riktigt i alla fall. Debut för mig att skriva på datorn samtidigt som jag åker bil. Det mobila fungerar utmärkt! Mår ju visserligen inte bäst av att hålla ögonen från vägen, men rastlösheten tar överhanden. Familjen är på väg till Strömstad för att fira nyår med mina föräldrar i den nya fastigheten som dom köpt. Skall bli spännande att se hur allt ser ut. Har vart där och sett det utifrån, samt butikslokalen men inte lägenheten som blev tillgänglig helgen innan jul. Det slår lock för mina öron av bilens guppande. Vi börjar närma oss Göteborg, tror vi precis passerade Mölnlycke. Göteborg 8 stod det precis på skylten vi passerade i 125 km/h. Jennyh körde om... hon brukar vara extremt laglydig. Jävla trafikanter som inte kan köra bil. Gör mig så FÖRBANNAD!!! Seggökar som inte kör om, eller folk som tvekar, bromsar, gasar, byter fil... eller inte. Allt på en och samma gång. Inte märkt av halkan än kanske blir mer närmare destinationen. Längtar till fika. TUT!!! Låt din förstfödde sons hår växa inåt ditt satans sändebud till söndagsåkare!!! Kaffe och äggmacka, åh vad gott. Hoppas på att få köra sen. Nu får jag nog trots allt snart spara lite batteri till Jennyh annars blir hon galen. Gott nytt år alla läsare och skål till ett nytt förhoppningsvis ljusare år.

Dag 12238 - Det nalkas ytterligare en jul

Hektiska dagar. Jul om några dagar och jag har inte köpt en klapp. Som vanligt. Varje år bestämmer jag mig för att starta i tid men så blir aldrig fallet. Oftast för att jag inväntar pengar men i år har jag så det räcker och blir över, mycket ovanligt. Jennyh var i Tyskland igår med några kompisar för att köpa alkohol. Trubbel i tullen förstås. Inte för att de köpt över ransonen men för att bilen vägde för mycket, det håller man ju koll på. På grund av detta missade vi teatern vi skulle gått på. Mycket tråkigt, hade sett fram emot det. Men men sånt kan hända. Idag har jag varit i stan med Emil och sökt efter julklappar, blev inga inköp men en del idéer, lite för stora för att bära med sig hem. Fan vad jag har svårt att köpa presenter, hatar det. Kul när man hittar något som man är nöjd över men det är sällan. Blir oftast sånt som är önskat. Så charmig är jag. Eller det beror på hur stark jag är i mig själv. Brukar tycka det är jobbigt att gå i affärer, speciellt när man inte vet vad man skall köpa. Känner att folk stirrar på mig och betraktar mig. Ser ner och fördömer mig, det tar överhanden. Känner hettan stiga mot mina öron och jag vill snabbt försvinna från denna värld. För ett par år sedan precis när jag träffat min nuvarande fru, handlade jag julklappar men Jennyh minsta syster Cornelia, det var roligt, måste varit den bästa julklappsinhandlingen som jag varit med om. Vi hade skitkul. Fick hjälp och tips och vi skrattade och hade kul! Det är inte ofta sånt händer. Jag minns att jag klantade mig och rev ner hyllställ till Cornelias gapskratt. Jag skrattade också men med något högröda kinder. Fast det var ändå avslappnat och roligt för en gångs skull. Köpte underkläder, bh och trosor, som visserligen inte passade men jag kände mig inte helt missplacerad. Fan att man inte kan känna så lite oftare. Varför skall jag skämmas över mig själv hela tiden? Varför hata sig själv så mycket? Ofta önskar man att man vore död. Vill inte det eftersom jag har en jävla dödsskräck men känns som att mitt leverne för mig dit. Fast det ena väger upp det andra. Skall i alla fall fira jul med svärföräldrarna, vilket chockar mig lite. Trodde inte jag var önskvärd. Fast det finns ju tre till som är omtyckta i min familj så man får ta det onda med det goda. Jag själv tycker visserligen att det skall bli roligt. Hoppas att relationen kan bli lika bra som den tidigare varit, saknar den oerhört. Fast jag har förstått att andra inte uppfattar det så. Men jag uppskattade den väldigt. Tiden går och jag vet att tiden brukar läka alla sår, men jag har svårt att acceptera när andra inte släpper gammalt groll. Jag kommer aldrig acceptera att folk har en felaktig uppfattning om mig, speciellt inte om den är förutfattad och själv uppdiktad. Verkligheten är oftast inte vad den synes. Det krävs två för att dansa tango! God jul alla muppar och vänner!

Dag 12231 - Lyckorus och ensamheten

Fredagskväll eller snarare väldigt tidig lördagsmorgon. Lyssnar på Metallicas Black Album och kopplar av i soffan med lite rödvin. Jennyh jobbar hela helgen, börjar vid nio imorgon och är hemma vid sex tiden på söndag. Mamma och pappa åker till Strömstad till nya fastigheten imorgon, lägenheten från förra ägarinnan är nu ledig till deras förfogande. Är väldigt sugen på att åka och se hur det ser ut. Var uppe med brorsan för ett tag sedan och kollade på huset. Mycket fint. En gammal vacker byggnad bevarad i all sin prakt. Utsikt över Strömstads hamn. Fantastisk stad. Saknar dock Varberg fortfarande men börjar släppa det allt mer, fast de sena höst- och tidiga vårbesöken som Jennyh, barnen och jag gjort de senaste åren är svåra att överträffa. Har använt den lilla trettiofemkvadratstugan som en tillflyktsplats under många av mina depressiva perioder. Kommer för all framtid sakna den tiden. Inte de depressiva utan njutningen av västkusten i Halland. Men får hitta det nya paradiset i Strömstad, som verkar vara en helt underbar stad. En riktig idyll, lagom stor. Kanske kan få utöva mitt fiskeintresse mer. Det har jag saknat de senaste åren. Älskar att stå med ett spö mot en spegelblank vattenyta och bara njuta och se solen gå ner. Oslagbart! Var på massage i dag för första gången. Hos Jennyhs kompis Samantha, var helt underbart, mina värkande axlar fick läkning och en avkoppling och njutning som man sällan uppnår. Efter en dos prestationshöjare begav jag mig till gymmet och körde ett hårt biceps och triceps pass. Styrkan var fantastisk idag trots min tre veckors paus på grund av flytt och sjukdom. Dagen har även denna dag varit bra. Lite dämpad under kvällen, väldigt trött under tidig kväll men senare väldigt avkopplande med mycket musik. Var längesedan. Lägenheten har fått ett nytt lyft av ny klädsel till sofforna och nya gardiner och en splitt ny Samsung fyrtiotvå tums plasma! Fan vad glad jag är att jag äntligen kunde köpa en ny teve. Hänger på väggen med sin svarta piaonolack i glansen av julgranen. Vackert! Kontant köp blev det också, ännu bättre, aldrig mer en avbetalning eller ett kreditköp som bara gör en olycklig. Skål alla vänner, om jag nu har några kvar. Nu skall vi snart knyta oss och ladda för en ny dag, förhoppningsvis lika bra som denna och föregående. Kommer nog fylla denna helgs kvällar med film, film och åter film. Skall bli kul i all min ensamhet, den har jag ju tillräckligt med och det brukar jag ju gilla, till en viss del... Men då brukar ju Herr Erik Belfrage fungera som bäst. Stör ingen, retar ingen, belastar ingen. Ha det bra alla levande.

Dag 12229 - Belöningen

Äntligen kom dagen med stort D då jag blivit bönhörd, eller nja har ju gått ur kyrkan, men ej förbisedd i alla fall. Ett telefonsamtal från släktföreningen och ett bidrag kommer landa på mitt konto lagom till jul, härligt! Att familjen haft det ekonomiskt knapert är väl ingen hemlighet så att pengar i detta fallet betyder lycka så erkänner jag det snabbare än någon ställer frågan. Kvällen och början på natten har alltså varit ganska lättsam och positiv. Såg en bra film med Bill Murray "The Life Aquatic with Steve Zissou", som jag förövrigt skrev några rader på i min andra blogg, "Inte bara Videovåld" läs gärna. Dragit in granen för julen idag också och klädde den lite snabbt, dock var det inte så mycket julstämning då frugan och jag inte var riktigt sams. Jag slängde snabbt upp den lilla satan till gran i sin fot och fyllde den med vatten. Jennyh fick se granen, som inte är mer än en och en halv meter hög, innan hon raskt fick bege sig med bilen mot Svenljunga för att jobba natt. Klädde den senare med diverse kulor som inte gått sönder i Jennifers små destroyer-händer. Snabbt lämnade jag barnen till barnens farmor så att jag kunde bege mig ner till Studio Aktiv för att köra ett styrkepass, rygg och axlar blev det idag. Snabbt packade jag väskan blandade en protein/kolhydrat/kreatin blandning och tog en prestationshöjare i farten, Rage, fungerar mycket bra ger oerhört mycket mer kraft och styrka. Orkar mycket mer. Efter passet snabbt hem och resten är historia. Telefonen ringde...

Dag 12226 - Mitt liv hittills

Varje dag räknas och stegen känns tyngre allt efter att de sätter sina spår utefter min vilsna färd. Mina 33 år har vandrat utför, för det mesta, men det finns höjdpunkter. Dagen då jag första gången vilade mina ögon på min nuvarande fru var den lyckligaste i mitt liv, nu har det blivit en vana, en behaglig sådan, oftast. Därefter har det blivit i alla fall två dagar till utav mina 12207 förbrukade som satt en prägel i mitt hjärta. Den 19 september 2005, min son Emil föddes med dunder och brak. Snabbt och inte helt smärtfritt för frugan som fick genomgå ett akut kejsarsnitt. Men en fin son blev det. Den tredje inföll den 11 april 2007 då min vackra dotter Jennifer såg ljuset för första gången. Sötare dotter får man leta efter. Detta är ord som varje förälder förmodligen kläcker ur sig. Smaken är som baken... Vad är vackrare än att se sin nyfödda slemmiga unge som skriker och spyr och skiter ur sig det mesta som man tidigare aldrig skådat. Man älskar den lilla krabaten förblindat. Trots att det lilla monstret kräver mer än vad dygnets alla timmar erbjuder. Sedan tar det ett helt liv innan man på livets pottkant återupptar kraven som man hade i barnsängen. Men nu med alla livets förbrukade dagar som tynger ens axlar. Urspårning från ämnet. Varje minut gråter jag inombords att min tid här på jorden går under nedräkning. Vad har jag åstadkommit hittills? Förutom att jag gift mig och är två barns pappa? Jo jag har ett självförtroende i fotsulenivå och är djupt deprimerad och plågas av ångest. Kroppshyddan är fylld av ilska som ibland utspelas i aggressionsutbrott. Mitt hat emot mig själv är mörkt och destruktivt. Hat ett ord som ekar innanför skallbenet. Hat ett ord jag hatar. Ekvationen är en ond cirkel som aldrig finner ett svar. Min diagnos för mitt tillstånd är Borderline och social fobi. Kanske därför jag sitter här och skriver. Det underlättar och är en terapi i sig. Ilskan kommer ut i det skrivna ordet istället för våldshandlingar som mina dörrar får känna på ibland. Fast mer sällan nu. Uttrycker också mina känslor och tankar i konst. Målar en del som skänker mig en smula glädje i gengäld. Men som sagt mina dagar är räknade och min framtid är oviss. Behandlingen jag får av samhället är gruppterapi och en individuell terapeut. Kommer gå mer in på detta och dela mina tankar och känslor för detta i kommande inlägg. Skall även skriva om min stora passion för styrketräning och min resa mot det målet. Hälsan som jag högt värderar. Jag är mannen i skuggan och hoppas en dag träda ur mörkret och se morgondagens soluppgång för första gången utan att vara tyngd av sorg och självförakt. Rakryggad och stolt. Inte nedtryckt och förödmjukad. Hånad och svag. Belfrage är mitt namn och det står jag för.

Dag 12212 - Doften av disktrasa

Då var det måndagsmorgon igen. Min högra tumme värker efter helgens flytt. Kylan gör ju inte det bättre. Men fint är det från köksfönstret. Har precis kört iväg familjen, Jennyh tog barnen till dagis sedan skall hon upp till lasarettet och jobba idag. Sitter nu vid köksbordet och avnjuter ett stort glas kaffe och radion står på i bakgrunden. Morgonpasset pågår. Bill Gates polare Charles Simonyi som gifte sig med den hälften så gamla svenskan Lisa Persdotter är samtalsämnet. Det måste ju vara kärlek där, det förstår ju varenda kotte. Åldern har ingen betydelse... eller pengar... makt... lämnar ämnet.

Utsikterna för dagen: skall åter till Sigynsgatan 13, gamla adressen, och samla ihop resterande "skräp" och försöka bli färdig. Har endel att måla samt spackla... Ett par grejor har stått i min väg när min vrede visat sitt ansikte. Spackel och färg skall sopa dessa spår under mattan. Jag kliar mig i min tvåveckors stubb och känner plötsligt en svagt sur doft som nafsar mitt känsliga luktsinne. En stilla rysning startar i ryggslutet och banar väg mot nackhåren. Min första reaktion är att föra handen mot näsborrarna och lukta lite mer! Jag avskyr den sura doften av gammal disktrasa men kan inte låta bli. Varför gör man så? Bland det värsta jag vet, när man har en doft eller snarare en stank om fingrarna utan ett handfat inom räckhåll. Jag plågar mig själv genom att lukta om och om igen och påminna mig själv om hur illa det luktar. Doften av metall en annan klassiker. Funderar på att läsa dagens Borås Tidning som ligger jämte mig. Jennyh står och tjatar om att jag skall köra henne till jobbet så hon hinner ta en kopp kaffe innan, lite lätt irriterande. Men så får det bli, övertalad IGEN. Hon kom tillbaka efter att hon lämnat barnen (en liten parentes ifall någon undrar). Nu är det för mycket ljud, radion... Jennyh... tidningsblädrande... får ta en paus.

Dag 12210 - "Pessimism" is my middle name!

Fan vilket helvete jag står i! Skit upp till öronen. Stress. Press. Inget blir gjort. Tiden är knapp. Snart får jag stå till svars för mina synder. Ytterligare misslyckanden att skriva i sin livs dagbok. Hur mycket jag än kämpar klarar jag inte målet. Att ständigt jobba i motvind är tärande. Jag har inget självförtroende och tron på mig själv är utom räckhåll. Nu sitter jag här, ännu en lördag. Tyngd av bekymmer och orkeslöshet. Tankar kring hur i helvete jag skall leva mitt liv och vad folk i min närhet egenterligen tycker om mig. Jag är besviken och långstynt i vissa fall. Kan inte släppa tankarna kring en viss händelse. Blir inombords vansinning på andras inkonsekventa och inåtvända sätt. Bara lyssnar till sina egna förutfattade meningar och vad man tror. Tolkar ut efter lösa indicier och andras skitsnack. Besvikelsen har jag svårt att lämna, mycket svårt. Svek är för jävligt. Skall upp relativt tidigt imorgon, om jag orkar och fortsätta med flytten. Den tar aldrig slut. Får heller ingen hjälp, ingen som erbjuder sig och själv har jag tappat lusten att fråga eftersom det alltid blir undanflykter som svar. Själv ställer man alltid upp men får aldrig tillbaka. Det stämmer inte som man blivit uppfostrad. Snälla människor som ställer upp får inte tillbaka med samma mynt. Är du snäll blir du utnyttjad, utblottad och förnedrad. Är du jävlig får du respekt, framgång och makt. Varför skall jag krypa? Aldrig har jag fått en vänlig hjälpande hand tillbaka. Bara ett helvete. Har ingen tro på godheten. Jag älskar min familj och de närmsta men längre sträcker det sig inte. I denna lilla värld finns godhet och ömhet, det vet jag men utanför lurar mina fiender. Hotet närmar sig och jag är inte förberedd. Det kommer jag aldrig vara, det har jag inte ork att göra, jag är för godtrogen, mycket motsägelsefullt. Men hoppet är det sista som lämnar människan och än lever jag. Det är lördag kväll, min son smaskar på godis på min högra sida. Han dricker julmust, jag dricker en öl. Teven står på, Musse Piggs töntiga röst ljuder ur högtalarna. Klockan har passerat åtta och nu lutar jag mig tillbaka i soffan den beiga och skall försöka koppla av en stund. God natt och fortsatt trevlig helg alla djävulens odågor.

Dag 12210 - Lådinvasionen

Lådor överallt men ändå är det inte tillräckligt. Jag ser ingen ände på helvetet! Jag hatar att flytta, aldrig mer. Har varit i gamla lägenheten idag och tagit med lite lådor men det är lika mycket skit kvar ändå. Börjar känna stressen stiga mig mot huvudet. Kommer jag att klara av detta? Allt hänger på mina axlar. Måste klara av detta. Filmer filmer överallt. Nu straffas jag för mitt fanatiska filmsamlande som pågått i tjugo år. Hur skall jag organisera upp allt? Vart skall allt stå? Ordnar sig väl men det känns lite för kaotiskt för tillfället. Hjärnan kokar av överhettning.
-Pappa det komme mea snö! Utbrast Emil bakom mig när han glatt tittar ut genom fönstret som vetter mot Orregatan. Snön faller vackert i gatlyktornas sken. Bilarna utanför täcks av ett mjukt täcke i den mörka och minusgradiga lördagskvällen. Mysigt. Nu glömde jag för en sekund allt jobbigt. Skall försöka vara kvar i den känslan en stund till... Nu är jag tillbaka. Kalle Anka skrattar sitt något elaka skratt på teven. Emil hoppar i soffan och äter lördagsgodis. Jennifer sover hos gammel mormor inatt. Jennyh jobbar natt. Ett monsterpass hon råkade ut för denna helg. Imorgon bär det av med Emil till mormor igen. Jag skall fortsätta med flytten och hoppas med lite hjälp från brorsan om han är i Borås. Måste avsluta och bryta alla kopplingar med djävulens boning. Skönt att starta om på nytt i denna mycket mindre men mysigare lägenhet. Skall när allt lugnat ner sig börja arbetet med hemmabion som jag skall ha i källaren. Riktigt roligt projekt. Något jag ser fram emot. Måste starta träningen nästa vecka igen. Har haft paus denna vecka på grund av flytten och muskelvärk efter för hård träning. Är inne på en kreatinkur nu och mina triceps och muskelfästerna värker. Funderar på att dra ner på kolhydraterna inom kommande veckor för att slimma kroppen lite. Proteinrikt och kolhydrat snål mat. Muskelmassan har ökat avsevärt den senaste tiden. Men har fått lite ovälkomnande gram fett också. Ätit lite för mycket skit vissa dagar. Fram till jul borde jag sköta mig ialla fall. Funderar på att skriva lite varje dag om vad jag äter kanske gör det hela lite lättare. Nu skall jag koppla av resten av lördagen och bara njuta i soffan.

Dag 12207 - Trötta steg

Har varit en hektisk morgon/förmiddag. Ett hårt pressat schema har styrt mina trötta ben och min värkande kropp. Flytten är hemsk, har visserligen gått ganska bra än så länge men det känns som den aldrig tar slut. Hemma själv på nya adressen sedan igår eftermiddag. Barnen fick sova hos gammel mormor inatt så jag hann flytta så mycket som möjligt. Jennyh jobbade kväll och stannade över natten så hon började nästa pass klockan sju i morse. Körde mina föräldrars bil fullpackad två vänder igår kväll. Gick smidigt kopplade sedan av framför teven med två skräckfilmer som var sådär. Sov sedan i soffan då jag inte orkade bädda upp sängen, slapp ju då bädda i morse ;) Smart! Klockan åtta i morse var det dags att ge farmor sin medicin och sedan bestod frukosten av en protein drink och sedan hämta Jennifer för att lämna henne på dagis. Sedan snabbt hem för att lämna ur barnstolen och vidare till Honda för att lämna bilen på service. Fick en fin ny Honda Civic Sport som lånebil. Skön som attans att köra, kvick var den också. Tog en extra runda för att sedan hämta Emil och ta med honom till tandläkaren. Allt gick bra. Inte ett finger rörde han i tandläkarstolen. En polering och lackning senare valde han ett klistermärke med Kalla Anka, Musse Pigg och Långben på. Leende gick vi till bilen som förde oss till dagis, än en gång. Emil var lite blyg som vanligt men avskedet gick bra. En kram och puss senare satt jag i bilen och begav mig till Ica Maxi för att inhandla frukostbröd. I entrén såg jag en gammal klasskompis från grundskolan. Båda två låtsades som inget och strax därefter satt jag i bilen igen med den billigaste limpan jag kunde finna. En barkis, brukar inte lyxa till det med tomma kalorier annars men idag blev det så. Med foten på den aluminiumprydda gaspedalen och mina kalla händer på ratten styrde jag hem mot Orregatan. Nu var nästa uppdrag att få ut farmor till taxin som skulle köra henne till hennes besök på Trappen. Som varje onsdag. Men det gick inte lika bra. Jag möttes av ett bestämt nej att hon absolut inte ville bege sig dit idag. Inget att göra, färdtjänsten var ju inte av bokad så jag fick bära hundhuvudet och be om ursäkt till chauffören. Nu äntligen fick jag i mig dagens första kopp kaffe, rykande hett till ljudet av p3 och morgonens Borås Tidning som fortfarande hade lite doft kvar av trycksvärta. Några mackor och ett par ägg slank ner och ytterligare en kopp kaffe. Nöjd och trött sitter jag nu i vardagsrummet som är kantat av flyttlådor och ett soffbord fullt av fjärrkontroller och en dator dör jag nu sitter och skriver. Skall nu uträtta de behov som hör morgonen till och åka en sväng. Får se vart bilen bär. Pratade med pappa och mamma i telefon innan, båda har åkt på magsjuka, hoppas jag slipper undan. Vill inte för allt i världen ha magsjuka nu under flytten. Skulle innebära käppar och onödig stress. Får se om mina tankar hinner ikapp mig idag kanske dyker det upp något som jag kan filosofera om under kommande timmar.

Dag 12189 - Fest med kompisarna

Det var längesedan, mycket längesedan som jag träffade kompisarna över några öl. Men nu blev det äntligen verklighet. Sitter hos Fredrik och skriver i min blog... hur kul låter det? Jo det är helt ok kul att träffa polarna igen, men fotboll är ju inte min stora passion. Först var det fotboll live och sedan blev det fotboll på PS3. Inte så jävla kul att sitta bredvid och glo på amatörer spela via handkontroller. Ringde Håkan, såg fram emot att träffa honom idag, men han hade plötsligt blivit trött, som vanligt. Försökte övertala honom kanske lyckades, han blev lite mer positivt inställd efter att jag snackat en stund. Hoppas han kommer. Fan vad jag hatar sport, speciellt när man inte har spelat och har en vinstchans. Pengar är ju aldrig fel. Speciellt när man har ont om det. Kändes väldigt krystat i början när jag kom hit ikväll. Alla är ju från jobbet och jag känner av allas tankar. Deras tankar om mig. Är för jävligt. Ville bara försvinna. Fly från allt men det är för pinsamt att bara sticka utan ett ord. Vågar ju inte säga varför. Men nu känns det bättre. Trots att jag önskat att vi bara suttit och lyssnat på musik och snackat. Nu är läget så att alla har sina blickar fängslade mot teveskärmen. Osocialt. Måste snart besöka toaletten. Det trycker på i blåsan. Skönt nu var det gjort. Undrar vad familjen gör hemma. De skulle göra egen pizza ikväll. Hoppas det finns lite kvar när man kommer hem. Hoppas jag slipper gå hem, det är satans kallt ute. Inga pengar till taxi.

Dagen har varit seg och ganska njutbar. Inget speciellt har hänt. Barnen har kutat omkring och bara busat. Hoppat i sängen och stöka ner hör ju till favoriterna. Roligt att se glädjen i ögonen men det är ganska jobbigt. Hela tiden är man rädd att de skall slå sig, speciellt Ninni som hela tiden tar efter storebrorsan. Hon är lite väl våghalsad för sitt eget bästa. Städa är ju inget som hör till favorit sysselsättningarna. Så det brukar ju bli vi som får göra det, Jennyh och jag. Men Emil får allt hjälpa till efter många om och men. Får nog försöka få den här gruppen att bli lite mer social, ingen lätt uppgift men ett atppert försök kostar inget... om jag vågar. Fredriks lilla dotter har visat sig här under kvällen, mycket söt. Hon har växt ordentligt sedan jag såg henne sist. Det var ett tag sedan. Lite blyg och känslig för blickar från oss har lett till endel tårar. Nu lägger jag ner för kvällen.

Dag 12187 - Två sidor

Känslan av tomhet har präglat denna torsdag. Orkeslös, trött, huvudvärk, rastlöshet som får det att krypa i kroppen. Men det leder mig ingenvart. Mår illa av att tänka. För mycket tankar, svårt att fokusera. En hand som pressar mig tillbaka i sängen. Den är obäddad, varm med alldeles för obekväma små knöliga kuddar. Försöken att bota huvudvärken hela förmiddagen har inte hjälpt. Nacken är stel och det bidrar väl också till obehaget. Jag får inte gjort någonting. Ringde återbud till psykologen idag. Orkade inte gå till Solhem. Gick inte heller till gruppen i tisdags. Det ger mig dåligt samvete. Men jag orkar inte och det känns meningslöst att gå dit. Inget händer. Bara prat och förberedelser och återupprepningar. Tror inte jag får någon hjälp. Helvete vad allt känns mörkt. Allt är problem. Jag oroar mig för allt. Flytten ligger framför fötterna men får inget gjort. Blir hela tiden motarbetad. Allt strular och kommer inte till skott. Förutom att skriva av mig lite som avlastar endel. Skönt det i alla fall. Nu kommer barnen och frugan. Jennyh har jobbat sedan tio imorse. Barnen varit på dagis sedan nio. Nu är klockan fyra. Emil öppnar dörren och ropar:
-Pappa jag är hemma!
Underbart att höra, ett par sekunder senare kommer han in till mig och ger mig en kram, han verkar var på bra humör. Strax efteråt kommer Jennifer också med raska steg emot mig. Du lyser jag upp ganska mycket. Barnen sprider sån glädje och kärlek. Nu skall jag umgås lite med familjen. Låsa in mina negativa tankar för en stund och öppna för den andra sidan.

Dag 12185 - Utrotningen

Jag hatar stress! Det föder en irritation, motvilja och nedstämdhet inom mig. Jag läcker som ett såll och förpestar alla runt omkring mig. En tät dimma av aggressioner och dålig stämning följer varje steg jag tar. Allt går fel och uttrycket "En olycka kommer sällan ensam" gör sig påmind. Ekorrhjulet har sats i rullning och det är svårt att få stopp på. Allt är skit! Det blir svårt att ta sig ur när man med slägga slagit sig in på den banan också. Minsta lilla sak som inte uppfyller mina krav får mig att bli sur och gnällig. Det är jobbigt. Samtidigt strider mina goda och onda sidor med varandra inom mig. Enda resultatet av den dolda konflikt en är att jag bara tyngs med än sämre samvete och skuldkänslor. Nedstämdhet och ångest. Tortyr! Självplåga! Vill ibland slita ut den elakartade tumören som förpestat mitt liv. Om den hade funnits där, om den hade varit fysiskt synlig vad enkelt det hade varit. Jag kan ibland känna den, tumören. Den jävlas med min kropp. Den ger mig synrubbningar, tjut i öronen, blixtliknande huvudvärk. Kalla fötter och händer. Darrningar och stickningar. Yrsel och illamående. Illamående som får mig att vilja stoppa fingrarna ända ner i magsäcken. Spy ut all galla, allt hat, all smärta och slita huvudet av den dåliga självkänslan och korsfästa de sargade kvarlevorna i solnedgången. Låta asätarna slita resterna i stycken och låta allt förtvina medans solen går ner. Tänk om det hade varit möjligt att begrava allt helvete och vakna upp ett antal kilo lättare som en ny människa. Jag hade sålt min själ om det hade gått att uppfylla. Pissa på gårdagen och skåla för framtiden.

Dag 12173 - Kampen

Dagarna går och jag har många gånger funderat på att skriva. Men kommer inte till skott. Jag kommer inte till skott med mycket. Skjuter allt på framtiden. Livet för mig är ganska monotont. Jag går motvilligt upp på morgonen går med barnen till dagis, sedan styrketränar jag går hem äter hämtar barnen umgås lite med frugan, om hon är hemma, ser på teve och sitter vid datorn. Tisdag går jag till gruppterapin som går på halvfart. Torsdag är det individual terapi, där jag inte rikigt visar mitt eget jag. Har svårt att öppna mig och visa mitt rätta jag. Sluten som en mussla och vill därifrån. Funderar hela tiden på nya projekt som aldrig blir av. Detta stämmer inte helt visserligen. Har målat lite det senaste och det ger mig styrka. Älskar att måla, om det blir bra. Har slutfört en målning och påbörjat en annan. Ett självporträtt (den svart/vita). Jag är placerad i centrum med min fru till höger och mina "demoner" på andra sidan. Kampen som jag har var dag som jag aldrig blir av med. Den andra (i färg) är färdig och ganska mörk. En man med sår på halsen, en snara i centrum, bakgrunden. I månskenet kan man tyda en kvinnlig vålnad som halv döljer sig bakom trädet. Sammanhanget lämnar jag åt fantasin hos betraktaren. Jag får ur mig ilska, glädje och sorg genom målningen. Ungefär samma känslor som jag har när jag skriver. Har nu första stycket till en bok i mitt huvud, inte printat ner det än. Men det kommer bli en delvis självbiografisk blandat med fiktiva ideér. Skall bli kul bara jag börjar.

Flytten går för tillfället på tomgång. Har börjat iordningsställa endel men resten ligger på is. Hoppas vi kommer i ordning innan jul. Vill inte att verkligheten och mardrömmarna skall stråla samman då blir allt kaos.

I helgen är jag ensam med barnen. Jennyh skall iväg till Tranås och träffa sin kusin och umgås med henne. Det är roligt att det äntligen blir av hon har länge längtat efter detta. Imorgon fredag kommer brorsan hit vi skall laga lite mat och bara ha en trevlig kväll. Skall bli riktigt roligt. Kanske skall Emil med mina föräldrar under helgen så jag får lite avlastning. Annars hittar vi på något roligt. Det känns ganska bra nu när jag ser orden skrivna. En hel del positiva händelser trots allt. Alla mörka vrår lyser med sin frånvaro för en liten stund, skönt, vilken frihet om man kunde känna så här jämt. Att alltid känna belastningen på axlarna av dåligt självförtroende och rädsla för verkligheten är tärande. Den klaustrofobiska känslan att vara fastbunden och inte kunna röra ett finger. Förlamning och svårigheter att andas. Varje andetag kan ibland vara en kamp. Som att sitta inlåst i en smutsig stinkande bur med ett band som drar åt runt mina lungor. Långsamt pressas jag ihop och luften sipprar ur mig tills blodet samsas med svetten som pressas ur porerna över hela min kropp. Paniken exploderar inom mig. De dova ljuden av mitt hjärtas tunga slag överröstar världen omkring mig. Tårarna fyller mina ögonhålor och gör mitt syn suddig. Det kryper i fingrarna och fötterna snart domnar de bort. Snart är min kropp livlös och tynar bort i ensamheten i evigheten utan ett spår i historien. Mardömmen blir till verklighet, snart hoppas jag hinner göra något innan återvändsgränden är för trång så jag ej kan vända om. Mörkret lägger sig jag ser inget allt är mörkt och tyst. Jag ropar men jag har ingen luft. Stämbanden kan inte ljuda utan bränsle. Hoppas någon finner mig jag vill finna en utväg och lyckas. Jag vill ha ett liv under solen där lyckan är en del av min vardag.

Dag 12157 - Oundvikligt beteende

Natten börjar krypa sig närmare. Jag har tagit en dusch efter dagens träningspass. Barnen sover och själv har jag mycket oro i kroppen och i mina tankar. Mycket har med flytten att göra. Den närmar sig med stormsteg. Men det är med en mer positiv inställning från min sida nu. Kommer inte sakna detta djävulens boning särskilt mycket. Skall bli skönt att komma ifrån det zoo som bor på våningen ovanför. Elefantparad varenda kväll. Såg del tre av "Maria Wern - Främmande fågel" på tv 4 ikväll, hyfsat spännande serie som får veckans dagar att gå lite fortare. Har fått lite mer energi under vissa perioder de senaste dagarna, har då tagit tag i ett och annat. Bland annat målade jag en ny tavla härom kvällen, blev ganska skaplig. Mörkt motiv med undertoner och fin belysning. Känslosam och mångtydig. Sugen på att måla något nytt snart. Jennyh jobbar natt ikväll slutar klockan åtta på morgonen, lagom hemma till frukost. Sedan bär det av till Orregatan för att ordningställa ett av rummen. Flytta med en del saker som är nedpackat. Skall kanske greppa kofoten imorgon och fälla ett gammalt duschrum. Får se vad jag hinner med. Mina föräldrar och min syster med kompis närmar sig Sveriges gräns allt snabbare. De har varit på semester i en dryg vecka, i Frankrike. Lite avundsjuk är jag allt. Rött vin och god mat. Själv har jag aggerat hundvakt under tiden, har gått bra. En Bernersennen vid namn Livia. Stor bjässe som fäller en hel del för tillfället. Men barnen älskar henne och är henne hack i häl under dagens ljusa del. För tillfället är jag ganska avslappnad men det kryper oro och lite osäkerhet under skinnet. Det ger mig lite obehagskänslor. Var på gruppterapin idag. Det var oerhört jobbigt. Jag kände mig fruktansvärt låg. Underlägsen och dyster. Utan hopp om framtiden och en nervöst flackande blick. Fruktansvärt att då hamna i centrum som jag gjorde idag. Var tvungen att prata och uttrycka mina känslor och tankar. För jävligt rent ut sagt. Mina händer sysselsatte sig med att slita död hud från mina valkiga händer. Läsa på bokryggar som står placerade i bokhyllan mitt emot mig. "Mindfullness..." och ytterliggare ett ord som jag inte kommer på just nu. Min blick dras alltid åt den boken vid varje besök i gruppen. Det är oundvikligt att inte rikta blicken däråt eftersom jag gjort det sedan första gången mina fötter beträdde lokalen i våras. Kanske finner jag en trygghet i det. Att fly situationen och räkna böcker och dess lite osymmetriska placering som stör mig. Skulle vilja resa mig och systematisera uppställningen som jag vill ha den, men det hade väckt allt för mycket uppmärksamhet och undran ifrån de andra. Känner nu att mina fingrar börjar bli allt mer osams med tangentbordet. Handlederna darrar och jag börjar känna ilningar längs ryggraden. Tankarna kretsar kring allt som kom upp under mötet idag. Jag kallsvettas. Obehagligt. Lägger ner för ikväll. God natt. Men än skall jag inte lägga huvudet på kudden det är jag alldeles för uppjagad för.

Dag 12145 - Kaotiska dagar

Mitt liv är i kaos som vanligt. Jag skriver sällan, jag mår dåligt, är trött och har ont. Men ändå kanske det finns hopp! Var hos min psykolog idag. Kändes tugnt. Hade inte mycket att säga. Fick anstränga mig för att få fram något att säga. Jag vet att jag har det jävligt men jag är ganska likgiltig gentemot det. Hur skall jag uttrycka det i ord? Tystnad i rummet. Börjar rabbla en massa inlärda depressiva tankar som jag ständigt plågas av. Vad annat kan jag säga. Samma var det på gruppterapin i tisdags. Hade varit ett uppehåll på tre veckor för min del. Förra veckan var psykologen sjuk, veckan dess förinnan var jag inte på plats. Glömde och försov mig. Det skadade inte mycket har tyckt att det var ganska skönt att slippa det under den senaste tiden. Det har inte gett mig något alls faktiskt. Uppsluppningen har varit usel. De senaste gångerna har det bara varit jag och en deltagare till. Har varit för jävligt. Situationen har varit pressad och mycket motvillig. Kraven varit höga och rasten otäck. Jag själv med en annan psykopat! Det är så det har känts. Kravet blir så mycket högre då det är färre deltagare. Jag måste komma med något bra att säga, jag måste ha mått tillräckligt dåligt för att ha något att komma med. Terapin blir helt fel det blir en kamp om vem som mår sämst. Vem det skall handla om. Vill inte hamna i centrum men ändå lyckas man göra det. Jag är inte en tävlingsmänniska men när det gäller kan jag inte bärga mig att visa ad jag kan. JAG KAN MÅ DÅLIGT!!! Inte för att jag vill det men jag har blivit "bra" på det. Det är något allvarligt fel på mig. Det har jag alltid tyckt och så är det. Självömkan, klagan och självupptagenhet har blivit min vardag. Jag vet inte någon utväg på det. Jag lever i en kupa, jag är en "Bubble Boy", som de nämner i "Seinfeld". En pojken som lever i en bubbla utstängd från omvärlden och lever sitt eget liv. Inhängnad kring sina demoner och lever med dem istället för att bekämpa dem. Jag känner mina baksidor för väl för att veta deras svaga sidor. Har blivit förblindad och kommer jag någonsin komma ur denna bubbla? Kanske går jag här och letar efter min gravsten. Mitt liv går i repris och det enda som driver mig framåt är min träning. Men vart skall den leda? Själv mår jag mycket bättre när jag tränar. Känner mig stark och oövervinnlig. Snygg och vältränad. Men jag är inte nöjd. Men det skall jag bli en dag. Skall visa alla jävlar att jag inte är en person man kan driva med ostraffat. Inte för att jag skall hämnas för något. Det leder ändå ingenvart. Är en människa som är fylld av hat och hämndbegär. Men min livsfilosofi säger att jag ej skall hämnas och oftast vinner den sidan. Vill inte starta ytterligare ett ekorrhjul som jag inte behärskar. Det är mycket i rullning nu. Mitt liv är i kaos och det finns mycket i mina tankar. Vi skall flytta och är mitt upp i just det. Det blir nog bra, eller? Jag återkommer med rapport... Snart!

Dag 12136 - Biverkningar från helgen

Varför är allting så rörigt? Mitt liv är i en enda röra. Vimsigt och som en enda feberdröm. Har sedan barnsben haft feberdrömmar fast bara när jag sover. Skall dessa nu också förpesta min vakna tid? Markerande för dessa drömmar är att mina händer antingen är groteskt omänskligt stora eller mikroskopiskt små. Oftast handlar det om att jag skall äta tabletter, mediciner. En liten mikroskopisk pastill som jag skall plocka upp med mina klumpiga giganstiska händer som min omgivning inte reagerar på. Som att stoppa en tråd i en sy nål med boxhandskar fast värre! Eller motsvarigheten, att jag är mikroskopiskt liten och skall svälja en tablett som är lika stort som ett mindre hyreshus. Mina förädrar står invid och ger mig pillret och tycker det är helt naturligt. Oftast när jag berättar detta blir reaktionen oroligt tyst och pinsam, med ögon stora som tefat. Är jag riktigt sjuk eller bara dum i huvudet? Kanske en cancertumör som spelar ett extra stort spratt vid högre temperaturer. Eller så är det bara normalt. Jag finner hela tiden olikheter och fel med mig själv. Skapar egna diagnoser och tycker att andra är hypokondiker... Vad skall man göra när man tycker att soffan man sitter i är het som sten och sticker som en spikmatta. Tortyr varje tillfälle då jag måste besöka toaletten. Värk i kroppen och tror att hjärtat skall stanna. Trötthet som inte liknar något annat. Fast inte normal trötthet som innebär att sova utan trötthet i benmärgen. Kittlande och pirrande. Förtvinande. Mitt liv rinner ur kroppen och snart är bara ytterhöljet kvar. Jag har satt mitt liv mot hårt det senaste och hållit en strikt diet som fungerat bra. I lördags tänkte jag fuska och gjorde det med råge. Så kändes det i alla fall. Åt pizza och detvar gott då jag åt de första bitarna. Sedan blev jag plötsligt proppmätt. Resten av kvällen mådde jag illa och psykiskt uselt. Hade ständigt funderingar på att stoppa fingrarna i halsen. Mådde för jävligt och ville bara spy. Hade så förbannat dåligt samvete. Halsbränna och huvudvärk. Jag spydde aldrig. Orkade inte. Såg vidare på tv och försökte glömma dessa destruktiva tankar. Somnade några timmar senare med pizzaresterna i kroppen och vaknade upp med huvudvärk och ångest. Nu är det måndag och vet inte vart denna vecka skall ta vägen.

Dag 12130 - Avsked som svider

Mycket händer just nu. Känslofyllda avsked och jobbiga beslut. Men förhoppningsvis skall det leda till något bra. Det är i alla fall vad alla i min omgivning försöker få mig att tro. Känner att alla runt mig alltid har och alltid kommer att övertala mig till saker och ting. Börjar som en fråga men jag känner mig alltid lika betydelselös. Jag har ingen rösträtt, det hjälper inte vad jag säger. Mina ord skall bearbetas till de antingen saknar betydelse eller har ändrat mening. Det är ett par händelser som innebär uppbrott som startat kaos i min kropp och hjärna. Den ena är att mina föräldrar skall sälja stugan i Apelviken, Varberg. Så är också fallet just i detta nu. Annonsen såg jag i tidningen idag. Hemskt, en del av mig känns som den försvinner. Det har varit min tillflyktsort de senaste åren, sommar som vinter, höst som vår. Minnena sitter djupt sedan jag var fem år gammal, året var då 1980. I Varberg har jag nästan bara bra minnen förutom en del gräl när jag var liten, mina föräldrars vilda aggressionsväxlingar. Men det är bara en liten parentes som inte satt mer spår än en jordnöts skugga. Många minnen av mina somrar med farmor. Sena kvällar ute på altanen. Vi spelade femhundra och drack te. Jag satt i farmors gamla gröna sovsäck och njöt av natten och tystnaden. Så sent fick jag inte vara uppe för mina föräldrar. Farmor som alltid ställde upp klockan fem på morgonen med att åka till Varbergs fästning och samla burkar efter en konsert med Ulf Lundell. Leendet hos den lokala livsmedelshandlaren som stegvis förändrades till irritation, dold sådan men ilskan sipprade igenom. För varje platt burk som han var tvungen att räkna eftersom de inte fungerade i maskinen gjorde honom allt surare och kanske mer stressad. Man är ju inte så stresstålig det har jag ju förstått nu som vuxen. Detta är minnen som visserligen aldrig kommer försvinna men det har gjort mig att jag älskar Apelviken och kommer nu sakna det mer än mycket annat. Orsaken till förlusten av stugan är för att mina föräldrar skall köpa en fastighet i Strömstad. Väldigt fint och visserligen utvecklingsmöjligheter. Men just nu känns det bara jobbigt. Samtidigt som detta inträffar håller familjen, Jennyh och jag, på att besluta om vi skall flytta eller inte. En lägenhet hos mina föräldrar är målet. Här känner jag mig väldigt splittrad. Dels känns det bra men jag får ibland klaustrofobiska panik känslor. Jag känner att jag förlorar min självständighet och min möjlighet att kunna dra mig undan och njuta av ensamheten ibland. Förmodligen så överdriver jag en smula, hoppas det. Kanske kan bli bra i slutändan. Det jag tycker är jobbigast är att min röst inte räknas. Det blir aldrig som jag vill. Har inte mycket att säga. Maktlös och osäker. Panikslagen och plågad av mardrömmar. Livet är inte ljust just nu. Känns nästan som det alltid är så här. Är jag inte värd mera? Kanske skall jag inte vara lycklig? Gresar skall inte ha roligt... har jag hört någonstans. Driver jag alltid ner mig själv i skiten? Letar efter det negativa och stakar ut min väg därefter. Kommer jag någonsin ur mina depressioner och min ångest? Blir jag medicinfri någon gång? Känner mig osäker som livet är nu, men hur skulle jag vara utan mitt tillstånd som det är i dagsläget? Kanske skulle jag känna mig lika utlämnad som en fånge som släpps fri efter åratal av isolering från samhället. Tryggheten kanske finns här inne i mitt eget helvete. Det handlar om modet att ta steget ut. Men jag vet inte i vilken skepnad. Hur ser den ut? Hur gör man, känner mig väldigt ensam och hjälplös. Vad skall jag finna detta svaret? Så liten man känner sig, tankarna skrämmer mig allt känns så ofantligt stort utanför min kropp. Inget att fokusera på, vet inte vart jag skall starta. Oändligheten har ingen början och inget slut gäller bara att kliva på eller av vid rätt tillfälle. Men det steget är för stort just nu. Beslut skall fattas och jag vet inte hur jag skall rösta. Kanske blankt det kvittar ju ändå.


Jag är hungrig, skall handla, snart när Jennyh är hemkommen från badhuset. Får försöka hålla mig tills dess. Själv har jag tränat benen idag, skönt men hade vissa känningar i ryggen, obehagligt. Sista "måste" träningspasset för veckan är imorgon, det fjärde, får se om jag kan få in ett bonus pass på fredag. Lyckas jag nog inte med, är skönt att vila ibland också. Måste skärpa mig med att skriva i bloggen nu, har gått alldeles för länge sedan förra inlägget. Tittar på min fina son som ligger i soffan och tittar på Bollibompa. Nöjd efter två tallrikar Råg Fras och mjölk. Och blöjfri är han också. Han är så duktig min lille son, stolt är man som pappa. Dottern min sover hon har varit lite krasslig de senaste dagarna. Hon var hemma från dagis idag. Sovit det mesta och varit ganska hängig mellan varven. Men lite bus har hon ställt till med. Det var allt för idag. Avrundning. Slut.

Dag 12115 - "Semester"

Då var jag tillbaks i Apelviken, Varberg igen. Denna gång har min fru ledigt, vilket är ovanligt i dessa tider. Hela familjen är samlad. Skönt och stökigt. Bråk och skratt. Barn stök och skrik. Men också glädje som är svår att uppnå inom andra områden. Att se glädjen i ett barns öga är oslagbar. Värmen som sprids i kroppen och känslan är något jag närmst kan likna vid pirret jag hade i magen natten till födelsedagen då man kunde räkna sina levnadsår på två händer. Trots att vädret är varierande och mer höstlikt är det så avkopplande och skönt att komma ifrån vardagsstressen. Började gruppterapin och individuella terapin förra veckan efter semester upphållet. Skönt att komma igång igen. Har haft ett par djävulska veckor det senaste. Har närmast haft ett helvete att kämpa emot. Kämpa mellan att hålla humöret uppe då jag varit ensam med barnen och utagerat min ilska på gymmet och bakom ratten. Mina medtrafikanter som inte spelat enligt mina regler har fått lida av min vrede. Ljudligt iform av ljudsignalen och bildligt utav mina aggressiva miner och diverse gester med händer och ivriga ansiktsuttryck. Det värsta är att aggressionerna har svårt att lägga sig. Mår dåligt av att bli så här upprörd. Hjärtat slår i hundra åttio och det känns som att huvudet skall explodera. Högra foten låser sig på gaspedalen och bilen får ta stryk och känna att den lever. Men nu här nere vid havet kan jag andas. Andas djupa andetag och känna doften av tång och salt. Tångdoften kan visserligen diskuteras men hellre den doften än stanken av Värö pappersbruk. Sulfat luktar mat, sulfit luktar skit som pappa alltid sa när jag var liten. Det stämmer, det sistnämnda iallafall. Har aldrig luktat på sulfat, vet inte vad det är ens! Semester det ordet har jag ofta använt under sommaren. Det är lättare att dra den lögnen än att säga att jag är sjukskriven. Den skammen är svår att förklara sig ur. Att ställa sig i underläge och förklara hur svag och låg man är. Erkänna sitt usla liv och sina misslyckanden. Ordet semester är tacksamt. Därför är sommaren en inge mansperiod. Jag behöver inte tillhöra någon sida, alla är lättlurade. Övrig tid brukar jag säga att jag tagit pappaledigt, men det kan jag ju inte göra i all evighet. Oroar mig för lördag då det är släktträff/födelsedagskalas/kräftskiva. Förra året vid denna tid, sensommar. Anordnades en släktträff på min fars sida. Vid småtimmarna bestämdes att en kräftskiva skulle planläggas år 2008. Detta blivit verklighet. Trodde då att detta bara var snack men så verkar inte vara fallet. Ser med fasa fram emot detta. Är orolig inför mötet med alla människor, totalt blir vi nog tjugofem som skall trängas med kräftor och annat som skall förtäras i en stuga på trettiofem kvadrat fast det finns altan! Hoppas inte vinglasen är för djupa. Vill inte visa sidor som jag annars döljer. Vill inte vakna upp dagen efter och blottat en sida av mig själv som jag skäms över. Men jag ser fram emot att båda mina syskon kommer. Hans och Anna Karin. Anna Karin ser man ju inte så ofta nu förtiden så det skall bli roligt. Hans och jag har ju kommit varandra mycket närmare det senaste och han är den som jag har lättast att prata med i familjen. Den som känns minst fördömande och den som lyssnar bäst. Jag vet att båda mina föräldrar och även syster lyssnar men jag har en viss mur där. Vet inte varför. Men det känns mest bekymmersfritt att prata med Hans. Vi har ju lite av samma inriktning i livet också. Hoppas det kan leda någonvart.

Ikväll har vi haft en familje kräftfest. Barnen mot all förmodan gillade kräftor också. Blev dock inte så många till Emil och Jennifer då de var ganska trötta och uppenbarligen inte jätte hungriga. Ett par kräftstjärtar gick ner sedan var det läggdags för Jennifer och Bolli-Bompa för Emil. Har varit en dag ganska full med diverse utflykter. Har varit på det traditionerliga besöket på Röda korsets Second hand, Kupan. Inhandlade diverse fynd och sedan avnjöt vi en spartansk lunch vid Varbergs fästning i bilen med utsikt över det något vindiga havet. Mysigt i all sin enkelhet. Hade inhandlat diverse tilltugg som följde den kolhydrat fattiga diet som jag för tillfället slaviskt följer. Magen skall väck. Vill se mina magrutor. En av mina projekt den senaste tiden. Börjar ge resultat. Äntligen funnit en kost som passar mig bra. Äter nyttigt. Mycket grönsaker, kokt och i salladsform tillsammans med fisk, kyckling och kött samt mycket mejeriprodukter. Lätt att följa då varje måltid är ganska mättsam. Proteinrikt samt slipper jaga fettsnåla produkter. Proteinerna är viktiga då jag styrketränar en hel del. Vill inte muskelförtvina utan bli av med det djävulska fettet. Jag vill vara nöjd med mig själv och det börjar för min del enklast utsidan och in. Lättare att ta tag i det yttre. En fasad som visserligen döljer mörka hemligheter.

Skall nu återgå till att vara lite mer social och umgås med min fru. Sitter nu på den inglasade altanen som är upplyst och uppvärmd av en mängd värmeljus. Ljuset från solen som går ner bakom molnen och bruset av havet är obeskrivligt. God fortsättning. Livet är ganska skönt just nu.

Dag 12105 - Gråt utan tårar

Gråten sitter i halsen. Snart brister den ut. Snart. Men nej. Det går inte. Allt brister, jag vet inte vart jag skall ta vägen. Jag blundar. Men nervryckningarna väcker mig. Det är som någon står och sparkar på mig i insomnings ögonblicket. Någon som ser till att jag skall lida. Jag skall sona för mina synder. Vad är det för synder? Jag mår inte bra. Jag har en sten fäst vid mitt bröst. Orkar inte andas. Kan inte andas. Ligger på en dyig sjöbotten och bevittnar andras glädje. Ingen ser mig, ingen hör mig. Jag ligger bara här. Får mig att tänka på Hasse & Tages "Ägget är löst" där Gösta Ekman spelar en karaktär som står med båda fötterna fast på en sjöbotten med endast huvudet över ytan och betraktar årstiderna och andra människors liv utan att synas. Det känns tragiskt. Jag är darrig och kall. Oron finner inga gränser. Dricker en kopp kaffe, det smakar inte gott. Äter nystekta biffar. Men den beska smaken i munnen försvinner inte. Det smärtar i bröstet. Filmen på teven rullar, jag kan inte koncentrera mig. Inget är roligt. Jag pausar och rusar in till min son. Lägger mig tätt intill honom och luktar på hans ny duschade hår. Blundar och lyssnar till filmen han tittar på. Nu känns det bättre. Tryggare och jag känner att något betyder någonting. Emil vänder sig om och kramar mig. Han pratar och bara är där. Jag älskar mina barn. De dömer mig inte. Jag är älskad hur jag än är. Svag eller arg, ledsen eller trött. Jag somnar för en sekund. Vaknar av ett bakhuvud som skallar mig hårt i pannan. Men jag blir inte arg. Snarare glad av att jag har känseln kvar. Jag reser mig upp värmer en flaska mjölk och ger det till honom. Kramar och pussar honom god natt och sätter mig i soffan i ett nytt tappert försök att se färdigt filmen. Jag pausar igen, sms:ar min fru. Ringer henne och pratar i tolv minuter. Känns bättre. Min medicin är slut, en av dem. Måste vara biverkningen av denna som gör mig så sårbar. Jag tar några Lergigan och inväntar verkan. Det tar tid. Men nu känns det bättre. Den värsta ångesten har lagt sig. Kokar mig en kopp te och dricker det med välbehag. Emil sover nu. Filmen är slut. Stänger av teven och sätter mig vid datorn. Bränner några filmer och nu sitter jag är och skriver. Funderar och suger på snusen som ligger under läppen. Ikväll var det gott med snus. Men den beska smaken finns kvar. Jag darrar. Fryser. Jag är orolig. Känns som hjärtat sitter i magen. Det pulserar. Obehagligt. Teet har kallnat. Men dricker det ändå. Måste snart besöka toaletten. Sedan skall jag sätta på teven igen. En film. Något lättsamt som får mig att fly denna djävulska kväll. Denna satans lördagskväll. Det är mörkt och det enda jag nu hör är surret från datorn och pumpen till akvariet. Orkar inte mer. Vill inte skriva mer. Känner mig tom. Helt tom. Nu vågar jag inte sova. Då kommer farorna. I mörkret och tystnaden kommer hoten. Blickarna och övervakarna. Obehagligt och bara en inbillning men det är skrämmande nog. Mina fingertoppar känns ännu kallare. Värmen rinner ur mig. Paniken ökar och jag börjar känna kallsvettningar. Nu slutar jag. Det känns för påfrestande. Känslosamt och smärtsamt. Men jag kan inte gråta.

Dag 12098 - Ett narr?

Finns jag? Är jag bara en lögn? Vem är jag, en vålnad? Jag talar för döva öron. Det brukar jag göra. Sitter i en dimma. Talar i ett vakuum. Ljudet når inte fram. Det spelar ingen roll i vilket tillstånd jag är. Jag märks inte. Syns jag inte? Jag är osynlig. Innan brukade jag vara full när jag träffade mina vänner. För full. Nu träffar jag inte mina vänner. Jag festar inte längre, inte ofta. Där var den vänskapen ett minne blott. Mina vänner. En del av dem vill att jag skall vara full. Skall supa mig under bordet. De lyckades ofta. Varför? För att dölja sin egen fylla och dumpa deras ångest hos mig eller så tycker de att det är så jävla kul att jag gör bort mig. Försökskanin. Ett narr. Det kanske är jag. Ett narr. Inte en aning. Vad är det för tankar. Min kloka sida startar en diskussion. Jag är en pappa! En bra och lycklig pappa. Men vad mer? Jag vet inte vart jag är på väg. Jag söker glädje men tappat förstoringsglaset. Solen bränner sönder mina ögon. Jag ser inte det jag har. Framför mina ögon finns glädjen men jag tar den inte till mig. Ikväll har jag suttit med grannarna och snackat skit. Ordagrant snackat skit. Befriande på något sätt. Träffade en ny person som jag verkar ha ganska mycket gemensamt med. Kul. Alltså inte bara skit denna kväll. Lite framtida planer kanske finns i sikte. Fast förmodligen förverkligas de väl aldrig. Drömmar. Trots allt roligt att möta andra som tänker och uttrycker sig på någorlunda samma sätt gör mig glad för en hundradels sekund. Men kanske finns det ett hopp där. Nu är jag trött. Mina fingrar är som cementklumpar. Orkar inte skriva mer. Orkar inte tänka. Jag stänger ner för ikväll. Tar upp detta en annan dag. Då orken kanske kommit tillbaka. Vågar inte längta efter den då blir jag bara besviken. Låt den komma. Låt den försvinna. Jag sluter mina ögon. Nu sover jag. God natt.

Dag 12094 - Kvalitets tid

Värmen har återkommit. Har spenderat några dagar i Varberg med barnen och njutit av solen. Jennyh har jobbat helg och varit i Strömstad. Likt mina föräldrar och syster. Bror min, Hans, kom ner i lördags. Hade väldigt trevligt, barnen var glada och satte min bror sysselsatt med diverse lekar och matning. Blöjbyte fick jag dock själv ta hand om, ville gärna inte utsätta honom för de bajsattacker som Emil och Jennifer avbröt varandra med kvällen innan, förmodligen berodde det på ny vällingsort som jag inhandlade vi ankomsten till Varberg. Lördags förmiddagen och tidig eftermiddag förflöt lugnt. Gjorde iordning barnen efter lunch och tog vagn och barn med mig bort till Apelvikens camping och svärföräldrarnas husvagn. Jennyhs lillasyster fyllde år. Emil köpte en vattenpistol som han lämnade i tonårs present. Vet inte hur glad hon blev men det är ju tanken som räknas. Har hört någonstans att man skall köpa det som man själv gillar och i detta fallet gjorde Emil mycket riktigt så. En något tryckt stämning uppstod men avväpnades efter en stund då mina värsta nervositet darrningar avtagit. En stund senare ringde brorsan han var nästan framme i Varberg med tåg. Ytterligare ett samtal senare bestämde vi att han fick promenera till stugan. En skön promenad i den trettiogradiga värmen. Vid hemkomsten till stugan och en handling senare startade Hans förberedelserna för laxgrillningen. Det blev mycket gott och en stund senare somnade barnen. Vi satt ute i juli natten och somnade inte förrän morgontimmarna och soluppgången. Fanns mycket att prata om och skratta åt. Var en lyckad och trevlig kväll. Dagen efter var trött och seg, men bara förmiddagen. Tog med mig barnen ner till stranden där vi badade i det ljumma vattnet och grävde i sanden. Jag blickade ut över havet, spanade in badgästerna och upptäckte att två tidigare klasskamrater, ej samma klass, blivit tillsammans och fått barn. Vilket sammanträffande. Undrade medan jag satt där i vattenbrynet om också de kände igen mig. Borde de ju göra. Men ingen sa något, undrar varför, är alla lika blyga och tillbakadragna som jag? Eller har jag en töntstämpel i pannan? Solbrillorna åkte snabbt ner över ögonen, lite mer anonymt om än bara några ynka kvadrat centimeter. Verkligheten gjorde sig påmind då jag fick en skopa fuktig illaluktande sand över mig. Det var Jennifer som grävde och tyckte väl att jag såg ut som hinken som stod strax bredvid. Emil ropade och lät närmst som en kacklande papegoja samtidigt som han skuttade av glädje runt i en ring kring mig. Försökte utan resultat att lugna honom. Hejdade mig och lät honom leka han stör ju ingen så länge han inte skvätter sand och ramlar över några solande badgäster, det var inte långt ifrån att just det hände. När jag satt här kändes allt ganska bra, stolt över att jag övervunnit en rädsla jag haft de senaste månaderna. Haft mycket kvalitetstid med barnen, äntligen har barnen åkt iväg på ett äventyr bara med pappa och samtidigt kunnat koppla av och njuta av sommaren. Har varit en skön vecka med inslag av mestadels glädje men även ilska, rädsla och djupa tankar som jag inte tänker förpesta denna dag med. Endast låta detta inlägg lysa med ljusa positiva semester strålar. Mörkret har lagt sig över Hedvigsborg och sommarkvällen är ljummen. Några få men envetna mygg har tagit sig in i den kvava lägenheten och hittat min bruna hud. Mina myggbet kommer att få släktingar hoppas inte för många bara.

Dag 12083 - Ensamhet

Då var det fredag igen. Veckorna går fruktansvärt fort alldeles för fort. Ju äldre jag blir desto snabbare flyger allt förbi. Trots att många stunder känns långsamma och outhärdliga. Ensamheten jag nu upplever är jobbig. Körde Jennyh till jobbet idag hon slutar inte förrän klockan åtta på måndag morgon. Barnen är hos farmor och min syster i Varberg, pappa kommer ner imorgon med hunden, Livia, så Emil och Jennifer har nog det underbart. Att vara vid kusten och känna sommaren bara strömma emot dem är en skön känsla jag själv njöt av när jag var liten. Men saknaden av allt liv och lek är påtaglig. På måndag skall de vidare till mormor och morfar till deras husvagn som också är i Apelviken, Varberg. Det blir en intensiv vecka för dem med massor av aktiviteter. Jag gläds å deras vägnar men tomheten är hemsk. Känns som något saknas i mitt bröst. En tomhet som är svår att beskriva. En konstant smärta i bröstet. Känns som något organ i min kropp slutat att arbeta. Tystheten som gör att jag hör mina inre demoner är hörbara. Kan nästan urskilja mina egna hjärtslag. Saknar kärlek och skratt. Gnabb och närhet. Ljudet från barnen och barnprogrammen. Inget roligt att ordna med saker, men de måste göras. Imorgon skall jag i alla fall träffa lite kompisar. Det skall bli mycket roligt. Måste passa på nu när man är gräsänkling. Min bror fyller sjugofem i augusti så han firar femtio tillsammans med sin och även min vän Nicklas. Är bjuden på fest och jag har inte fixat någon present, dålig stil av mig. Helt glömt bort detta. Skall snacka med Håkan och Fredrik om detta kanske kan ordna något imorgon. Veckan som varit har varit både bra och dålig har sett en hel del film vilket är underbart. Varit på skräckfilmshumör och ögnat igenom både rena rama skitrullarna som varit så fruktansvärt dåliga så att det har varit underhållande ändå, givit mig en del skratt. Men även en hel del bra film som levt kvar i minnet ett bra tag efteråt. Men även filmer som gjort mig förbannad eftersom de inte givit mig något alls, bara varit tråkiga och helt meningslösa. Har även tränat flitigt denna vecka och det har känts bra. Ensamheten har varit den värsta, den har gett mig tid till allt för mycket eftertanke och bearbetat, som oftast är bra, men i detta fall ältat dystra och negativa tankar som bara tär och förstör. Gjort mig på dåligt humör den största tiden. Vill njuta och arbeta mig framåt istället. Något som visserligen varit ett stort ljus i tunneln är att jag kanske har en möjlighet till utveckling inom en snar framtid. Pappa och min bror har en del planer där även jag är delaktig. Tänkt endel på detta de senaste dagarna. Kanske är detta en hjälp ur helvetet. Hoppas bara att min vilja och min ork är tillräcklig. Behöver en hel del av mitt självförtroende för att klara av utmaningarna. Men det skall jag klara, kan nog bli kul med något helt nytt, en frisk fläkt av något som inte är förpestat av gamla ingrodda spår. Lyssnar på lite skön musik nu och skall snart ordna med en god fredagsmiddag. En film eller två och bara försöka njuta. Skall verkligen försöka. Trevlig helg, återkommer snart med nya tankar och funderingar.

Dag 12081 - Djupa spår

Motvilligt steg jag ur sängen imorse. Det tog emot på alla plan. Värk i knän och tung i huvudet. Klockan 4:17 vaknade jag i chock tillstånd. Något ljud från okänd källa. Är det någon i lägenheten, var min första tanke. Gnuggar ögonen för att se klarare. En dörr slår igen... i trappuppgången. Lyfter på rullgardinen bakom mig och försöker ställa in skärpan på klockan, strax efter fyra. Någon sekund senare när min hjärna lyckats tyda ljuden jag tidigare hört hittade jag en logisk förklaring. Tidningen hade kommit. Ljudet från en väsnande tidningsutdelare var orsaken till mitt plötsliga uppvaknande. Jobbigt men ändå skönt att kunna somna om igen. Veta att jag kan spendera tre hela timmar till i den skönt uppvärmda sängen. Jag kryper ner och sträcker upp mina armar ovanför huvudet och andas djupt. Slappnar av och somnar om. In i drömmarnas land och en stunds flykt från verkligheten. Skönt. Ett ögonblick senare var det dax att stiga upp. Kändes så fast det var tre timmar som hade förflutit. Jag lät mobilen ringa under en timmes tid innan jag orkade mig upp och ordnade med välling till barnen och sätta på Nikelodeon till Emil. Somnade om en liten stund till för att senare få stressa med morgonens bestyr för att hinna lämna barnen på dagis i tid. Men det gick, som vanligt.

Var och styrketränade idag igen, lyckats hålla schemat denna vecka. Känns bra. Blev bröst och framsida axlar idag samt magen förstås. Intensivt och tungt pass. Ökade vikten på några stationer idag men kände lite smärta i armbågarna. Mina knän värker, förmodligen sviterna av benpasset jag körde igår. Hoppas inte jag får problem med mina leder. Är nog lite av en hypokondriker, känner av för mycket av mina smärtor och värker. Tycker det alltid gör ont någonstans. Mycket av mina psykiska besvär ger sig uttryck i fysisk smärta när det inte kommer ut på annat sätt. Hoppas det inte blir långvarigt i alla fall. Trivs ju med att träna det håller mig upprätt och i form både psykiskt och fysiskt. Något som jag kan och tycker är roligt. Behöver lyfta fram de positiva i mitt liv för att skugga de negativa. Det upplyste min fru mig om igår då hon läst mitt inlägg. Blev påmind om att det finns faktiskt mycket saker i mitt liv som är bra och roliga. En hel del som jag lyckats med och borde vara stolt över. Men allt detta göms undan under ett stort skynke av mörka och dystra tankar. Det mörka och negativa i mitt liv lämnar djupare spår och är det som sitter kvar som skygglappar. Förblindad och egocentrisk. Fruktansvärt när man tänker på det. Förvärrar min syn på hur min omgivning ser på mig. Ser alla på mig som en egoist som ingen kan lita på? Är jag så självupptagen? När folk väl reagerar och lägger märke till mig är det av mina aggressioner och mina misslyckanden Finns det inget bra som uppmärksammas? Jo det finns, men endast mina närmsta märker det. Utanför murarna runt mitt revir är jag en annan. En blyg osynlig man som åldras och förtvinar in i sin egen sorg. Bitter och tråkig går jag genom livet och ser allt som tråkigt och meningslöst. Men inte på hemmaplan. Där har jag faktiskt roligt. Jag är duktig på att måla, är en bra far och älskar att skriva och laga mat. Samlar film som en tok och älskar det. Bra på att bråka med min fru men även att skratta och umgås tillsammans. Det finns bra sidor hos mig men det är svårt att visa dem för andra. Visa att jag verkligen är ödmjuk, snäll och omtänksam. En man i sina bästa år, vilken klyscha alla vet ju att livet går utför efter trettio. Humor är bästa medicinen. Men visst var man yngre året innan, det är ju klart som korvspad. Varje dag ett steg närmare sin egen gravsten.

Dag 12080 - Inre tomhet

Tomheten i mitt bröst sprider sig snabbt i hela kroppen. Innanför det sköra skalet finns ett vakuum som kommer att implodera min kropp vilken sekund som helst. Paniken och skräcken jag känner är obeskrivlig. Meningslöshet och förmågan att inte hinna med det jag måste innan avgrunden är oundviklig gör mig paralyserad och bitter. Ilska och nedstämdhet förpestar allt. Ingen glädje, inget hopp. Kvicksanden runt mina fötter rotar sitt fäste allt mer likt betong. Inte ens mina kalla tår kan jag röra. Allt domnar, förlamas och binder mig fast i en cirkel av ovisshet och mardrömsliknande figurer. Zombifierade, stumma varelser närmar sig sakta men med fokuserat mål. Utrota de svaga, min förlamade kropp är målet. Utan mål ingen framtid, en art som är utdöende. Utblottad och bespottad. Förbisedd och utfryst. Nonchalerad och nedtryckt. Betydelselös och utskrattad. Bortgjord och förödmjukad. Fördömande varelser som straffar de redan svaga med skuld och skam. Att erkänna sina brister och svagheter för sig själv är lika svårt som att stå för dem inför andra. Isoleringen i den redan vadderade fängelsehålan blir allt mörkare och mer påtaglig. Jag når inte räddningen. Vet inte vart eller hur. Verkligheten tar semester och själv sitter jag på andra sidan och bevittnar andras glädje och livslust. Jag vill också vara där, men hur? Verktygen är för slöa och trubbiga för att bryta sig ut till den blommande sommaren och de gröna träden. Daggen i gräset en tidig morgon. Doften av sommarregn. Fågelkvitter och doften av nygrillat. Skratt och lek, socialt liv och drömmar om lycka. Skulderna är många och pengarna få. Men i mörkret finns ett litet ljus. Mina barn som ger syre åt den lilla sparlåga som värmer mig. Där finns glädjen där finns möjligheten och framtiden. Problemfritt och utan krav leker dessa små liv och njuter av stunden. Det var längesedan. Så många satans år sedan. År utan minnen av lycka och framgång. Hoppas denna lucka i tiden är stängd för all framtid. Begravd och låst med avbruten nyckel. Någonstans i mörkret kanske jag finner kraften att krossa väggarna som håller mig inburad. Jag skall lyckas. Bara jag vill och har modet att bryta mig ut. Styrkan inom mig är obefintlig. Jämnvikten mot den yttre som jag bygger upp är inte balanserad. Ytan är viktig för mig det är det enda jag kan påverka fysiskt. Hoppas bara att den hjälper mig att bygga upp mitt obefintliga självförtroende. Förhoppningen finns där men är lagd på is. Dagarna flyter på utan att känna av vart jag står. Vet inte, vet ingenting. Allt är tomt, allt är tyst mitt i ett kaotiskt inferno. Osammanhängande, ologiskt och skrämmande. Verkligheten är lätt att gömma sig för. Men hur länge?

Dag 12070 - Sommarkänslor

Den här veckan har varit ganska bra. Mitt möte med min terapeut i torsdags gjorde det klart för mig. Har haft en skön känsla av ork och glädje som jag inte känt av på väldigt länge. Den sköna upproriska känslan i magen och som sedan sprider sig i hela kroppen är härlig. Har tränat precis enligt planen denna vecka. Lyckats hitta på små roliga saker med barnen utan att det har känts problematiskt eller motigt. Ett stort tack till de sköna sommardagarna som varit. Har arbetat vidare med mina boktankar och sökt upp vilka möjligheter som finns. Som helhet en bra vecka. Tror att mycket beror på att jag bestämde mig i söndags kväll att hålla vissa strikta regler under veckan. Jag lyckades med dem och det stärker min självrespekt otroligt. Idag var det två stycken födelsedagar som skulle firas, jag höll mig därifrån. Orkade inte visa mig, detta är väl veckans nederlag. Men att träffa människor med frågor och att umgås gjorde mig illamående. Klarade helt enkelt inte av det. Jag har fördrivit dagen med en lång frukost. Ganska skönt. Sedan tog jag en bok och la mig på gräsmattan och lästa några kapitel. Underbart i den sköna hettan. Det var länge sedan jag kunde koppla av ute i trädgården utan att känna mig övervakad och bedömd. Grannarna ovanför reste i morse, lättnad. Nu slipper man allt klampande med deras gigantiska elefantfötter på kvällarna och deras blickar. Tror att jag verkligen avskyr denna familj eller framför allt en person som är både falsk och dömande. Men jag nonchalerar personen bara. Finns ingen anledning att lägga någon större vikt i att störa sig för mycket, mår jag bara ännu sämre av. Har nog med egna problem.

Än en gång har jag slarvat, har glömt av att hämta ut en av mina mediciner, känner ingen märkvärd skillnad förutom yrsel. Men det oroar mig att det kanske kommer ett bakslag och att jag drabbas av något verkligt obehagligt. Jag hatar att jag är så slarvig. Varför sätter jag mig i skiten på detta sätt. Det är ju så enkelt att undvika. Jag skjuter på så mycket saker utan att ta tag i dem i tid. Måste bättra mig på det. Kan vara minsta lilla sak till större ting som jag oroar mig för och därför inte tar tag i det. Problemen får oftast enorma konsekvenser då de ökar lavinartat till att bli så mycket större än vad de var från början.

Emil är på mycket bra humör idag, hans kompis Markus är på besök hos grannen. Han skall vara här hela helgen. Tillsammans hoppar de studsmatta, badar och leker i skogen. Emil försökte tappert lära sig cykla idag. Med hjälmen på huvudet och stödhjulen på monterade satte han sig på sadeln och försökte trampa. Men det gick inget vidare, han fattade inte riktigt hur han skulle gå tillväga. Han trampade lika mycket framåt som bakåt och då händer inte så mycket. Så det blev inte så långvarigt. Jennifer sover redan klockan är bara tjugo över sex och hon har sovit en timme redan. Förmodligen trött efter dagens två födelsedagskalas och allt springande med pappa i hälarna ute i trädgården. Jennyh ligger också hon och sover. Hon har huvudvärk. Tråkigt att hon drabbas av det när hon äntligen är ledig. Hoppas tabletterna verkar snart så vi kan ha en mysig kväll tillsammans. Själv sitter jag här i soffan och skriver och tittar på "Balls of Steel" på tv400 ganska varierande humorprogram där vissa inslag är riktigt roliga och vissa riktigt usla. Jag blickar ut på balkongen och ser våran kryddodling som tagit sig bra i värmen och framför allt nederbörden som varit ganska kraftig det senaste. Från den öppna balkongdörren hör jag ljud av grannarna, fotbolls sparkande och gnissel från studsmattan. Glädjetjut från Emil och sus från träden som dansar i vinden. Doften av tändvätska från grillen sprider sig i vardagsrummet och skapar njutbara bilder i mitt huvud av en nygrillad köttbit med en fräsch sallad invid. En härlig sommarkväll. Nu skall jag planera kvällen mat som förmodligen blir laxfilé och grönsaker med en avokado som förrätt. Ett glas vitt vin och en snus efter det. Skall bli gott. Over and out.

Dag 12066 - Nykter solnedgång

Dagen är nästan till ända. Jennyh har åkt till jobbet, nattjänst. Hon är hemma igen lagom till frukost och då barnen skall till dagis. Känner mig ganska lugn och harmonisk för tillfället. Skall koppla av framför ett par filmer i kväll hade jag tänkt. Emil ligger och envisas att ljuda melodiskt samtidigt som ha läser i sin ABC-bok. Har lite svårt att koncentrera mig. Att sortera ljuden i huvudet, från teven, Emil och samtidigt lyssna på min inre röst som talar om för mig vad mina fingertoppar skall trycka ner för tangenter. Tålamod. Har haft en ganska bra eftermiddag idag. Rengjorde akvariet och tog sedan med mig Emil och inhandlade tretton stycken nya fiskar. Förgyllde akvariet och fiskarna reflekteras fint i det dunkla ljuset från lågenergi lampan som står strax bredvid. Emil tycker det är roligt, han står långa stunder och bara tittar på fiskarna. Han har ett lugn som jag kan känna igen hos mig själv. En förmåga att koncentrera sig på något mycket ingående. Utvecklingen går snabbt. Han lyssnar och lär mer än vad jag många gånger uppfattar. Både på gått och ont. Satan är ett av de ord han flitigt använder. Fast idag påpekade han vid två tillfällen att jag inte skulle svära. Det var helvete och fan som hoppade som grodor ur munnen på mig. Snabbt lyckades Emil fånga upp dem och härma men samtidigt tillrättavisa mig. Får en liten tankeställare, som jag sedan glömmer bort inom loppet av en minut. Aktiviteter som han gillar att göra är exempelvis rita eller måla, öva på att skriva sitt namn, pussla eller något annat fantasifullt och kreativt. Under dessa stunder finns inget annat, hans värld är kring honom och verktyget han använder. Här speciellt ser jag mig själv i honom. En del av mig lever vidare i alla fall. En bra del är pånyttfödd.

I fredags var jag med Jennyh på grillfest med hennes arbetskompisar. Detta tog jag upp i förra bloggen. Min oro var mycket påtaglig hela fredagen och ända framtill att vi var framme i Svenljunga och jag hade hittat mig en plats i en fotölj ute på verandan. Nu kunde jag äntligen smälta in något och inte vara i rampljuset. Alla var mycket trevliga och gästvänliga. Blev bjudna på mycket god mat och dryck. I mitt fall alkoholfritt eftersom jag körde. Detta var en av de saker jag oroade mig för mest. Känner mig väldigt osäker i den rollen. Att sitta som den enda nyktra på en fest. Svårt att slappna av och extremt svårt att vara social. Att jag är en främling bland en massa andra människor jag inte kommer ihåg namnet på, ekar i mitt bakhuvud. Som att en del av mig ständigt påminner mig om vem jag är. Att hela tiden dras tillbaka om jag börjar visa det minsta av självkänsla eller på något sätt visa framfötterna. Att hålla distans och vara reserverad är väl min största trygghet. Men jag kämpade med mina demoner och slutligen blev hela situationen i alla fall en framgång för mig själv. Jag hade lyckats att överleva en fest där de andra blev mer och mer onyktra och jag själv lyckades behålla lugnet. Detta känner jag själv som starkt. Det var inte så farligt, fast något glas vin hade inte skadat. Då hade jag väl bjudit lite mer på mig själv också. Men det gäller att veta vart gränsen går så jag inte ger mig själv en bakläxa. Men det var i alla fall en framgång och positivt att jag till slut följde med. Var på gruppterapin idag som alltid på tisdagar. Gruppen var inte fulltalig inget som chockade mig. Inget nämnvärt hände förutom att jag kände dagens terapi tungt känslomässigt laddad. Tankar kring förflutna misslyckanden gjorde sig påminda. Men även en del positiva. Min motivation att ta tag i mitt skrivande och målande är något som hjälpt mig att bearbeta och att uttrycka sådant jag annars har svårt att förmedla. Dagen har alltså förflutit relativt bra. En bra magkänsla säger mig det, tankarna är sansade och jag vill nu njuta vidare av kvällen och har förtillfället inget mer att tillföra bloggen.

Dag 12061 - Enstöringen

Telefonsignalen får mitt nackhår att resa sig. När ringklockan på dörren ljuder blir jag tyst som en mus. Ekandet av knogar mot balkongdörrens ruta ger mig kalla kårar. Att inte veta i förväg vem som närmar sig mitt revir är obehagligt. Någon kanske vill mig illa eller ställa mig mot väggen med någon fråga som är svår att svara ärligt på. Att säga nej. Så oerhört jobbigt, även om jag vill lever mina läppar och stämband ett eget liv. Motfrågor och dömande de blickar. Se någon i ögonen och läsa deras tankar. Eller tystheten i telefonen. Övertalning får mig ofta att ge vika. Att vara vek och svag är inget jag erkänner men jag vet själv hur det är. Bemöter oftast sådana kommentarer med ilska. Att erkänna för någon annan och visa sina svaga och känslomässiga sidor är något jag har svårt för. Har byggt upp en hög mur för att hålla fienden borta. Men nu sitter jag här inkapslad med den största av fiender. Mig själv. Jag tittar för ett ögonblick ut genom balkongfönstret och ser björkarna vaja i vinden. Det blåser ganska kraftigt. Framför mig spelas ett skådespel utan dess like "Jerry Springer". Återigen är det en skön känsla att gotta sig i andras bedrövliga liv. Helt sjukt.

Idag har en sten lyfts från mitt hjärta. En oerhört skön känsla. En av mina största motgångar som gjort mig mycket illa till mods och fruktansvärt nere är en händelse som jag tidigare skrivit om. Men det verkar som om den stridsyxan äntligen verkar vara på väg att begravas för alltid. Två av andra nära familjemedlemmar, dels min egen bror och Jennyhs syster har nu äntligen tagit körkort. Mycket glad för deras skull. Vet själv lyckan när man åstadkommit denna stora bedrift. En av de första stora som frigjorde mig från att vara beroende av andra människor. En frihet. Att själv sitta bakom ratten ensam för första gången var med skräckblandad förtjusning. En liten klump i magen hade man. Tänk om jag får motorstopp mitt i en korsning, kommer jag hitta och så vidare. Lokalsinnet har jag aldrig tidigare behövt. Men det har jag ju övat upp förstås. Jennyh jobbar natt idag kommer hem efter klockan 15 imorgon fredag. Är bjudna på grillfest i Svenljunga till hennes arbetskamrater. Jag fasar för detta. Vill egentligen inte följa med men är så illa tvungen. Jobbigt. Är väl på något sätt nyttigt att träffa andra människor. Blir säkert något som jag kommer ta upp med min terapeut nästa vecka. Var inte hos honom idag. Har fått ont i halsen och känner mig allmänt hängig. Värk i hela kroppen. Det känns fruktansvärt att inte kunna träna. Känner rastlöshet och ännu mer isolerad än vanligt. Men det släpper väl snart, om några dagar är jag tillbaka och fortsätter mina träningspass. Resultatet för många timmars press på gymmet börjar ge resultat och det känns bra. Lite mer nöjd med mig själv. Nu skall jag försöka få min son och min skrikande dotter att sova. Vi skall upp tidigt imorgon och promenera till dagis. Emil har ju en förmåga att inte vilja lägga sig på kvällen men ikväll skall han somna så jag kan koppla av och se några riktigt bra filmer. Förhoppningsvis någon brutal skräckfilm det var länge sedan. Man måste ju anpassa sig lite till både fru och barn annars. Får passa på när man är ensam hemma. Skall också spana efter lite nya idéer till nästa inlägg. Kanske blir en händelserik afton imorgon som är värd att skriva om. Tills dess god kväll.

Dag 12060 - Självtortyr

Då var min trettiotreåriga födelsedag och midsommar förbi. En lugn födelsedag med familjen. Lite tårta och en kvällslagd tur till kusten och Varberg. Till slut artade sig dagen ganska bra i alla fall. Kändes lite ensam och jag bortglömd. Saknade Emil något fruktansvärt. Varken Emil eller Jennifer var hemma på morgonen så jag saknade dem när frukosten serverades. Midsommarafton var också inte den bästa jag upplevt. Jennyh jobbade under midsommaraftons kväll och hela midsommardagen. Ensamheten var fruktansvärd. Barnen och jag var visserligen kvar i stugan tillsammans med mina föräldrar och min farmor. Vi åt god mat och satt uppe ganska sent, till slut var det bara farmor och jag kvar. Kändes lite som när jag var liten och spenderade största delen av sommarlovet i stugan med henne. Vi satt uppe sent på kvällarna och drack te på altanen. Spelade kort och höll värmen i en sovsäck. Det var en rolig tid. Ett kul minne från barndomen. Jag får lätt känslan av klaustrofobi när jag sitter i stugan med flertalet andra människor. Speciellt när vädrets makter tar överhanden och håller en frusen inomhus. Rastlöshet, ångest och deprission gör mig påmind. Känslan av att sitta fastspänd och bevittna tortyr utan att kunna göra något åt det. Nu menar jag inte att mina föräldrar eller andra vänner i min närhet utsätter mig för psykisk eller fysisk tortyr. Utan försöker återskapa det som utspelar sig i min hjärna och sätta ord på det. Att inte kunna fly verkligheten för en stund skapar ett inre kaos och aggressioner som byggs på hög för att senare brista och falla pladask till marken. Brukar skapa konflikter. Jobbiga att lösa. Missförstånd och besvikelser. Hur försvarar man sig utan att låta som man kommer med dåliga undanflykter? Sanningen brukar vara den enda rätta. Men hur gör man när sanningen är nedsvärtad? Svaret är fortfarande obesvarat. Återvändsgränden börjar snart bli oändlig, kommer inte ur den. Tankebanorna går i cirklar. Även om mina ångestattacker och depressioner dämpas medicinskt så ger det sig uttryck i fysisk värk. Jag har värk över allt. Mår dåligt, det är krävande, tärande. Var är solen?

Dag 12048 - Den hårfina gränsen

Det är skrämmande och samtidigt befriande när grottmänniskan inom en själv tar över. Varför är det ibland så svårt att behärska sig? När man blivit nedtryckt i dyngan under så många år utan att våga stå upp för sig själv så brister det ibland. Det är ganska uppenbart. Men allt blir så fel. När en person som annars aldrig tar plats eller syns plötsligt utbrister i pubertala ilskeutbrott så häpnar folk och tycker att man har gått för långt och är en labil individ. När man är i sin egna värld och har börjat slå i en dörr eller något annat materiellt som står i min väg är det så skönt att bara slå, en tillfredsställelse utan dess like. Att bli av med aggressionerna. Härligt men farligt och destruktivt. Skrämmande. Tydligen är det en självklarhet hos de flesta att denna person måste vara en psykopat. Jag vill inte på något sätt försvara vredesutbrotten men det finns en grund. Den bidragande effekten som är direkt negativ är att ingen lyssnar på vad man har att säga utan alla är fullt upptagna med att låsa in sig i sina skyddsrum för att undvika denna farliga människa. Jag är inte farlig bara trött på att aldrig få synas eller höras. Säga min åsikt. Vara utnyttjad för att man är "för snäll". Detta hatar jag. Hur kan man vara för snäll? Varför är så många andra så onda? Varför utnyttja någon för egen vinning när man själv oftast tänker på alla andra i första hand. Straffad, utblottad, förnedrad, lämnad, själv vara den som får axla all olycka, skuld och sorg. Tungt att traska med ett ok som trycker ner mig djupare i den träskmark där min väg är utstakad. Det känns som varje gång jag börjar ana en ljusning så halkar jag två steg tillbaks. Ljusknappen är alltid utom räckhåll. När man börjar känna glädje vaknar man upp ur drömmen och är på mindre än en sekund tillbaka i verkligheten. Drömmar kan vara underbara men jag känner en rädsla för dem. Alltid för långt ifrån verkligheten. Det är jobbigt att finna hopp när man i nästa sekund tappar fotfästet och faller. Men allt är inte skit även om det oftast skuggar glädjestunderna. Man har lärt sig att det inte är någon större mening med att glädjas eftersom det alltid väntar ett mörkt moln bakom kullen. Depressivt tänkande. Så kan man inte tänka säger alltid de människor som aldrig mött en motgång. Måste finnas en mörk sida för att hålla balansen. Finns det en himmel finns det ett helvete. Det måste finnas en motsvarighet. Se filmen "Unbreakable" med Samuel L. Jackson och Bruce Willis, en mycket bra film som spekulerar i ljust det ämnet. För att en del människor skall ha det bra måste det finnas de som har ett helvete. Du kan inte definiera makt utan att du har makten över något underordnat. Självklara tankar, men det känns så hopplöst när man är i underläge. Gräver jag djupare nu kommer jag inte upp igen. Men något positivt som börjat gro inom mig är att jag börjar kunna hämma mina ilskeutbrott. Det kommer sällan ut i samma kaliber som tidigare. Jag försöker använda alternativa tankebanor. Bryta innan det går för långt. Försöka se verkligeheten och förutse konsekvenserna av mitt handlande. Det fungerar. Jag har lyckats bromsa de handgripliga våldsutbrotten som jag tidigare fått. Byter ämne till något mer positivt som hänt under veckan. Igår torsdag tog jag initiativet till att familjen tog en stunds avkoppling med en underbar utflykt till Fästeredsund där mina föräldrar har båten. Jag var självisk och ville fiska. Inte helt sant min son Emil har faktiskt sett fram emot det också. Efter att jag varit hos min psykolog ordnade jag med en picknickkorg fylld med en härlig lunch som vi sedan skulle avnjuta vid strandkanten på en utlagd filt. Det smakade för både kropp och själ. Allt blir godare när miljön är mysig och utomhus och miltals ifrån köksbordet. Jag krokade på en wobbler och gjorde årets första kast, en underbar känsla. Här kan jag koppla av. Naturen mitt framför näsan. En frisk fläkt av sommarvind. Barnens glädje som spritter i benen. Frugan som dukar upp på marken strax bakom mig. Kaffedoften som når min solbrända näsa. Ett djupt andetag rensar lungorna från ovälkomnad smuts. Gäddorna som plaskar invid vassen. Stim av småfisk som får vattenytan att koka. Att jag sedan inte fick ett napp gjorde inte så mycket. Jag trodde jag hade napp ett par gånger men visade sig vara sjögräs. Men känslan den mikrosekund det gör motstånd är densamma som ett riktigt napp. Pirret i kroppen en behaglig ilning. Obeskrivlig. Emil fick hjälpa till att veva in några gånger. Det tyckte han var kul. Resterande tid roade han sig med att fånga sten med hoven vid strandkanten. Man blir lycklig av att göra sådan här små utflykter med barnen, då känner man sig som en riktig familj. Solens strålar ger ansiktet en vacker gyllenbrun ton. Jag lever. Det är sommar. Jag måste minnas dessa sköna stunder när mörkret kommer inom en snar framtid. Men jag känner ingen oro för dem nu. Nu lever jag här och nu. Det är skönt att känna så. Det var länge sedan. Lämnar dagens skriverier med dessa varma toner av glädje.