Känslan av tomhet har präglat denna torsdag. Orkeslös, trött, huvudvärk, rastlöshet som får det att krypa i kroppen. Men det leder mig ingenvart. Mår illa av att tänka. För mycket tankar, svårt att fokusera. En hand som pressar mig tillbaka i sängen. Den är obäddad, varm med alldeles för obekväma små knöliga kuddar. Försöken att bota huvudvärken hela förmiddagen har inte hjälpt. Nacken är stel och det bidrar väl också till obehaget. Jag får inte gjort någonting. Ringde återbud till psykologen idag. Orkade inte gå till Solhem. Gick inte heller till gruppen i tisdags. Det ger mig dåligt samvete. Men jag orkar inte och det känns meningslöst att gå dit. Inget händer. Bara prat och förberedelser och återupprepningar. Tror inte jag får någon hjälp. Helvete vad allt känns mörkt. Allt är problem. Jag oroar mig för allt. Flytten ligger framför fötterna men får inget gjort. Blir hela tiden motarbetad. Allt strular och kommer inte till skott. Förutom att skriva av mig lite som avlastar endel. Skönt det i alla fall. Nu kommer barnen och frugan. Jennyh har jobbat sedan tio imorse. Barnen varit på dagis sedan nio. Nu är klockan fyra. Emil öppnar dörren och ropar:
-Pappa jag är hemma!
Underbart att höra, ett par sekunder senare kommer han in till mig och ger mig en kram, han verkar var på bra humör. Strax efteråt kommer Jennifer också med raska steg emot mig. Du lyser jag upp ganska mycket. Barnen sprider sån glädje och kärlek. Nu skall jag umgås lite med familjen. Låsa in mina negativa tankar för en stund och öppna för den andra sidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar