Dag 12157 - Oundvikligt beteende

Natten börjar krypa sig närmare. Jag har tagit en dusch efter dagens träningspass. Barnen sover och själv har jag mycket oro i kroppen och i mina tankar. Mycket har med flytten att göra. Den närmar sig med stormsteg. Men det är med en mer positiv inställning från min sida nu. Kommer inte sakna detta djävulens boning särskilt mycket. Skall bli skönt att komma ifrån det zoo som bor på våningen ovanför. Elefantparad varenda kväll. Såg del tre av "Maria Wern - Främmande fågel" på tv 4 ikväll, hyfsat spännande serie som får veckans dagar att gå lite fortare. Har fått lite mer energi under vissa perioder de senaste dagarna, har då tagit tag i ett och annat. Bland annat målade jag en ny tavla härom kvällen, blev ganska skaplig. Mörkt motiv med undertoner och fin belysning. Känslosam och mångtydig. Sugen på att måla något nytt snart. Jennyh jobbar natt ikväll slutar klockan åtta på morgonen, lagom hemma till frukost. Sedan bär det av till Orregatan för att ordningställa ett av rummen. Flytta med en del saker som är nedpackat. Skall kanske greppa kofoten imorgon och fälla ett gammalt duschrum. Får se vad jag hinner med. Mina föräldrar och min syster med kompis närmar sig Sveriges gräns allt snabbare. De har varit på semester i en dryg vecka, i Frankrike. Lite avundsjuk är jag allt. Rött vin och god mat. Själv har jag aggerat hundvakt under tiden, har gått bra. En Bernersennen vid namn Livia. Stor bjässe som fäller en hel del för tillfället. Men barnen älskar henne och är henne hack i häl under dagens ljusa del. För tillfället är jag ganska avslappnad men det kryper oro och lite osäkerhet under skinnet. Det ger mig lite obehagskänslor. Var på gruppterapin idag. Det var oerhört jobbigt. Jag kände mig fruktansvärt låg. Underlägsen och dyster. Utan hopp om framtiden och en nervöst flackande blick. Fruktansvärt att då hamna i centrum som jag gjorde idag. Var tvungen att prata och uttrycka mina känslor och tankar. För jävligt rent ut sagt. Mina händer sysselsatte sig med att slita död hud från mina valkiga händer. Läsa på bokryggar som står placerade i bokhyllan mitt emot mig. "Mindfullness..." och ytterliggare ett ord som jag inte kommer på just nu. Min blick dras alltid åt den boken vid varje besök i gruppen. Det är oundvikligt att inte rikta blicken däråt eftersom jag gjort det sedan första gången mina fötter beträdde lokalen i våras. Kanske finner jag en trygghet i det. Att fly situationen och räkna böcker och dess lite osymmetriska placering som stör mig. Skulle vilja resa mig och systematisera uppställningen som jag vill ha den, men det hade väckt allt för mycket uppmärksamhet och undran ifrån de andra. Känner nu att mina fingrar börjar bli allt mer osams med tangentbordet. Handlederna darrar och jag börjar känna ilningar längs ryggraden. Tankarna kretsar kring allt som kom upp under mötet idag. Jag kallsvettas. Obehagligt. Lägger ner för ikväll. God natt. Men än skall jag inte lägga huvudet på kudden det är jag alldeles för uppjagad för.

Dag 12145 - Kaotiska dagar

Mitt liv är i kaos som vanligt. Jag skriver sällan, jag mår dåligt, är trött och har ont. Men ändå kanske det finns hopp! Var hos min psykolog idag. Kändes tugnt. Hade inte mycket att säga. Fick anstränga mig för att få fram något att säga. Jag vet att jag har det jävligt men jag är ganska likgiltig gentemot det. Hur skall jag uttrycka det i ord? Tystnad i rummet. Börjar rabbla en massa inlärda depressiva tankar som jag ständigt plågas av. Vad annat kan jag säga. Samma var det på gruppterapin i tisdags. Hade varit ett uppehåll på tre veckor för min del. Förra veckan var psykologen sjuk, veckan dess förinnan var jag inte på plats. Glömde och försov mig. Det skadade inte mycket har tyckt att det var ganska skönt att slippa det under den senaste tiden. Det har inte gett mig något alls faktiskt. Uppsluppningen har varit usel. De senaste gångerna har det bara varit jag och en deltagare till. Har varit för jävligt. Situationen har varit pressad och mycket motvillig. Kraven varit höga och rasten otäck. Jag själv med en annan psykopat! Det är så det har känts. Kravet blir så mycket högre då det är färre deltagare. Jag måste komma med något bra att säga, jag måste ha mått tillräckligt dåligt för att ha något att komma med. Terapin blir helt fel det blir en kamp om vem som mår sämst. Vem det skall handla om. Vill inte hamna i centrum men ändå lyckas man göra det. Jag är inte en tävlingsmänniska men när det gäller kan jag inte bärga mig att visa ad jag kan. JAG KAN MÅ DÅLIGT!!! Inte för att jag vill det men jag har blivit "bra" på det. Det är något allvarligt fel på mig. Det har jag alltid tyckt och så är det. Självömkan, klagan och självupptagenhet har blivit min vardag. Jag vet inte någon utväg på det. Jag lever i en kupa, jag är en "Bubble Boy", som de nämner i "Seinfeld". En pojken som lever i en bubbla utstängd från omvärlden och lever sitt eget liv. Inhängnad kring sina demoner och lever med dem istället för att bekämpa dem. Jag känner mina baksidor för väl för att veta deras svaga sidor. Har blivit förblindad och kommer jag någonsin komma ur denna bubbla? Kanske går jag här och letar efter min gravsten. Mitt liv går i repris och det enda som driver mig framåt är min träning. Men vart skall den leda? Själv mår jag mycket bättre när jag tränar. Känner mig stark och oövervinnlig. Snygg och vältränad. Men jag är inte nöjd. Men det skall jag bli en dag. Skall visa alla jävlar att jag inte är en person man kan driva med ostraffat. Inte för att jag skall hämnas för något. Det leder ändå ingenvart. Är en människa som är fylld av hat och hämndbegär. Men min livsfilosofi säger att jag ej skall hämnas och oftast vinner den sidan. Vill inte starta ytterligare ett ekorrhjul som jag inte behärskar. Det är mycket i rullning nu. Mitt liv är i kaos och det finns mycket i mina tankar. Vi skall flytta och är mitt upp i just det. Det blir nog bra, eller? Jag återkommer med rapport... Snart!

Dag 12136 - Biverkningar från helgen

Varför är allting så rörigt? Mitt liv är i en enda röra. Vimsigt och som en enda feberdröm. Har sedan barnsben haft feberdrömmar fast bara när jag sover. Skall dessa nu också förpesta min vakna tid? Markerande för dessa drömmar är att mina händer antingen är groteskt omänskligt stora eller mikroskopiskt små. Oftast handlar det om att jag skall äta tabletter, mediciner. En liten mikroskopisk pastill som jag skall plocka upp med mina klumpiga giganstiska händer som min omgivning inte reagerar på. Som att stoppa en tråd i en sy nål med boxhandskar fast värre! Eller motsvarigheten, att jag är mikroskopiskt liten och skall svälja en tablett som är lika stort som ett mindre hyreshus. Mina förädrar står invid och ger mig pillret och tycker det är helt naturligt. Oftast när jag berättar detta blir reaktionen oroligt tyst och pinsam, med ögon stora som tefat. Är jag riktigt sjuk eller bara dum i huvudet? Kanske en cancertumör som spelar ett extra stort spratt vid högre temperaturer. Eller så är det bara normalt. Jag finner hela tiden olikheter och fel med mig själv. Skapar egna diagnoser och tycker att andra är hypokondiker... Vad skall man göra när man tycker att soffan man sitter i är het som sten och sticker som en spikmatta. Tortyr varje tillfälle då jag måste besöka toaletten. Värk i kroppen och tror att hjärtat skall stanna. Trötthet som inte liknar något annat. Fast inte normal trötthet som innebär att sova utan trötthet i benmärgen. Kittlande och pirrande. Förtvinande. Mitt liv rinner ur kroppen och snart är bara ytterhöljet kvar. Jag har satt mitt liv mot hårt det senaste och hållit en strikt diet som fungerat bra. I lördags tänkte jag fuska och gjorde det med råge. Så kändes det i alla fall. Åt pizza och detvar gott då jag åt de första bitarna. Sedan blev jag plötsligt proppmätt. Resten av kvällen mådde jag illa och psykiskt uselt. Hade ständigt funderingar på att stoppa fingrarna i halsen. Mådde för jävligt och ville bara spy. Hade så förbannat dåligt samvete. Halsbränna och huvudvärk. Jag spydde aldrig. Orkade inte. Såg vidare på tv och försökte glömma dessa destruktiva tankar. Somnade några timmar senare med pizzaresterna i kroppen och vaknade upp med huvudvärk och ångest. Nu är det måndag och vet inte vart denna vecka skall ta vägen.

Dag 12130 - Avsked som svider

Mycket händer just nu. Känslofyllda avsked och jobbiga beslut. Men förhoppningsvis skall det leda till något bra. Det är i alla fall vad alla i min omgivning försöker få mig att tro. Känner att alla runt mig alltid har och alltid kommer att övertala mig till saker och ting. Börjar som en fråga men jag känner mig alltid lika betydelselös. Jag har ingen rösträtt, det hjälper inte vad jag säger. Mina ord skall bearbetas till de antingen saknar betydelse eller har ändrat mening. Det är ett par händelser som innebär uppbrott som startat kaos i min kropp och hjärna. Den ena är att mina föräldrar skall sälja stugan i Apelviken, Varberg. Så är också fallet just i detta nu. Annonsen såg jag i tidningen idag. Hemskt, en del av mig känns som den försvinner. Det har varit min tillflyktsort de senaste åren, sommar som vinter, höst som vår. Minnena sitter djupt sedan jag var fem år gammal, året var då 1980. I Varberg har jag nästan bara bra minnen förutom en del gräl när jag var liten, mina föräldrars vilda aggressionsväxlingar. Men det är bara en liten parentes som inte satt mer spår än en jordnöts skugga. Många minnen av mina somrar med farmor. Sena kvällar ute på altanen. Vi spelade femhundra och drack te. Jag satt i farmors gamla gröna sovsäck och njöt av natten och tystnaden. Så sent fick jag inte vara uppe för mina föräldrar. Farmor som alltid ställde upp klockan fem på morgonen med att åka till Varbergs fästning och samla burkar efter en konsert med Ulf Lundell. Leendet hos den lokala livsmedelshandlaren som stegvis förändrades till irritation, dold sådan men ilskan sipprade igenom. För varje platt burk som han var tvungen att räkna eftersom de inte fungerade i maskinen gjorde honom allt surare och kanske mer stressad. Man är ju inte så stresstålig det har jag ju förstått nu som vuxen. Detta är minnen som visserligen aldrig kommer försvinna men det har gjort mig att jag älskar Apelviken och kommer nu sakna det mer än mycket annat. Orsaken till förlusten av stugan är för att mina föräldrar skall köpa en fastighet i Strömstad. Väldigt fint och visserligen utvecklingsmöjligheter. Men just nu känns det bara jobbigt. Samtidigt som detta inträffar håller familjen, Jennyh och jag, på att besluta om vi skall flytta eller inte. En lägenhet hos mina föräldrar är målet. Här känner jag mig väldigt splittrad. Dels känns det bra men jag får ibland klaustrofobiska panik känslor. Jag känner att jag förlorar min självständighet och min möjlighet att kunna dra mig undan och njuta av ensamheten ibland. Förmodligen så överdriver jag en smula, hoppas det. Kanske kan bli bra i slutändan. Det jag tycker är jobbigast är att min röst inte räknas. Det blir aldrig som jag vill. Har inte mycket att säga. Maktlös och osäker. Panikslagen och plågad av mardrömmar. Livet är inte ljust just nu. Känns nästan som det alltid är så här. Är jag inte värd mera? Kanske skall jag inte vara lycklig? Gresar skall inte ha roligt... har jag hört någonstans. Driver jag alltid ner mig själv i skiten? Letar efter det negativa och stakar ut min väg därefter. Kommer jag någonsin ur mina depressioner och min ångest? Blir jag medicinfri någon gång? Känner mig osäker som livet är nu, men hur skulle jag vara utan mitt tillstånd som det är i dagsläget? Kanske skulle jag känna mig lika utlämnad som en fånge som släpps fri efter åratal av isolering från samhället. Tryggheten kanske finns här inne i mitt eget helvete. Det handlar om modet att ta steget ut. Men jag vet inte i vilken skepnad. Hur ser den ut? Hur gör man, känner mig väldigt ensam och hjälplös. Vad skall jag finna detta svaret? Så liten man känner sig, tankarna skrämmer mig allt känns så ofantligt stort utanför min kropp. Inget att fokusera på, vet inte vart jag skall starta. Oändligheten har ingen början och inget slut gäller bara att kliva på eller av vid rätt tillfälle. Men det steget är för stort just nu. Beslut skall fattas och jag vet inte hur jag skall rösta. Kanske blankt det kvittar ju ändå.


Jag är hungrig, skall handla, snart när Jennyh är hemkommen från badhuset. Får försöka hålla mig tills dess. Själv har jag tränat benen idag, skönt men hade vissa känningar i ryggen, obehagligt. Sista "måste" träningspasset för veckan är imorgon, det fjärde, får se om jag kan få in ett bonus pass på fredag. Lyckas jag nog inte med, är skönt att vila ibland också. Måste skärpa mig med att skriva i bloggen nu, har gått alldeles för länge sedan förra inlägget. Tittar på min fina son som ligger i soffan och tittar på Bollibompa. Nöjd efter två tallrikar Råg Fras och mjölk. Och blöjfri är han också. Han är så duktig min lille son, stolt är man som pappa. Dottern min sover hon har varit lite krasslig de senaste dagarna. Hon var hemma från dagis idag. Sovit det mesta och varit ganska hängig mellan varven. Men lite bus har hon ställt till med. Det var allt för idag. Avrundning. Slut.