Den senaste månaden har varit mer turbulent än vanligt. Det känns som det mesta har vänts upp och ner, fast en del till det mer positiva. Gränsen var nådd för några veckor sedan, jag borde väl i en sådan situation helt tappat kontroll och fattning men känner mig, nu när jag tänker tillbaka på det, ganska fokuserad och skärpt när allvaret knackar på dörren och det inte i första hand är mig det handlar om. Jag har väl efter detta kännt mig både besviken, arg, ledsen och likgiltig. Har svårt som vanligt att visa känslor utåt, de mer känsliga menar jag. Sväljer allt mer tills det är överfullt och kokar över, sedan går det ett tag igen tills det är påfyllt igen. Jag har ifrågasatt mycket av allt runt omkring mig, nu känner väl jag att en mer hälsosam livsstil infunnit sig och det känns oerhört bra och stärkande. Försöker satsa på det viktiga och välja bort endel av de infekterade. Jag har en hyffsat bra dag idag, trots att det är söndag. Visserligen är jag ganska passiv, jag vill och borde göra massor av saker. Men solen skiner och lite färg kanske kan fastna på den vita huden som en bekräftelse på att jag fortfarande lever. Än har jag inte ruttnat bort, än lever livet fast ganska dämpat och nedtonat och ibland ganska övervakat och inrutat i all sin tristess. Lagom roligt, lagom tråkigt, ibland redigt bråkigt och utan någon större förhoppning om framtiden. Hoppfullt? Nej. Nu börjar jag dala ner känner jag, hamnar alltid här när jag börjar fundera. Det skall jag inte gör för mycket... Fast det behövs ibland, men vad skall jag fundera på? Vad är vettigt? Vet inte...
