Dag 12443 - Frätande blod

Måndag igen, helgen förflutit ganska snabbt som vanligt. Åkte upp till Strömstad via bilbesiktningen i Göteborg, 1986-års modell av VW Bussen gick igenom med två anmärkningar. Sedan bar det av till Alingsås, lämna brorsan och hämtade upp frugan från jobbet. Gasen i botten till sommarstaden för att hämta barnen som vart på besök i en vecka hos farmor, farfar och faster Anna Karin. Vi möttes av två glada och mycket spralliga barn, åh vad jag har saknat dem. Åt en god middag och hade det mysigt ute på vindsloftet, regnet smattrade mot taket. Somnade sedan med barnen tätt intill. Lördagen bjöd på glass vid hamnen, loppisbesök och hemfärd vid sextiden. Regn och väl hemma i Borås igen, nystädad lägenhet och en skön kväll i soffan med några kalla öl. Barnen somnade sent, speciellt Emil som hade sovit i bilen på hemvägen. Hade tänkt träna idag men sommaröppettiderna passar inte mitt schema riktigt. Barnen hos gamla mormor, Jennyh sover efter att ha jobbat nattpass. Jag skall ner till stan en sväng hämta frugans telefon som vart på reparation. Hoppas på uppehåll, kanske skall sola idag kolla lite kläder om jag har mod att göra det. Skall träffa psykologen idag sista gången innan semestern. Ser inte fram emot det, jobbigt, krystat vill inte dela med mig av mina känslor för tillfället. Vet hur det kommer bli, jag kommer stirra på hans stora golvväxt och allt annat än hans ögon, har svårt med ögonkontakt, vill inte blotta mitt innersta. Trots att känslan av att min bröstkorg är på bristningsgränsen. Ett felaktigt ord, något som sårar kommer få kroppen att våldsamt explodera och mitt blod, svidande syra, kommer långsamt fräta bort mitt yttre och allt i min omgivning som betyder något. Mina händer skakar och jag har svårt att fokucera, hatar denna känsla, obehaget har kommit tillbaka, vill fly verkligheten så ofta jag kan. Botemedlet har jag inte funnit, undanflykt och att trycka undan har blivit för mycket att bära. Ryggsäcken är för tung, ryggen värker. Känner skam för mina utbrott, för min existens, jag gör bort mig så fort jag försöker söka hjälp, eller dela mina känslor. Nu börjar det bli omöjligt att skriva, fingrarna träffar snart inte rätt tangenter. Tack för idag.

Dag 12432 - Satan exploderade ur mitt bröst!

Nu är jag så förbannad att blodet kokar i mina vener. En diskussion som spårar ur, på grund av gammalt groll exploderar jag som en atombomb och efterskalven lägger sig inte förrän långt efter. Det är inte min fru och jag som bråkar utan jag och mina föräldrar. Ämnet tar jag inte upp men jag blir så in i helvete förbannad när VISSA ämnen är sådant man INTE kan ta upp för de är tabubelagda av någon anledning. Är uppvuxen i en tempramentfylld familj och bråk och ilska har väl förekommit en hel del under mina år som barn, tonår. HATAR när det blir så här, varför kan vi inte diskutera som normala människor? Har ju lärt mig att diskutera är det enda rätta för att komma fram till en bra lösning, men det går inte vägen oftast då den ingrodda ilskan tar överhanden. Adrenalinet flödar och saker och ting får ta skada, stolar flög bokstavligen ut genom ytterdörren idag, dörren var öppen, men skiten flög ut på grusgången, det kändes skönt. Var länge sedan jag blev så förbannad har faktiskt tyglat mina vilda monster inom mig när det gäller att gå bärsärkargång i möblemang och prylar. Men nu brast det. Tur som fan att barnen inte var hemma, vill inte visa den sidan av mig för dem. Skönt att skriva av mig lite, faktiskt det andra som kom i mina tankar när jag lugnat mig en smula. Nu darrar mina händer kontrollbart och hoppas på att huvudvärken håller sig borta. Vet bara inte hur jag skall lösa det här, känns som mina föräldrar bara flyr så fort jag blir förbannad nu förtiden, kanske för att jag blir så aggressiv. Tur är väl det annars hade pappa och jag gapat ikapp som vi gjorde förr om åren. Känner nu det obehagliga trycket för bröstet, jobbigt att andas, fan det är ju nästan fredag och dom skall ju tillbaka till Strömstad ikväll med våra barn som skall vara hos dem i en vecka. Inget kul att skiljas som ovänner. Träffar ju inte dem så ofta, pappa alltså. Han jobbar ju jämt. Men det hela grundar sig i att jag är orolig för pappa som stressar dygnet runt har fått diabetes och vill alla andra väl och sätter sig själv i andra hand. Fan får sluta fred, trevlig helg, detta hjälpte lite grann. God natt alla demoner nu kommer jag inte plocka fram er på ett tag, förhoppningsvis.

Dag 12422 - AC/DC vilket band!

Nu har äntligen sommaren kommit, ligger på gräsmatten på ett vitt badlakan med SJ loggan dekorerad nedtill. Var på AC/DC på Ullevi igår kväll. Mycket bra konsert, såg dem för åtta år sedan, då också på Ullevi. Det mest irriterande igår var väl att få vänta i tre timmar på att förbanden skulle spela färdigt. Men vilket tryck, plötsligt går det upp för en hur fantastiskt mycket hårdrocksklassiker detta band skapat, och hur sannslöst stora dom är! För att inte tala om Angus sannslösa ägande av scen och hans gester och uttryck är publikens lag. Hans scennärvaro och energi är otrolig. För att inte tala om skicklighet, jag bugar och har inget mer att tillägga. Älskar det helt enkelt, även om vissa av låtarna inte lät så bra som dom brukar, en liten besvikelse var ju en gammal favorit, Thunderstruck som inte var helt i synk med mina trumhinnor. Började känna av halsen igår och idag mår jag inget vidare, huvudet som en ballong och värker. Hoppas inte det blir långvarigt. Första gången jag skriver bloginlägg med mobilen Nokia E71, nöjd än så länge. Kanske blir lite fler inlägg nu det närmsta. Fortsatt trevlig sommar hoppas på sol och värme.

Dag 12411 - En bra dag!

Vilken underbar dag det varit! Vaknade ganska tidigt Jennyh körde barnen till dagis och jag åt en stabil frukost bestående av ägg och bacon. Inga kolhydrater är accepterade. Somande framför en gammal svensk matinefilm och vaknade igen utvilad framför teven. Startade en storstädning till musik, Filter och Judas Priest. Fantastiskt. Utanför fönstret regnade det mysigt, hoppades bara det skulle sluta innan jag skulle bege mig till träningen. Det gjorde det också. Packde min väska laddade med lite energidryck och andra bra kolhydrater. Gick till träningen i härligt duggregn Körde ett bra bröst/axelpass (framsida) plus lite mage. Hem igen under en uppspucken himmel. Väl hemma och efter ett uppfriskande hett bad och en lunch bestående av 250 gram laxfilé började regnet ösa ner igen. Jag bara log åt att jag hann undan regnet. fixade en kopp hett kaffe och väntade in barnen och frugan. Man känner sig stolt när det luktar fräscht i lägenheten, man vet att frugan inte kommer gnälla det första hon gör ;) Hon har ju en förmåga att göra det ibland när det inte går hennes väg ;) Men som sagt en härlig dag har det varit, mått psykiskt bra och känt mig aktiv och meningsfull. Inte ofta jag gör det så jag skall FÖRSÖKA komma ihåg denna dag. Snart fyller jag år också, fan va jobbigt igen! Men som tur är infaller det på midsommarafton så ingen lär komma ihåg det, om de inte läser detta förstås. Kanske vill jag att folk skall minnas mig i alla fall eftersom jag skriver dessa rader. Nu grinar min lille son, han drömmer väl mardrömmar igen. Slutar nu.

Dag 12404 - Insparkad i verkligheten.... IGEN!

Fan va jag är kass! Har inte skrivit ett inlägg på år och dar. Sitter på min röv och skriver i min videolista och scannar video omslag. Kul men man får träsmak i bakdelen då min kontorsstol tappat hjulen och fått byta till en hederlig grönmålad pall av trä! Hemoröjderna bara ljuder av glädje när de förmodligen är på framtåg. Denna vecka började med energi och glädje, skulle starta dieten inför sommaren, magen skall bort! Efter en helt fantastisk helg i Jönköping utan barn och annat liv njöt frugan och jag till max. Men vad händer jo jag blir sjuk, alltså inte under helgen men i tisdags kväll börjar jag känna mig krasslig. Huvudvärk och allmänt slö. Onsdagsmorgonen var jobbig, Emil stapplade ut i köket efter att han klagat på att han hade ont i magen. Frukosten stod serverad och Emil lägger en spya på golvet, inte stor men ändå. Visade sig bara vara lite feber och ingen magsjuka, som tur var. Jag kände mig seg som klister och snorig som fan. Jag som hade tänkt träna stenhårt hela veckan för att bränna och bygga! Det blev bajs med det. Körde ett hårt armpass i måndags, som fortfarande känns. Men resten av kroppen hade också behövt sitt. Hoppas jag lyckas banta ner de kilon som jag lagt på mig under mina kreatin perioder. Allt är inte muskler, tyvärr. Så det har varit innetid de senaste dagarna med två rastlösa ungar som retar allt och alla för att de inte får springa och svänga sina lurviga.

Vi har utökat till en trea nu från en två. Skall bli en fyra när allt är färdigt. Men bara ett rum till har gjort att man kan andas igen, ny målat sovrum med tillräckligt med plats. Underbart. Visserligen har jag sovit på sängramen då båda småglinen brett ut sig, men ändå. Möblerat om lite idag också och utnyttjat lägenheten än mer. Mår ganska bra nu. Veckans jobbigaste var när jag hade möte med försäkringskassan och arbetsförmedlingen, förnedrande och fruktansvärt jobbigt. Man känner sig så underlägsen. Tre personer, min psykolog, en arbetsförmedlar och en försäkringskasse anställd som frågar ut mig om mitt liv och leverne. Vad skall du göra med ditt liv? Vad vill du? Hur hade du tänkt? Svaret jag vet inte! JAG VET INTE! Jag står ju för fan och trampar där jag stod flera år tillbaks!. Men det blir nog bra, det är ju sommar snart. Orkar inte skriva en bokstav till nu så det tar slut här.

Dag 12389 - Lev i nuet och skit i pensionen!

Precis varit och hämtat barnen från dagis innan dess ett intensivt armpass på gymmet. Kände mig mycket stark idag, inga större besvär med värken i armarna. Mycket sitter nog mentalt också. Fick mina provsvar igår, och de var till min förvåning perfekta! Konstigt, hade nog väntat mig ett nedsvärtat papper med diverse sjukdomar, reumatiska besvär och dödsbesked. Nja kanske inte riktigt men ibland känner man sig inte något vidare levande. Som om kroppen håller på att falla isär, implodera eller lösas upp i tomma intet och blåsa iväg med vindens fart utan att någon lägger märke till det. Nu är ju inte verkligheten sådan så jag får acceptera det och försöka förklara för andra att det inte är fysiskt som jag mår dåligt utan... ja som är så jävla svårt för andra att fatta och skrämmande. Man skämtar till sista alltid bort verkligheten för verkligheten blir för skamfylld. Jobbigt, visserligen är det inte särskilt ofta jag behöver ställas inför detta dilemma att ljuga eller skämmas för sanningen eller bara göra mig själv till åtlöje och skoja bort allt. Jag är bra på att undvika dessa tillfällen. Annars är det ganska bra just nu, tro det eller ej... Då kan de flesta räkna ut att det inte är något skämt jag precis drog, för då väntar ni väl fortfarande på poängen och det får ni isåfall göra långt framöver för den kommer aldrig. Poängen med allt har jag inte listat ut än, poängen med att planera och se framåt finns inte i min värld. Poängen för mig är att leva bra i nuet annars hade jag nog redan köpt en kista på avbetalning eller börjat med individuellt pensionssparande! Lyckades smita ifrån en försäkringsman förra veckan som ville informera om det viktiga med det. Kanske borde göra det i alla fall. Men känns ganska meningslöst att spara och nästan se fram emot en trygg pension om trettio jävla år. Varför se fram och vänta på något så långt fram då glömmer man ju leva nu. Eller? Fast det är klart om jag börjar nu slipper jag ligga mina barn till last när dom vuxit upp. Vill man ju inte göra. Ja det var några rader från denna underbara majdag. Tycker mig höra barnrop eka mellan husen och undrar om det inte är Emil och Jennifer som plågar mina föräldrar. Men det kan dom gott göra lite grann till ;) får mycket av det ändå så skrik av er så ni somnar i kväll ungar. Då var det helgdag imorgon hoppas det blir bra väder och lite aktiviteter. Dra åt skogen alla satans sändebud och ni andra som inte tillhör den delen en fortsatt trevlig eftermiddag.

Dag 12387 - I morgon fyller frugan 29

Jag har haft mycket svårt att skriva den senaste tiden, det har bara känts jobbigt och som ett jätte problem! Hur stort problem och bekymmer är det egentligen? Tråkigt bara. Har haft en bra helg, dock ingen träning som planerat, men avkopplande och rolig. Jennifer sov borta från fredag till söndag hos Nathalie, David och Alva. Hon hade jätteroligt, lekt och vart på kalas och sovit bra, förstås. Det gjorde hon inte när hon kom hem även om hon var väldigt trött. Emil sov hos gamla mormor natten till lördag och Jennyh var på fest med jobbet, fredagskväll. Jag fattade inte att hon skulle festa förrän hon var på hemgång, så bra hänger jag med i svängarna. Men jag hade en bra kväll ändå. Fick äntligen kontakt med gammal vän, tack vare ett virus som jag tror han har på sin hotmail. Det sände virus till mig och jag hittade hans adress! Jag lyckades maila honom för några veckor sedan och lämna mitt nummer. Hade förlorat samtliga i min gamla mobil som gick sönder. Pratade i alla fall med honom i fredags, då var han i Amsterdam med några kompisar. Han ringer väl mig när han är tillbaks i Stockholm. Kul att höra vad han haft för sig de senaste åren.
Idag har jag varit och kört veckans första pass på gymmet, bröst och axlar. Hårt och svettigt pass. Tog sedan med mig Emil till Knalleland för att köpa present till Jennyh som fyller år imorgon. Gick faktiskt ganska snabbt och smärtfritt. Emil hade en del bra idéer så vi hoppas att hon blir nöjd. Grattis till mig förresten på Erik dagen. Blev upplyst om det i eftermiddags, kommer aldrig ihåg sådana dagar annars. Nu står Jennifer och skriker och hoppar vid min sida, hon vill sitta i mitt knä, men det är jävligt jobbigt när man skriver. Men det fattar ju inte hon! Stolen jag sitter på förresten har förnärvarande endast tre hela hjul av fem. Kass är den. Gängorna har gått sönder så hjulen åker av hela tiden. Eller rullar iväg skulle man kunna säga lite skojfriskt ;) Well jag tror jag måste lägga ner, hon är OTÅLIG som en gammal döv kärring ;) Tant heter det väl... Är inte arg även om det kanske kan uppfattas så, men det är inte alltid fjäderlätt och sprudlande glatt att vara pappa till två små grisar, eller söta små barn... Lycka till alla små barnsföräldrar och ta vara på er tid ni som ännu är lyckligt lottade av att slappa i soffan där enda störningsmomentet är mobilsignalen eller er egna kurrande mage. Saknar den tiden... ibland.

Dag 12382 - Giraffen på fel plats

Då var det onsdag igen, har inte skrivit på länge varit väldigt omotiverad. Inte gjort något speciellt varit oerhört trött. Har väl nästan bara tränat den senaste veckan och inte orkat med något annat. En ganska fin dag idag, kvavt i lägenheten bara. Sitter nu och fördriver tiden i väntan på att frugan skall bli färdig, barnen också otåligt. Smink smink smink... Sånt tar tid! Jobbigt att vänta, blir rastlös av att vänta. Är mycket otålig och ganska lättretlig. Vi hade tänkt åka till Knalleland och shoppa lite, behöver ett par nya träningsbyxor några linnen och en hel del andra plagg som måste fylla ut min garderob som nu består av ganska solkiga byxor och ur tvättade t-shirts. Hoppas att jag hittar utan att behöva söka för mycket har lite svår för att vistas i klädaffärer för länge känner mig uttittad och iakttagen hela tiden som om man är missplacerad. En giraff i en folksamling... Mysko liknelse. Suttit att spanat på Blocket en del på förmiddagen, hittat en del intressanta bilar. Drömma kan man ju alltid. Vill gärna ha en ny bil, nyare, större och framför allt lite snyggare. Får väl se hur ekonomin ser ut framöver. För tillfället är den helt ok. Borde ju bli bättre visserligen, jag är ju oket för familjen vad det gäller inkomst. Mår man ju inte bäst över. Men jag har bidragit till en del plus i kassan i alla fall. Inget jag går in på. Nu kom Jennyh ut från dass blir nog att vi beger oss snart. Blir ett biceps/triceps pass i eftermiddag. Skall bli skönt, hade en vilodag i går på grund av värk, överansträngning förmodligen. God fortsättning. Over and out.

Dag 12373 - Biverkningar från helgen

Valborg och första maj är förbi. En rolig helg har det varit. Firade Fredrik i lördags med grillat kött, kubbspel och en hel del skratt och trevligt sällskap. När klockan började närma sig midnatt åkte vi ner till stan och Harrys, som vanligt när man går ut är det sällan roligt. Slutade inte bra inte för att jag gjorde något utan för att en vän av oförklarlig anledning spårade ur och attackerade mig. Jag behöll lugnet eftersom jag vet att inte det tjänar någonting till att gå till attack, hade förlorat på det själv. Blev inte ens förbannad konstigt nog, brukar alltid bli det annars, men det var skönt att inte bry sig något nämnvärt. Fick bara något blåmärke och sedan gick jag därifrån och mötte upp med Jennyh och brorsan var med också. Hem till lugnet och en väntande sovmorgon i källaren. Mycket skönt att få sova ut utan barnskrik och kaos. Jennyhs kusin var nämligen barnvakt så dom var i trygga händer på övervåningen. Mycket tacksam för att hon körde alla dessa mil bara för att passa våra små troll. Blev ganska sent framför teven, måndagen hann påbörjas och blev några timmar gammal innan jag fortsatte min färd från soffan till sängen, sova några timmar och sedan upp för att köra barnen till dagis. Klockan elva idag skall jag lämna bilen på reparation för att jag blev påbackad i december, har inte fått tummen ur förrän nu men nu är det dax. Kollade upp att vi får hyrbil under tiden. Jennyh är ju beroende av det eftersom hon kör till Alingsås dagligen. Skall till läkaren klocka halv två idag med kolla min ledvärk, bortdomnade fot och halva underbenet samt handleden som jag skadade förra våren, har ju haft det så ett bra tag nu. Känns som man är ett måndagsexemplar, allt är fel och krånglar. Får se vad läkare säger. Hoppas på en lika fin vecka, skall försöka röra på mig mer än föregående.

Dag 12634 - Min fru, Jennyh Belfrage

Min fru, Jennyh Belfrage, hon bär mitt namn, är mamma till mina barn och jag älskar henne över allt annat. Hon har fått ta skit, fått stå ut med mina aggressioner , min vrede, mitt hat men sällan min kärlek. När jag tänker tillbaka på hur vi träffades är det nästan filmiskt, ett filmvärde värt att dö för. Att jag kunde få henne är för ett antal år sedan en omöjlig ekvation. Men våra känslor strålade samman, otroligt. Jag dansade zorba och var skitfull och misslyckad, hade inget hopp om framtid och trodde att jag aldrig skulle nå fram. Men så stod hon där till min förvåning i sin prakt. Jennyhs ut strålning och sin prakt. Vackrare än någonsin, jag var trollbunden. Mitt mål var säkrat. Lika snabbt som en dröm försvinner vid ett uppvaknande försvann hon ur mina händer, det var bara en dröm, fan måste hem till mitt tärande helvetes förhållande, inte en gång till, inte igen, nej jag vill inte. Men plötsligt likt en ängel låg hon vid min sida, på min andra min dåvarande. Vad gör jag nu, jag var bakis trött och feg. Jag måste pissa. Blottad i kalsonger försvann jag in på toaletten, dess väggar min räddning. Men jag måste möta verkligheten. Jag måste. Vet inte om jag tänkte så klart då, tror inte det. Hoppades att mardrömmen var över, men det var den inte, som tur var nu så här i efterhand. Örfil efter örfil, jag vaknade till liv, fruktade en djävulsk bakfylla som redan hade börja infinna sig. Men snabbare än blixten försvann den, i samma ögonblick som jag bestämde mig för att vara ärlig. Tänk att ärlighet kan vara så befriande och så övertagande.
-Jag älskar inte dig längre, jag är kär i Jennyh!
Jennyh var stum min dåvarande tappade hakan. Jag var lycklig och min galla spreds ärligt över allt jag hatat under en lång tid. Äntligen kunde jag säga vad jag tyckte. Fan vad jag var glad! Jag följde henne till bussen, och till hennes pojkvän visade det sig. Allt på en gång. Fan vilken natt. Men det var underbart. Väntade mig stryk, han såg galen ut, svart i blicken och genom våt av regn eller var det svett. Skiter i vilket jag var lycklig. Han fick höra sanningen och jag var där. Inget kunde stoppa oss, vi var ett par, om vi ändå inte var det då så visste jag att det kommer att bli så. Jennyh var tveksam om min verkliga mening men jag tror att hon började förstå. Jag kanske gick för långt men jag hade fan börjat älska den kvinna innan jag ens var ihop med henne och det sa jag, korkat skulle de flesta säga, men det var sant. Detta är enda gången jag känt så starkt för någon, jag visste vart jag stod, jag visste vad jag ville och jag var lättad att inte var förtryckt och känna mig misslyckad. Fan äntligen hittade jag min soluppgång. Äntligen!