Dag 12034 - Återuppvaknandet

Idag har jag vaknat upp ur min två veckors koma. Äntligen har dagen varit mer än bara sömnig. Det känns bra. Dagen har varit avkopplande och positiv. Igår torsdag var jag hos min psykolog, min nya. Blandade känslor. Betyget jag gav honom var att det verkade bra och att det inte påverkade mig särskilt mycket att byta. Det är inte sant. Skall visserligen vara ärlig mot min terapeut men det är inte lätt i alla lägen. Han skadas nog inte av en vit lögn emellanåt. Han är nog van. Inte alltid lätt att säga precis vad man tycker öga mot öga, speciellt inte i min situation. Men jag har hopp. Hopp om att det skall ge mig kraft att ta mig ur det unkna och skabbiga hål jag nu befinne mig i. Idag är det fredag kopplar av med ett glas vitt och lyssnar på underbar musik. Grannarna som vi den senaste tiden haft obehag av har idag inte bekymrat mig. Inte alls faktiskt. Likt en myras avföring. Det stärker mitt självförtroende. Kände det stärkande att utnyttnja trädgården som alla andra rövhål. Ursäkta mitt ordval men kunde inte finna något mer passande för dessa avskum till människor. Falskhet in i benmärgen. Kan inte förstå deras plötsliga personlighets förändring. Kanske har de mer problem än jag. Djävulen inom mig ler. Nära på så att man inte ser skillnad på mitt leende och en colombiansk slips. (Snittad från öra till öra och drar ut tungan som slips). En parentes för er som inte hört uttrycket. Jennyh åkte hemifrån tidigt imorse, hon skulle planera möhippan som hon skall på imorgon. Emil har varit på dagis och Jennifer har fått vara hemma idag också på grund av sina vattenkoppor. Hon skall dock återvända på måndag. Något som jag tror hon saknat. Jennifer utvecklas från dag till dag nu. Ända sedan den dag då hon tog sina första steg så har hon tagit många steg på stegen mot en ny människa. Fantastiskt. Trots att det är andra barnet blir man lika lycklig och förvånad när hon lyckas med något nytt. Hon säger inte mycket förståliga ord än men hon försöker. Hon är så söt. Liten, knubbig och ändå så stor! Att se hennes leende när man öppnar dörren till hennes rum på morgonen kan få vad som helst att smälta. Doften av bajs däremot kan man diskutera. Speciellt om det har bekantat sig med ryggraden. Men det är väl det man får med på köpet. Lyckades denna vecka att hålla mitt schema vad det gäller styrketräningen. Målet är fyra gånger i veckan och det slog in idag. Underbart. Man känner sig som en ny människa när man varit på gymmet. Inte bara för att man pressat kroppen till max och att man vill ha en snygg kropp för att lyckas hitta sitt självförtroende som jag aldrig haft. Utan för att jag lyckast ha disciplin på mig själv och komma iväg trots motgångar. Visserligen har jag känt det som en befrielse och en stund för mig själv. Det är viktigt. Rutiner till en viss grad. Rutiner kan ofta användas till överdrift men i detta fall är det positivt. Det har helt enkelt varit en bra dag. Helt utan ångest och depressions tankar. Jorden går inte under idag i alla fall. Det vore ju förjävligt nu när det är så fint väder. Nu blir det pisse paus. Tillbaka. Har fått en del nya kontakter på Facebook, kul. Eftersom det är gamla klasskamrater från grundskolan. Har inte sett många av dem sedan man slutade 1991. 17 tragiska år sedan. Inte för att jag saknar dem så mycket utan för att mitt liv förflutit så fort. Många av åren känns bortkastade. Många av åren har varit psykiskt påfrestande. Har under många år trott att det är så det är att leva, det skall vara så. Det är mig det är fel på, visserligen sant. Men varför. 17 år har gått och svaret har jag inte funnit ännu. Varför är jag så jävla blyg, tillbakadragen, mesig, icke omtyckt och ett stort jävla misslyckande? Det känns så jobbigt. Så jävla tugnt. Det belastar min kropp så fruktansvärt att jag inte vet hur länge den kommer hålla innan den brister. Det börjar redan sippra. Fördämningen är inte tillräcklig. Vad i helvete skall jag göra med mitt liv har ju redan levt en tredje del, för hoppningsvis. Vem vet kanske dör imorgon. Ideerna som dyker upp i huvudet försvinner snabbare än jag hinner uttrycka dem i ord. Jag vill så mycket men känner mig begränsad. Det är orättvist. Andra har det så mycket lättare. Har ett fast jobb som jag kämpade för att få men när jag fick fast föll hela imperiet. Varför lyckas jag inte behålla glöden, glädjen i någonting. Det finns vissa relationer i mitt liv som jag saknar och jag känner att jag är maktlös. Hatar mig själv och mitt satans dåliga självförtroende. Ingenting är bra med mig själv. Måste bli perfekt. Kan jag visserligen inte bli. Skall bli av med mina krav. Måste leva för det jag har. Jag har det ju fantastiskt egenterligen. Det jag är lycklig över och fantastiskt stolt över är mina underbart vackra barn. Trodde aldrig att barn kunde göra en så stolt. Varför är allt så kluvet? Slutar där för idag. Puss alla trogna läsare. Trevlig helg.

Dag 12031 - Nitlott, igen!

Vacker morgon idag. Trodde denna dag skulle bli en bra dag utan motgångar. Jennyh och jag firar tre årig bröllopsdag idag. Vilket varken Jennyh och jag hade något större minne av när vi vaknade i morse. Men det uppdagades ganska snart då Jennyh fick en liten vink av en vänlig själ. Fick en kärleksfull kyss innan jag for iväg på min gruppterapi. Var tidigt ute så jag tog mig en extra sväng ner för Brämhultsvägen och vände i längre ner där vägen byter namn till Åsbogatan. Allt för att slippa komma flera minuter för tidigt och tvingas sitta och vänta med de andra gruppmedlemmarna. Blev så ändå. När jag kom in i det svala konferensrummet, liknar mest ett traditionellt klassrum. Fastän stolarna är placerade i en cirkel. Ser jag till min fasa att där sitter bara en av totalt fyra, förutom mig. Ingen fulltalig grupp idag heller tänkte jag. Jobbigt. Men stelheten släppte för första gången då vi började småprata lite. Kändes bra. Hon frågade om jag hade barn och sedan var samtalet igång. Endast för en minut eller två men en bra början. Men redan efter en halv minut efter att isen brast var jag tillbaka i samma tankemönster som vanligt. Men jag har ju lärt mig leva så de senaste tjugofem åren eller något liknande. Då är man bra på det. Tryggheten finns i det man känner till. I mitt fall den tysta ensamheten. Funderat på varför det blir lättare att öppna sig i en grupp med främmande människor som den här än det är på exempelvis en arbetsplats. Svaret är enkelt. Här har alla sina problem. Det är fakta. Man blir inte betraktad som idiot eller bedömd utefter banala ting som hur man ser ut, hur man beter sig eller något annat som bryter det normala beteende som de flesta människor annars anpassar sig till. Blickar är de värsta, följt av leenden och andra som vänder sig om. Då kommer osäkerheten som ett brev på posten. Svettningar, hjärtklappningar, darrningar. Öronen tjuter jag blir yr. Jag blir ofokuserad och tappar förmågan att göra saker och ting rätt. Det är en obehaglig känsla. Att vara utsatt, ställd i rampljuset och betygsatt av främmande människor. Kritik som inte kan bemötas eller bekräftas. Bara undra och dra egna slutsatser, alltid till det värsta. Självkänslan existerar inte. Har haft en nervös känsla i kroppen idag. I bilen på vägen till terapin funderade jag på vad som kommer att ske i gruppen, kommer den ge mig något, är jag överhuvudtaget mottaglig för att lära mig något? Är jag en fullkomlig idiot som är oduglig i alla avseenden? Själv tycker jag att jag är det. Det andra som oroade mig var att det inte skulle dyka upp fler deltagare än vi två. Det skulle vara fruktansvärt! Rasten en pina. Kände då att kravet på mig att "underhålla" och att småprata om ingenting skulle bli ett nödvändigt ont. Hemskt att inte bara kunna vara en iakttagande osynlig individ som med stor koncentration dricker sitt ljumna ljusbruna mjölkkaffe tills botten ser dagsljuset. Utan kaffet i handen skulle jag aldrig stå eller sitta bland andra. Utsätter mig inte för en sådan situation, mycket obehaglig. Det är så det brukar vara och alltid har varit. Där känner jag mig trygg. Tankarna avbryts och för mig tillbaka till verkligheten. Till min glädje träder en av gruppledarna in. Han ser bekymrad ut. Tunga steg mot stolen jämte mig. Fast idag flyttade han en stol ifrån. Jag börjar omedelbart spekulera i varför. Kanske för att det skulle bli något närmre min andra gruppmedlem i det fallet om vi inte blir fler än två. Eller så är det fel på mig. Förmodligen det förstnämnda. Mycket snart lägger han korten på bordet och talar om att gruppen kommer lösas upp. Nitlotten är dragen än en gång. Hoppet om en ljusning känns miltals ifrån mig nu. Orsaken - det måste vara två gruppledare för att kunna hantera alla former av gruppterapier. Någon minut efter att bomben släppts dyker ytterligare två medlemmar upp. Första tanken. Skönt nu slipper jag ensam sörpla kaffe samtidigt som jag måste föra en intressant konversation. Gruppledaren tar om allt från början. Videokameran i hörnet som förevigar allt som sägs under terapitimmarna, lyser med ett starkt rött sken. Bekräftelse på att den är igång. Med jämna mellanrum fastnar min blick på videolinsen. Jag skärmas av från verkligheten och min stirrande blick är fundersam. Det känns som om jag ser betraktarens ögon. Vilka är det? Vad vill dom? Vad tänker dom? Att jag satt mig rakt framför kameran gör det omöjligt att dölja något. Alla mina reaktioner och rörelser digitaliseras. Ilska, sorg, oro, hopplöshet uppstår i rummet ganska fort efter att sanningen kommit fram. Det visar sig på olika sätt. Vissa blir mer verbala och uttrycker sin vrede och ledsamhet i ord. Andra blir mer inåtvända och sjunker in i sig själva. Skyddar sig genom att uttrycka sitt missnöje med att det alltid blir så här. Därtill hör jag. Det blir alltid så här. Verkligheten raseras alltid när något positivt har varit i görningen lite för länge. Det finns inget gott som inte för något ont med sig. Sanningens ord. Jag har försökt pratar en hel del under dessa möten för att få ut mesta möjliga. Försöker så gott jag kan att formulerar mig på bästa svenska för att visa mig mer intelligent än vad jag är. Dölja mina brister men dom lyser igenom. Men hur som helst har det varit skönt att kunna ventilera sig här. Att lätta på turbotrycket som annars orsakar örontjut, huvudvärksattacker. Eller utbrister i vansinnes utbrott vid fel tillfällen. Dörrar, väggar, skåpsluckor, strykbräda och stolar förstår vad jag menar. Gemensamt har de att de blir märkta för all framtid. De positiva punkterna för dagen är som följer. Gruppledaren ville träffa oss en gång till, samma tid nästa vecka klockan tio-noll-noll på tisdag. Sista gången förmodligen. Hoppas inte, sista gången var idag egenterligen. Men efter att han lyssnat på våra idéer och synpunkter, vredesutbrott. Uppdagades det för honom hur mycket detta betyder för oss. Det som inte berörs av denna upplösning av gruppen är den individuella terapin som forsätter som planerat som tur är. Fast i mitt fall byte av psykolog. Ingen större skada där, får bara börja om från noll. Är jag van vid. Besvikelsen idag är ett faktum. Men solen skiner och bröllopsdagen återstår. Tredje och bästa var det kärleksfulla mottagande jag fick vid hemkomsten. Middagen var serverad, vackert dekorerad med all kostcirkelns ingredienser. Samt en god efterrätt med en kopp kaffe. Denna gest förgyller den annars dystra och bistra verkligheten. Nu skall jag till tvättstugan sedan ett hårt träningspass för att bli av med lite ingrodd ilska.

Dag 12026-12027 - Mardömmarnas återkomst

Den senaste veckan har jag plågats av mardrömmar. Präglade av senaste tidens händelser. Helvetet är ett faktum. Kommer väl hamna där finns väl ingen annan plats för en ateist som mig. Måste gå ur kyrkan, en parentes. Drömmar där jag bearbetar mina problem med folk i min närhet, rädslor och det jag fruktar mest för. Självklart så har familjerelationerna varit det som varit mest prioriterade. I mina drömmar har jag bemött och löst problemen. Då jag vaknat upp har min besvikelse för att det bara var en dröm varit påtaglig. För jävlig rent ut sagt. Tråkigt att allt sätts på sin spets och raseras under loppet av en sekund till raka motsatsen. Saknar den fina kontakt jag tidigare hade med vissa människor. Detta plågar mig något sataniskt. Kan inte ens finna en lösning längst ner i flaskan. Vilket är tur eftersom de flesta problem inte löses där utan skapas tillsammans med dess bivärkningar. Min rädsla för att förlora min käresta är också något som tar upp en stor del av min sömn. Rädslan för att bli lämnad, övergiven och bortglömd. Var hos min psykolog idag, dock inte min riktiga, hon är sjukskriven något som gör mig mycket ledsen. Har fått en tillfällig lösning på detta problem. Den andra av gruppledarna i gruppterapin. Uppskattar detta men det ger mig inte samma utrymme att öppna mitt innersta. Har fått en bra kontakt med min riktiga psykolog som jag saknar här. Visserligen har han satt sig in i mitt ärende med att läsa min journal men det är ändå inte samma sociala kontakt som jag fått med min riktiga kontakt. Hoppas hon är tillbaka nästa vecka. Känns som det går på tomgång och att verkliga livet accelererar i allt högre fart. Synkroniseringen är ej i fas. Nu tar jag en paus... Oj somnade... Morgonen flyter förbi i en trött dimma. Somnade i soffan inatt och sovit ganska dåligt. Åt en mini frukost vid halv fem imorse. Tittade på första delen av "Sanningens ögonblick" från kanal 5. Utskällda serien där Pontus Gårdinger ställer mindre trevliga frågor till vanliga svenska losers som är ute efter lättförtjänta pengar. Alla har det gemensamt att de gladeligen säljer sin själ till djävulen, men en enda lögn och de får gå där ifrån förödmjukade och utan en krona på fickan. Förhoppningsvis med sitt förhållande kvar. Riktigt roligt i alla fall, skadeglädje. Skjukt, men lika underhållande som "Jerry Springer". Efter detta somnade jag om några timmar till. Vaknade av att Emil väckte mig genom att dra och slita i mig och tjata om välling. Upp igen laga frukost och äta morgonens andra. Mindre lugnt denna gång Nickelodeon på teven och Borås tidning på bordet. Mina ögon fastnar visserligen på teven när "SvampBob Fyrkant" började vid klockan åtta. Favorit barnserien för både Emil och mig, hur kul som helst. Nåväl Jennifer har fått vattenkopper nu, vi trodde hon hade en lindrig form för några veckor sedan. Senare blev Emil smittad och nu när hans försvunnit får Jennifer det, utslag över hela kroppen. Undrar vad det var för röda utslag hon hade förra gången? Hoppas hon smittade några på dagis igår. Djävulen inom mig ler ondskefullt. Emil är på dagis och Jennyh hos sin terapeut. Jag sitter vid datorn och Jennifer sover frukost. Sitter med en ljummet glas kaffe och tänkte uppdatera min videolista tills Jennyh kommer hem. Skönt att sitta så här lugnt och fridfullt. Solen skiner utanför fönstret på de nyutslagna björkarna. Den friska morgonluften är renande och man kan nästan höra hur folk runt omkring sträcker på sig och gäspar med trötta ögon på väg till dagens aktiviteter. Själv kopplar jag av i kalsonger och njuter mellan mina depressiva tankar. Tänk om man kunde må så här jämnt. Aldrig mer drabbas av ångest och självdestruktiva tankar. Porten till mina mörka gränderna i mitt inre, stängd för all framtid. Man kan alltid drömma, men lika snabbt som mitt huvud vänder från att ligga på vänster sida till höger växlar sköna drömmar till mörka, våldsamma och ångestframkallande mardrömmar. Återkomsten är omöjlig att undvika, mardrömmen är tillbaka. Den väntar runt hörnet. Den gror och växer sig starkare, mer hatiskt och infekterar allt som kommer i sin väg. Hoppas ljusningen kommer en dag. Får ta tillvara på denna morgon man vet aldrig när den kommer tillbaka.

Dag 12025 - Utfrysning

Gårdagen eller snarare i förrgår nu eftersom kvällen övergått till ny dag och tidig morgon, var en härlig dag ... till en början... och till slut. Min fru Jennyh fyllde år och barnen och jag bjöd på sång och frukost på sängen. Presenter öppnades och allt var trevligt. Jennyhs kusin med barn kom på besök och barnen åkte till dagis. Dagen fortsatte, jag hade hela tiden en oro i kroppen. Visste att det skulle bli besök på kvällen och att det skulle bli jobbigt. En massa folk och jag kände mig inte bekväm i den situationen. Det jag gjorde och lyckades bra med var att föreställa mig och förbereda mig själv på att jag inte kommer klara det här. Vad hände? Självklart pallade jag inte med det. Grunden till detta har jag skrivit om tidigare. Missförstånd och andras tolkningar har skapat detta helvete som jag nu känner. Jag vågar inte ta tag i problemet och jag vet inte hur jag skall gå tillväga. Det jag vet är att jag inte vill att det skall vara så här. Men tillbaka till kvällen. Jag gjorde allt för att inte vara i närheten, åkte ärenden, lekte med barnen i deras rum. Satt i köket och slutligen tog jag en kopp kaffe och gömde mig i källaren. Sa att jag hade migrän. Brukar fungera som undanflykt. Men jag hatar när fegheten tar över. Klarar inte av en konfrontation. Minst framför andra människor som inte har med saken att göra. Idag tisdag mår jag åt helvete med att det gick som det gick. Det känns nu så här i efterhand, även i källaren igår kväll att jag var utfryst i mitt eget hem. Förjävlig känsla. Visserligen var det inte så. Jag satte mig i den situationen själv. Andra kanske tyckte det var minst lika jobbigt. Men det räcker många gånger för mig med en blick, ett kort och som jag tolkar det ett kallt bemötande. För att jag skall överreagera och tro något som kanske inte är sant. I detta fallet är jag visserligen övertygad. Fast kanske även där en överdrift. På något sätt skall jag lösa detta problemet som tär på mig. Gräver sig djupt in i benmärgen likt en likmask. Hatar att bli missförstådd och angripen utefter felaktiga indicier. Allt bygger på egna tolkningar utefter en sanning man skapat själv av förutfattade meningar. Jag själv vet sanningen.

Men vidare till något positivt. De senaste veckorna har varit mycket bra. Ett stort framsteg i mitt äktenskap. Jennyh och jag har kommit överens om att fortsätta ett liv tillsammans och utefter de förutsättningar vi har idag göra det bästa av situationen. Jag måste fortsätta mitt arbete med mig själv med hjälp av min gruppterapi och med min psykolog. Det går framåt. Känns mycket betryggande att ha det nu. En stöttepelare. För två veckor sedan begav sig hela familjen till Varberg, Apelviken till sommarstugan. Den bästa veckan på bra länge. Solen värmde och vädret tillät till och med till bad. Underbart! Grillade, var ute på utflykter och jag kände verkligen att jag kunde andas igen. Havsluften är renande för själen. Att komma bort från den infekterade lägenheten och grannskapet. Sigynsgatan kändes då som djävulens boning. Men efter hemkomsten igen såg man allt med nya ögon. Får nya krafter att ta tag i saker man skjutit framför sig ett bra tag. Fast jag längtar till stugan vid många tillfällen. Men sommaren närmar sig hoppas bara temperaturen överstiger tjugofem igen. Men det kommer den göra. Den enorma trötthet jag drabbats av sedan hemkomsten från Varberg är påtaglig. Den är fruktansvärd. Om jag fick skulle jag kunna sova hela dagarna. Jag orkar knappt sitta uppe på kvällarna, det är inte likt mig. Undantag för ikväll. Imorse kändes det som någon greppade mina ben och drog mig tillbaka hela förmiddagen. Somnade så fort jag satte mig. Fruktansvärt. Blir inte piggare av att sova för länge heller. Tror att det ligger en del psykiskt bakom det också. Lättare att sova bort bekymmer, trots att jag drömmer om alla problem ständigt. Jag är i gräl och osämja med alla i drömmarna. Jag blir bedragen, lurad, utskälld, bortgjord och nedtrampad i dyngan. Fick nog framåt lunch och tog en dusch, fixade mat och sedan begav det av till träningen där jag hade ett tugnt benpass. Träffade Fredrik på träningen också. Skönt att vi fått kontakt igen. Skall träna imorgon också vid tio tiden är det tänkt. Är väl dags att knyta sig snart, Jennyh somnade för några timmar sedan i soffan bredvid mig. Teven står på i bakgrunden. Har tittat med ett halvt öga halva kvällen. Förtillfället är det Ali G. Dessförinnan Jay Leno. Emil och jag var med farsan och brorsan ute vid Fästeredsund och sjösatte båten tidigare ikväll. En underbar kväll. Stötte på några nykläckta fågelungar som förlorat sin mor. Boet var i våran båt som revs då vi skulle sjösätta båten. Upptäckte sedan att det var en orolig rödhaks hona som cirkulerade runt oss i jakten på sina små hjälplösa ungar. Om de överlevde hungern, kylan och andra rovfåglar lär vi aldrig få reda på. Men hoppas på att deras moder inte vänder dem ryggen. Då lär de små stackarna inte klara natten. Alla har vi bekymmer men där finns inte många livlinor. Vissa föds verkligen till ett liv i helvete. Där djungelns lag råder. Känns nästan som den lagen råder ibland för andra också. Trots att den inte står skriven. Men den starkaste överlever.

Dag 12005 - Skräckfilm, bekymmer & vänskap

Våld på TV har i kväll försökt dämpa min depression. Underhållningsvåld har mot alla odds hjälpt mig många gånger. Ser man till Japan världens mest våldsfixerande land. Se till deras filmer och serier samtidigt som de har låg brottslighet. Eftersom jag själv är skräckfantast letar man ständigt efter det mest skrämmande mest brutala filmerna. Var fann jag dom? först var det "Friday the 13th" visst är de blodiga men man tröttnar. Jag gick vidare till europeiskt. Där finner man de underbara regissörerna Lucio Fulci, Dario Argento, Ruggero Deodato, Umberto Lenzi, Joe D'Amato (mindre underbar, mer en sleaze regissör som senare gått över för att bara göra porr), Sergio Martino, Mario Bava, Lamberto Bava, Bruno Mattei. Listan kan göras lång. Fortfarande trots att jag sökt mig vidare efter brutalare och mer realistiskt våld utan att det skall vara snuff, något som jag inte funnit än, är dessa regissörer banbrytande vad det gäller synligt påtagligt våld. Dock med med varierande kvailtér. Kommer endast nämna några av dessa som satt djupa spår. Lucio Fulcio skräckmästare har gjort flera fina skräck alster likt de flesta andra under 70 och början av 80-talet. "The House by the Cemetery", "Zombie", "New York Ripper" och "The Beyond". Fulci har ju blivit en kult ikon bland skräckfantaster världen över på ganska få filmer. Kanske fått oförskämt rykte i tanke på de usla filmer ha gjorde efter dessa. Våldsfixerade alster utan kvalitéer. Men trots detta är det alltid en Fulci film, tack vare dess brutala innehåll. Det som skiljer italienska regissörer från amerikanska är att de svävar mellan kategorierna. Fulci har även gjort familjefilmer, westerns, gangsterfilmer och komedier. Något man sällan ser hos amerikanerna. Men den regissör som tilltalat mig mest är Ruggero Deodato med sina sadistiska och brutala kannibal filmer. Exempelvis "Last Cannibal World" och den brutalt realistiska "Cannibal Holocaust". Något närmare verkligen är svårare att komma. Filmen som blivit ökänd världen över. Den har gått igenom rättegångar men ändå slått rekord inom popularitet. Jag älskar denna film, förutom sina äkta djur tortyr och dödsscener. Oförsvarliga djur som får sätta livet till. Det kan aldrig försvaras. Detta var inte ovanligt under 70-talet. Djur hade ett annat värde. Skrämmande att se. Det är realismen som gör filmen så otäck. Man reagerar med avsky hur människor behandlar sina medmänniskor och djur. Trots detta älskar jag filmen. Jag mår dåligt när jag ser den och det är en underbar känsla på ett konstigt sätt. Jag njuter inte utan beundrar dess realism. Men hur behandlas djur under slakt idag i många fall. Inte är det humant. En film som borde väcka människors avsky hur vi behandlar våra medmänniskor och våra olikheter. Filmen som fått stämpeln snuff ett antal gånger. Snuffmovie är ett fenomen som skapades under slutet av 70-talet. 1976 gjordes en film som skapat världsdebatt på grund av sin marknadsföring. Michael och Roberta Findlay med hjälp av två andra regissörer gjorde den fantastiskt usla filmen "Snuff". Den är extremt lågbudget och marknadsförde sig som en "äkta" snuffmovie. Enbart i syfte för att få fler biobesökare. Efter premiären lade man till en scen i slutet där man grafiskt stympade en kvinna som låg i en säng. Enligt mig väldigt tarvligt men ett gore-värde för skräckfantaster. Alltid kul att underhållas av brutalt våld. Bara inga människor eller djur blir skadade. Effekterna och sminket avslöjar sig självt. Enligt mig är japanerna de värsta inom gore, snuff och brutalt film-skapande. Något värre har jag inte lyckats se. Både vad det gäller bra och usel skräckfilm. Mer effektiva skräckskapare får man leta efter. I filmer som "Guinea Pig" får man se så mycket grafiskt våld som fick självaste Charlie Sheen att skapa debatt genom att anmäla filmen "Guinea Pig: Flowers of Flesh and Blood", som är Guinea Pig nr 2 av 8 delar, att bli anmäld som en äkta snuff-movie. Detta bevisades senare vara fel genom att man släppte en "Making of..." där man klargjorde att allt var special effekter. Kan man ganska lätt bekräfta själv. Men hur kan ett land som är så våldsbenäget när det gäller film/spel ha så låg brottslighet gentemot USA som leder ligan vad det gäller mord? Vapen tillgängligheten kanske? Själv känner jag att jag avreagerar mig genom att se våld och att fysiskt arbeta med kroppen, men det är ju bara jag. Våld kan vara underhållande och avreagerande enligt mig. Tror inte våld skapar monster där står jag starkt fast vid min åsikt. Underhållningsvåld skapar inte våldtäktsmän eller seriemördare. Men det är lätt att använda dessa medier som syndabockar. Jag har under min uppväxt haft många diskussioner med min far om censuren i Sverige som varit unik efter som den varit statligt styrd. Att man skall beskydda Sveriges befolkning genom censur är befängd. Absurd. Varför censurera våld när det är något som man ständigt möts av i vardagen. Det är som att blunda för verkligheten. Argumenten är väl då att varför underhålla människor med våld? Vad är det för fel med det? Våld är kul! Till en viss gräns förstås. Men våld skall inte bara användas som underhållning, det kan avtrubba människor. Våld kan också användas och vara en viktig "krydda" för att förstärka realismen och väcka avsky mot våld i samhället. Exempelvis har fransmännen använt sig av detta eftektivt. Bland annat i "Irréversible" en fantastiskt bra må-dåligt-film. Där är våldet smutsigt och det får tittaren att få rysningar. Men det är en lättare att ha en syndabock att attackera när man inte har tillräckligt med resurser att ta hand om de psykiskt sjuka människor som finns i detta land, däribland jag själv. Där är likheten trots religion och ursprung densamma. Man söker alltid syndabockar. 1993 hjälpte Peter Jackson, som är mest känd för det svenska folket som regissören till "Sagan om ringen" triologin, med sin "Braindead" att censuren gick i graven. "Braindead" gick uppenbarligen inte att censurera, förståeligt, något mer brutalt, blodigt och mer underhållande får man leta efter. Tack Peter! Filmen jämfördes med Monty Python fast lite blodigare. Bara lite. Man släppte filmen ocensurerad i alla fall. Detta var slutet för svensk vuxencensur i Sverige. Visst finns den statliga censuren kvar men nu granskas bara filmer utefter en åldergräns och klipper endast i våldsporr. Precis som det skall vara. Motorsågsmassakern skall inte anpassas för barn. Precis som "SvampBob Fyrkant" inte skall anpassas för vuxna! Men vilka är det som alltid fått ta stryk för videocensuren? Jo socialdemokraterna. Vill inte med detta påstå att jag styrker deras politik till fullo, trots att jag gör det till stor del. Men om man ser det ökända "Studio-S" programmet från tidigt åttiotal bekräftar bara att borgarna hade stor del i att skapa videocensuren. En videovåldshatisk fp-politiker satt bland annat i panelen och hade stor skuld. Så alla borgare se till eran historia innan ni talar om människans frihet. Visst har en stor del av socialdemokraterna skuld till detta också kvinnoförbundet, Hem och skola. Där är väl dock inte alla sossar. Klaga mindre och förstå mer vad ungdomarna, barnen har för intressen innan det är för sent. Sluta beskydda börja angagera er. Tror att det största problemet är att barn känner sig mindre älskade och hörda. Ett barn som inte känner sig tillfreds med sig själv odlar en osäkerthet och ett hat gentemot kompisar som har det bättre. Att känna sig otillräcklig, osäker, brist på självförtroende odlar problem för framtiden. Brist på självförtroende är ett av mina stora problem. Jag beskyller inte mina föräldrar för detta men kanske brist på att lära mig att stå upp för mig själv framför att alltid göra rätt. Att alltid vara till hands till andra är krävande. Att inte lära sig att behandla känslor är en viktig del av att klara av vuxenlivet. Varför skämmas över att förändras. Vad är det pinsamma med att få skägg och att komma in i puberteten. Förändring har varit en plåga för mig. Har många gånger avundats människor som står upp för sig själva. Har många gånger önskat att livet skulle stannat vid lågstadiet. Inte bli äldre och få så mycket krav. Medför bedömningar från andra. Kampen att vara duktig. Hade till och med svårt att bevisa att jag behövde raka mig när jag började gymnasiet. Har alltid skämts över mig själv, att bli dömd, nedvärderad. Glömmer aldrig gymnastikläraren på högstadiet som använde mig som ett skräckexempel på hur man inte skulle vara. Jag hade för hög puls efter löpning. Även min mellanstadie lärare som gjorde bort mig inför klassen då jag inte kunde redovisa under en engelska lektion. Det medförde en plåga under dessa lektioner och största delen av skoltiden. Hoppas att lärarna förändrats tills mina barn börjar skolan. Skall vara lyhörd, de får inte gå igenom samma helvete som jag själv gjorde. Hoppas också att mina barn vågar ta upp problemen med mig eller Jennyh om de uppstår. Vågade aldrig själv efter som jag tyckte att jag skulle klara det på egen hand.

Över till något positivt. Chattade med en god vän igår vid namn Fredrik. Detta gav mig ett förtroende för honom igen. Hade inbillat mig att alla mina vänner vänt mig ryggen. Så var inte fallet, förmodligen en rädsla hur man skall tackla mig. Är väl inte den lättaste personen att ha att göra med för tillfället. Idag ringde jag även Håkan en annan gammal kompis som för mig varit en mycket betydelsefull person. Vi skall träffas imorgon den första maj, arbetarnas dag, för att prata och bara umgås utan alkohol i kroppen. tillsammans med Fredrik och hans och min dotter. Ser fram emot detta. Jag behöver allt stöd jag kan få. Har varit hos min psykolog idag, jobbigt och emotionellt krävande. Gamla problem har kommit upp till ytan och startat en tankeverksamhet. En del av behandlingen förmodligen. Ett steg framåt att sätta ord på problemen och att lära mig handskas med mina demoner. Har reflekterat en hel del efter senaste gruppterapin, fast jag har mest lagt min tid på att analysera de andras svårigheter. Har ett stort intresse och nyfikenhet att förstå de andra går igenom. En del visserligen återspelglas hos mina egna begränsningar. Efter dagens besök har jag känt en oförklarlig trötthet. En vilja till att sova bort tiden. Ensamheten som blir hemma när mina fru och mina underbara barn inte är här är påtaglig. Vad jag inte berättat är att resterande av familjen är i stugan i Varberg. Samtidigt som det är skönt att vara själv och att tänka är det fruktanskvärt ensamt. Senare under kvällen framkom att mina grannar känner rädsla för mig efter grälet som Jennyh och jag hade för två helger sedan. Detta skapar vrede och rädsla inom mig. Vrede för att ingen reagerar öppet och snackar bakom ryggen. Rädsla för att folk dömer mig. Hur skall jag bemöta dem i trappuppgången och utanför huset? Känner för tillfället att jag ställer till mer problem än nytta. Borde skaffa en egen lägenhet. Att obefogat bli stämplad som våldsman är bland det värsta jag kan tänka mig. Hur skall jag försvara mig? Det sista jag vill i mitt liv är att skada någon fysikt. Vart skall jag ta vägen? Vad skall jag göra för att ställa allt till rätta? Jag klarar inte fler motgångar jag behöver hjälp nu. Hur gör jag när allt känns för jävligt? Hur skall mina djupt ingrodda demoner försvinna? Allt känns sorgligt, jobbigt, hopplöst, men inte menigslöst tack vare mina underbara barn som håller mig vid liv. De är de sista jag vill förlora, jag älskar dem. God natt orkar inte mer ryggen värker så och min handled efter allt skrivande.