Dag 13403 - Lika positiv som vanligt

Här sitter jag med en halväten morot, en kopp ljummet kaffe med stor del mjölk, feber termometer i munnen som vägrar sluta blinka och obotlig stress i kroppen. Obehaget sprider sig från magtrakten ut i resten av kroppen. Tankar stör mig hela tiden, får ingen ro. Känner de tunga hjärtslagen konstant. Svårt att andas, myrkrypningarna i benen gör det omöjligt att koppla av speciellt kvälls- och nattid. Känns meningslöst att lyfta ett finger, ingenting blir klart, inget blir någonsin avslutat. Ett jävla ekorrhjul som aldrig stannar. Mitt självförtroende kan jag gradera på en hand om jag döljer mina fingrar. Jag vågar inget satsa, gräver bara graven djupare hela tiden. Se där lite feber hade jag också. Inte varit på praktiken ännu denna vecka, inte för att jag inte trivs för det känns bra där. Men det är alltid något som sätter käppar i hjulet och sedan är det stopp. Snart är våren här och jag längtar så förbannat efter solen och vårvärmen. Brukar få mig att må bättre. Jag har försökt intala mig att bli mer positiv, glad och inte älta och se negativt på allt. Livet består bara av nuet och jag har kastat bort allt för många stunder redan. Isolerar mig fast jag vet att det inte blir bättre men det är tryggast. Jag känner mig så förbannat osäker bland folk. Är tillbaks på ruta ett när det gäller hur jag fungerar socialt. Kan inte uttrycka mig, ett fån, en jubelidiot med åsneskalle. Dum i hela huvudet. Hjärnan är förmodligen bortfrätt vid det här laget. Varför tappar jag ord när jag talar? Är det en tumör eller är det bara stressen som blockerar? Grubbel hjälper inte. Hej då!

Dag 13398 - Livia

Mår inget vidare idag av olika orsaker. Livia mina föräldrars Berner Sennen var tvungen att avlivas igår kväll. Hon hade drabbats av skelett cancer i ena bakbenet och det fanns tyvärr inget att göra åt det. Hon somnade in lugnt i hemmet vilket kändes som ett bra avslut. Barnen som varit väldigt fästa vid Livia var med henne den fram till att veterinären kom. Tog avsked och gick ner till oss. Det brast för Jennifer då hon och jag såg dem bära ut Livia till bilen, blev väl mer verkligt för henne då, även för mig. Hon rusade runt i lägenheten och frågade "Varför måste Livia dö!" Då hade jag inte kraften att hålla tillbaka tårarna, kom ut ett par vilket jag har fruktansvärt svårt att visa. Tog med Ninni in till sängen och kramade henne medan jag gömde huvudet i kudden. Emil reagerade på ett annat sätt, märkte att han tyckte det var jobbigt men att han inte ville visa det. En lugn kväll följde. Idag skiner solen och har gjort det sedan tidig morgon. Jag mår inget vidare idag i kroppen eller till humöret. Allt känns fruktansvärt för jävligt. Var tvungen att åka iväg en sväng för att lugna nerverna med en kopp McDonalds kaffe. Känns som att jag kommit in i en alldeles för trång återvändsgränd. Orkar inte gå in på det nu. Stopp. Slut.

Dag 13389 - Kära hjärtanes då

Jag känner ett tvång, jag har misskött mig väldigt med att uppdatera bloggen. Inte haft någon lust eller glömt är väl en ärlig ursäkt. Senaste veckorna har jag spenderat hemma mestadels med sjuka barn, nu är de friska äntligen. Har trots detta hunnit med mina träningspass som planerat fast det har varit trögt. Mjölksyran har kommit fort, varit helt utpumpad nästan helt utan ork. Besvärats av min onda axel ganska mycket. Slutat äta Citodonen nu kommer sluta i beroende annars och herr doktor tyckte inte jag skulle ta någon mer kortison spruta heller eftersom det inte gav någon fantastisk förbättring i höstas. Får väl anpassa min träning av axelpartiet ännu bättre och se om det blir någon förändring. Nåväl kunde varit värre. Alla hjärtans dag är det och jag väntar på att resten av familjen kommer hem så vi kan fika. Ordnat med lite gott :)

Har varit på min praktik ett par veckor nu och det fungerar bra. En del roliga människor jobbar jag med och tiden går hyffsat fort. Vart detta leder vet jag inte, försöker inte tänka alltför långt framåt i tiden, när jag gör det drabbas jag bara av ångest och panikkänslor. Hade en jobbig tid under eftermiddagen igår då jag kände att jag helst av allt ville vända ut och in på mig själv. Kändes som en järnhand hade greppet om mina lungor. Fruktansvärt. Men nu är det bra... bara lite träningsvärk för att hitta något att klaga på. Självömkan är mannens bäste vän heter det väl... Hej så länge!

Auktioner på Tradera

http://www.tradera.com/finding.mvc/itemlisting?ftgnr=149284