Dag 12455 - Härliga helg!

Knalleland väntar på oss, skall bort och shoppa hela familjen. Leta efter en ny dammsugare, den gamla sjunger på sista versen. Lite ostabilt väder idag, som vanligt de senaste veckorna. Barnen delar på ett äpple i köket i väntan på fru Jennyh som gör sig i ordning och röker och allt vad hon nu skall göra INNAN man kan ge sig av. Var på bio igår eftermiddag med Emil, hans första, han var överlycklig, Ice Age 3 blev det kul som de andra två skön eftermiddags underhållning. Hade lovat Emil att fiska, men vädret var ju inte att lita på så det fick bli något annat kul istället. Får ju dåligt samvete när man lovar och lovar och det aldrig blir av. Efter bion åt vi "La Copita" spansk restaurang på Allégatan. Jennyh och jag tog var sin Tapas tallrik, kockens val. Mycket gott. En öl till detta. Emil fick en barnmeny, pommes och friterad kyckling med cola. Jennifer slöt upp med gamla mormor en stund senare. Sedan blev det filmhyra och hem med lite för tidigt lördagsgodis, mysig filmkväll. Nu bär det av, hej så länge!

Dag 12450 - En ny måndag, en ny start...

Pigg morgon idag, uppe och åt frukost som Emil överraskat mig med, gav båda barnen en macka. Bläddrade snabbt igenom Borås tidning och sedan gjorde vi oss i ordning. Packade träningsväskan tog morgonens mediciner och en protein. Barnen klädde sig själva fick hjälpa Jennifer med skorna. In i bilen och ner till gamla mormor. Jag skyndade till gymmet som stänger vid tio så här på sommaren och öppnar igen vid fem. Hoppas på en fin dag idag känner att jag har ganska mycket ork. Bestämt mig för att skärpa mig när det gäller vad jag äter och dricker ett tag framöver, måste miska ner lite på vikten, känns lite tugnt nu. Sommaren är frestande bara, jobbigt jobbigt. Men får tänka på träningen och på resultatet om jag lyckas. Skall fylla bilen med lite skräp eller mycket rättar sagt, en hel del kartonger och annat som skall sopstorteras. Vet inte riktigt vad denna vecka har framför sig annars men det ger väl sig, önskar mig lite värme och sol nu, vart lite mycket regn de senaste. Måste klä på mig nu duschat precis, får inte sega till nu. Have a nice day!

Dag 12447 - Relationer och annat

Gammal som man börjar bli, i den samma ålder som ens egna föräldrar var när man börjar komma ihåg något. Känner ibland som idag när man kollade kläder att man kanske inte kan bära allt med respekt utan att dra blickar till sig från den yngre generationen. Känner mig dock fortfarande som en tjugoåring. Kanske kan börja få en förståelse för alla övervintrade trettioåringar som tror att dom fortfarande platsar in på torsdagskvällarnas frontpanel. Fan vart tog den tiden vägen? Har jag deppat bort en hel ungdomsid? Jag vill ju vara en man utan gråa hår och fräsch hy! Visserligen så oroar jag mig inte något vidare, men när man börjar tänka. Det var ju länge sedan jag fick visa leg på systemet, man är ju inte stamkund... börjar bli orolig... Flinten syns ju men jag kommer aldrig blotta den eller ABSOLUT inte dölja den med de få håren som finns kvar. Har ju var flint och vet att mitt huvud inte är av någon skum konisk form, fan vilken tur, man har ju sina komplex men inte sitter det på huvudet utan kanske snarare inuti. Monterat ett fantastiskt fint matsalsbord idag, mycket nöjd. Blev riktigt snyggt!. Gladare blev jag när jag chattade med en polare på Facebook, vännen i fråga öppnade sig och skrev om sina bekymmer. Trodde bara det var jag (kanske inte bara jag) som hade panikångest och problem med depressioner, det är fler som har psykiska problem. Har varit i en djup svacka och önskat att jag var i en annan värld. Människor omkring en är hårda men kanske inte så hårda som man tror. Att bli felbedömd är något som ristar djupa ärr i ens hjärta, speciellt när man blir felbedömd. Tolkningar är något man ständigt gör men att erkänna ens felbedömnigar har många svårt för, även jag. Svängningarna är stora ibland vill man ta sitt liv och ibland ser man det viktiga, oftast ser jag det goda, mina barn, kärleken från min fru. Vi bråkar ju visserligen som som få ibland men vi har en kärlek som få kan uppnå. Vill inte dö, då har jag levt förgäves. Det är allt försvårt att ta sitt liv, även om man försökt och funderat, men jag vill inte hoppas på ett liv i lycka. Trots att jag inte vet hur. Men jag skiter i det just nu, bara jag har min familj där jag har stödet, utan dem är det inget värt. Inte en flugskit i motvind. Hoppas på att alla i min närhet och alla som varit där kommer finnas kvar. De betyder med än vad de tror och de är behövda. Ta åt er ni som vill! Det handlar inte bara om mig, jag är lätt egoistisk, men mina underbara barn behöver och uppskattar verkligen alla som dom älskar!

Dag 12443 - Frätande blod

Måndag igen, helgen förflutit ganska snabbt som vanligt. Åkte upp till Strömstad via bilbesiktningen i Göteborg, 1986-års modell av VW Bussen gick igenom med två anmärkningar. Sedan bar det av till Alingsås, lämna brorsan och hämtade upp frugan från jobbet. Gasen i botten till sommarstaden för att hämta barnen som vart på besök i en vecka hos farmor, farfar och faster Anna Karin. Vi möttes av två glada och mycket spralliga barn, åh vad jag har saknat dem. Åt en god middag och hade det mysigt ute på vindsloftet, regnet smattrade mot taket. Somnade sedan med barnen tätt intill. Lördagen bjöd på glass vid hamnen, loppisbesök och hemfärd vid sextiden. Regn och väl hemma i Borås igen, nystädad lägenhet och en skön kväll i soffan med några kalla öl. Barnen somnade sent, speciellt Emil som hade sovit i bilen på hemvägen. Hade tänkt träna idag men sommaröppettiderna passar inte mitt schema riktigt. Barnen hos gamla mormor, Jennyh sover efter att ha jobbat nattpass. Jag skall ner till stan en sväng hämta frugans telefon som vart på reparation. Hoppas på uppehåll, kanske skall sola idag kolla lite kläder om jag har mod att göra det. Skall träffa psykologen idag sista gången innan semestern. Ser inte fram emot det, jobbigt, krystat vill inte dela med mig av mina känslor för tillfället. Vet hur det kommer bli, jag kommer stirra på hans stora golvväxt och allt annat än hans ögon, har svårt med ögonkontakt, vill inte blotta mitt innersta. Trots att känslan av att min bröstkorg är på bristningsgränsen. Ett felaktigt ord, något som sårar kommer få kroppen att våldsamt explodera och mitt blod, svidande syra, kommer långsamt fräta bort mitt yttre och allt i min omgivning som betyder något. Mina händer skakar och jag har svårt att fokucera, hatar denna känsla, obehaget har kommit tillbaka, vill fly verkligheten så ofta jag kan. Botemedlet har jag inte funnit, undanflykt och att trycka undan har blivit för mycket att bära. Ryggsäcken är för tung, ryggen värker. Känner skam för mina utbrott, för min existens, jag gör bort mig så fort jag försöker söka hjälp, eller dela mina känslor. Nu börjar det bli omöjligt att skriva, fingrarna träffar snart inte rätt tangenter. Tack för idag.

Dag 12432 - Satan exploderade ur mitt bröst!

Nu är jag så förbannad att blodet kokar i mina vener. En diskussion som spårar ur, på grund av gammalt groll exploderar jag som en atombomb och efterskalven lägger sig inte förrän långt efter. Det är inte min fru och jag som bråkar utan jag och mina föräldrar. Ämnet tar jag inte upp men jag blir så in i helvete förbannad när VISSA ämnen är sådant man INTE kan ta upp för de är tabubelagda av någon anledning. Är uppvuxen i en tempramentfylld familj och bråk och ilska har väl förekommit en hel del under mina år som barn, tonår. HATAR när det blir så här, varför kan vi inte diskutera som normala människor? Har ju lärt mig att diskutera är det enda rätta för att komma fram till en bra lösning, men det går inte vägen oftast då den ingrodda ilskan tar överhanden. Adrenalinet flödar och saker och ting får ta skada, stolar flög bokstavligen ut genom ytterdörren idag, dörren var öppen, men skiten flög ut på grusgången, det kändes skönt. Var länge sedan jag blev så förbannad har faktiskt tyglat mina vilda monster inom mig när det gäller att gå bärsärkargång i möblemang och prylar. Men nu brast det. Tur som fan att barnen inte var hemma, vill inte visa den sidan av mig för dem. Skönt att skriva av mig lite, faktiskt det andra som kom i mina tankar när jag lugnat mig en smula. Nu darrar mina händer kontrollbart och hoppas på att huvudvärken håller sig borta. Vet bara inte hur jag skall lösa det här, känns som mina föräldrar bara flyr så fort jag blir förbannad nu förtiden, kanske för att jag blir så aggressiv. Tur är väl det annars hade pappa och jag gapat ikapp som vi gjorde förr om åren. Känner nu det obehagliga trycket för bröstet, jobbigt att andas, fan det är ju nästan fredag och dom skall ju tillbaka till Strömstad ikväll med våra barn som skall vara hos dem i en vecka. Inget kul att skiljas som ovänner. Träffar ju inte dem så ofta, pappa alltså. Han jobbar ju jämt. Men det hela grundar sig i att jag är orolig för pappa som stressar dygnet runt har fått diabetes och vill alla andra väl och sätter sig själv i andra hand. Fan får sluta fred, trevlig helg, detta hjälpte lite grann. God natt alla demoner nu kommer jag inte plocka fram er på ett tag, förhoppningsvis.