Dag 12447 - Relationer och annat

Gammal som man börjar bli, i den samma ålder som ens egna föräldrar var när man börjar komma ihåg något. Känner ibland som idag när man kollade kläder att man kanske inte kan bära allt med respekt utan att dra blickar till sig från den yngre generationen. Känner mig dock fortfarande som en tjugoåring. Kanske kan börja få en förståelse för alla övervintrade trettioåringar som tror att dom fortfarande platsar in på torsdagskvällarnas frontpanel. Fan vart tog den tiden vägen? Har jag deppat bort en hel ungdomsid? Jag vill ju vara en man utan gråa hår och fräsch hy! Visserligen så oroar jag mig inte något vidare, men när man börjar tänka. Det var ju länge sedan jag fick visa leg på systemet, man är ju inte stamkund... börjar bli orolig... Flinten syns ju men jag kommer aldrig blotta den eller ABSOLUT inte dölja den med de få håren som finns kvar. Har ju var flint och vet att mitt huvud inte är av någon skum konisk form, fan vilken tur, man har ju sina komplex men inte sitter det på huvudet utan kanske snarare inuti. Monterat ett fantastiskt fint matsalsbord idag, mycket nöjd. Blev riktigt snyggt!. Gladare blev jag när jag chattade med en polare på Facebook, vännen i fråga öppnade sig och skrev om sina bekymmer. Trodde bara det var jag (kanske inte bara jag) som hade panikångest och problem med depressioner, det är fler som har psykiska problem. Har varit i en djup svacka och önskat att jag var i en annan värld. Människor omkring en är hårda men kanske inte så hårda som man tror. Att bli felbedömd är något som ristar djupa ärr i ens hjärta, speciellt när man blir felbedömd. Tolkningar är något man ständigt gör men att erkänna ens felbedömnigar har många svårt för, även jag. Svängningarna är stora ibland vill man ta sitt liv och ibland ser man det viktiga, oftast ser jag det goda, mina barn, kärleken från min fru. Vi bråkar ju visserligen som som få ibland men vi har en kärlek som få kan uppnå. Vill inte dö, då har jag levt förgäves. Det är allt försvårt att ta sitt liv, även om man försökt och funderat, men jag vill inte hoppas på ett liv i lycka. Trots att jag inte vet hur. Men jag skiter i det just nu, bara jag har min familj där jag har stödet, utan dem är det inget värt. Inte en flugskit i motvind. Hoppas på att alla i min närhet och alla som varit där kommer finnas kvar. De betyder med än vad de tror och de är behövda. Ta åt er ni som vill! Det handlar inte bara om mig, jag är lätt egoistisk, men mina underbara barn behöver och uppskattar verkligen alla som dom älskar!