Dag 12269 - Vågskålen

Det snärjer åt i mitt bröst så att jag får svårt att andas, nervös blick som aldrig vågar söka kontakt. Fingrar som river på gamla sår, söker smuts under naglarna som är någon millimeter för långa. Äckligt, känns inte fräscht, luktar säkert illa därunder. Måste klippa dem när jag kommer hem. Tankarna flyr problemen, men påminns ständigt. Det blir tyst, obehagligt tyst. Nu blir det pressat, jag blir inträngd i ett hörn likt en skabbig hund. Jag måste säga något, vad skall jag säga? Måste vara smart, kan inte vara smart. Är jag dum i huvudet? Ja lite. Vad är det för fel, varför kan jag inte förklara mig? Säg något då, tio sekunder går och plötsligt ställer han äntligen en fråga, jag blir ställd och vet fortfarande inte vad jag skall säga. Händerna är kalla och skakar. Jag kan inte sitta stilla och andas, svårt, panik! Mitt ringfinger på vänster hand där ringen sitter är kallast. Sitter ringen för hårt? Nej. Varför är det fingret kallast? Är det ett tecken för något, för mycket tankar. Åter till verkligheten och plötsligt kommer jag på något att säga, men jag vill inte avslöja för mycket om mig det kan jag inte med. Då lämnar jag ju ut mig. Skamligt! Vad skall han tro om mig? Fan vilken inbunden människa jag blivit. Det blir bara värre ju längre tiden går. Har haft flera panikattacker de senaste dagarna, tvungen att ta medicin för att lugna mig, hemskt, kan inte finna ro i någonting. Mest jobbigt när man är själv. Som nu Jennyh åkte för någon timme sedan för att jobba natt i Svenljunga. Brukar tycka det är skönt att vara själv ibland, men nu är jag rädd. Vet inte varför men jag är rädd och orolig. Rädd för att paniken skall snärja mig på nytt i sitt järngrepp och strypa mig likt en boa tills det tjuter i öronen och hallucinationsbilder målas upp framför mig. Mitt hjärtas slag hörs på avstånd och andetagen blir allt mer krampaktiga. Vad är jag orolig för då? Vet inte men det är mycket jag inte vet och som jag aldrig får svar på. Det är för jävligt Orkar inte mer, skulle vilja stänga av vissa kanaler och aldrig mer se eller höra dem. Kunnat välja sitt liv och bara vara lycklig och lyckas. Men i helvetet är man inte lycklig, jag har hamnat på fel sida av vågskålen helt enkelt, detta är mitt liv acceptera det!

Dag 12266 - I väntans tider...

Sitter i det dunkla och njuter av en öl. Lördagskvällen är fortafarande ung. Väntar på svar från ett par av min gamla vänner som kanske skulle titta över på lite fest ikväll. Men det blir väl som vanligt... Massa strul och inga kompisar. Tråkigt när man äntligen kan och ej är uppbunden av att bara vara pappa och ha två underbara barn fastklamrade vid var sitt ben. Men men Metallicas senaste skiva är i alla fall jävligt bra. Death Magnetic strömmar ljudligt och massivt ur mina högtalare. Nynnar med och gåshuden reser sig på mina armar. Snackar med Fredrik på MSN hoppas det löser sig, till det bästa. Nu verkar inte Håkan vara anträffbar längre. Typiskt. Roligast om det blir vi tre, hade varit kul att "talking about memories past..." en gammal skön "South Park" replik. Fantastisk serie, sett de senaste avsnitten ur säsong 12, lika roligt som det har varit sedan episod ett. Satiriskt, elakt och mycket mycket roligt. Nä nu får jag se om något händer på denna sidan julafton, skriver snart igen.