Dag 12061 - Enstöringen

Telefonsignalen får mitt nackhår att resa sig. När ringklockan på dörren ljuder blir jag tyst som en mus. Ekandet av knogar mot balkongdörrens ruta ger mig kalla kårar. Att inte veta i förväg vem som närmar sig mitt revir är obehagligt. Någon kanske vill mig illa eller ställa mig mot väggen med någon fråga som är svår att svara ärligt på. Att säga nej. Så oerhört jobbigt, även om jag vill lever mina läppar och stämband ett eget liv. Motfrågor och dömande de blickar. Se någon i ögonen och läsa deras tankar. Eller tystheten i telefonen. Övertalning får mig ofta att ge vika. Att vara vek och svag är inget jag erkänner men jag vet själv hur det är. Bemöter oftast sådana kommentarer med ilska. Att erkänna för någon annan och visa sina svaga och känslomässiga sidor är något jag har svårt för. Har byggt upp en hög mur för att hålla fienden borta. Men nu sitter jag här inkapslad med den största av fiender. Mig själv. Jag tittar för ett ögonblick ut genom balkongfönstret och ser björkarna vaja i vinden. Det blåser ganska kraftigt. Framför mig spelas ett skådespel utan dess like "Jerry Springer". Återigen är det en skön känsla att gotta sig i andras bedrövliga liv. Helt sjukt.

Idag har en sten lyfts från mitt hjärta. En oerhört skön känsla. En av mina största motgångar som gjort mig mycket illa till mods och fruktansvärt nere är en händelse som jag tidigare skrivit om. Men det verkar som om den stridsyxan äntligen verkar vara på väg att begravas för alltid. Två av andra nära familjemedlemmar, dels min egen bror och Jennyhs syster har nu äntligen tagit körkort. Mycket glad för deras skull. Vet själv lyckan när man åstadkommit denna stora bedrift. En av de första stora som frigjorde mig från att vara beroende av andra människor. En frihet. Att själv sitta bakom ratten ensam för första gången var med skräckblandad förtjusning. En liten klump i magen hade man. Tänk om jag får motorstopp mitt i en korsning, kommer jag hitta och så vidare. Lokalsinnet har jag aldrig tidigare behövt. Men det har jag ju övat upp förstås. Jennyh jobbar natt idag kommer hem efter klockan 15 imorgon fredag. Är bjudna på grillfest i Svenljunga till hennes arbetskamrater. Jag fasar för detta. Vill egentligen inte följa med men är så illa tvungen. Jobbigt. Är väl på något sätt nyttigt att träffa andra människor. Blir säkert något som jag kommer ta upp med min terapeut nästa vecka. Var inte hos honom idag. Har fått ont i halsen och känner mig allmänt hängig. Värk i hela kroppen. Det känns fruktansvärt att inte kunna träna. Känner rastlöshet och ännu mer isolerad än vanligt. Men det släpper väl snart, om några dagar är jag tillbaka och fortsätter mina träningspass. Resultatet för många timmars press på gymmet börjar ge resultat och det känns bra. Lite mer nöjd med mig själv. Nu skall jag försöka få min son och min skrikande dotter att sova. Vi skall upp tidigt imorgon och promenera till dagis. Emil har ju en förmåga att inte vilja lägga sig på kvällen men ikväll skall han somna så jag kan koppla av och se några riktigt bra filmer. Förhoppningsvis någon brutal skräckfilm det var länge sedan. Man måste ju anpassa sig lite till både fru och barn annars. Får passa på när man är ensam hemma. Skall också spana efter lite nya idéer till nästa inlägg. Kanske blir en händelserik afton imorgon som är värd att skriva om. Tills dess god kväll.

Dag 12060 - Självtortyr

Då var min trettiotreåriga födelsedag och midsommar förbi. En lugn födelsedag med familjen. Lite tårta och en kvällslagd tur till kusten och Varberg. Till slut artade sig dagen ganska bra i alla fall. Kändes lite ensam och jag bortglömd. Saknade Emil något fruktansvärt. Varken Emil eller Jennifer var hemma på morgonen så jag saknade dem när frukosten serverades. Midsommarafton var också inte den bästa jag upplevt. Jennyh jobbade under midsommaraftons kväll och hela midsommardagen. Ensamheten var fruktansvärd. Barnen och jag var visserligen kvar i stugan tillsammans med mina föräldrar och min farmor. Vi åt god mat och satt uppe ganska sent, till slut var det bara farmor och jag kvar. Kändes lite som när jag var liten och spenderade största delen av sommarlovet i stugan med henne. Vi satt uppe sent på kvällarna och drack te på altanen. Spelade kort och höll värmen i en sovsäck. Det var en rolig tid. Ett kul minne från barndomen. Jag får lätt känslan av klaustrofobi när jag sitter i stugan med flertalet andra människor. Speciellt när vädrets makter tar överhanden och håller en frusen inomhus. Rastlöshet, ångest och deprission gör mig påmind. Känslan av att sitta fastspänd och bevittna tortyr utan att kunna göra något åt det. Nu menar jag inte att mina föräldrar eller andra vänner i min närhet utsätter mig för psykisk eller fysisk tortyr. Utan försöker återskapa det som utspelar sig i min hjärna och sätta ord på det. Att inte kunna fly verkligheten för en stund skapar ett inre kaos och aggressioner som byggs på hög för att senare brista och falla pladask till marken. Brukar skapa konflikter. Jobbiga att lösa. Missförstånd och besvikelser. Hur försvarar man sig utan att låta som man kommer med dåliga undanflykter? Sanningen brukar vara den enda rätta. Men hur gör man när sanningen är nedsvärtad? Svaret är fortfarande obesvarat. Återvändsgränden börjar snart bli oändlig, kommer inte ur den. Tankebanorna går i cirklar. Även om mina ångestattacker och depressioner dämpas medicinskt så ger det sig uttryck i fysisk värk. Jag har värk över allt. Mår dåligt, det är krävande, tärande. Var är solen?

Dag 12048 - Den hårfina gränsen

Det är skrämmande och samtidigt befriande när grottmänniskan inom en själv tar över. Varför är det ibland så svårt att behärska sig? När man blivit nedtryckt i dyngan under så många år utan att våga stå upp för sig själv så brister det ibland. Det är ganska uppenbart. Men allt blir så fel. När en person som annars aldrig tar plats eller syns plötsligt utbrister i pubertala ilskeutbrott så häpnar folk och tycker att man har gått för långt och är en labil individ. När man är i sin egna värld och har börjat slå i en dörr eller något annat materiellt som står i min väg är det så skönt att bara slå, en tillfredsställelse utan dess like. Att bli av med aggressionerna. Härligt men farligt och destruktivt. Skrämmande. Tydligen är det en självklarhet hos de flesta att denna person måste vara en psykopat. Jag vill inte på något sätt försvara vredesutbrotten men det finns en grund. Den bidragande effekten som är direkt negativ är att ingen lyssnar på vad man har att säga utan alla är fullt upptagna med att låsa in sig i sina skyddsrum för att undvika denna farliga människa. Jag är inte farlig bara trött på att aldrig få synas eller höras. Säga min åsikt. Vara utnyttjad för att man är "för snäll". Detta hatar jag. Hur kan man vara för snäll? Varför är så många andra så onda? Varför utnyttja någon för egen vinning när man själv oftast tänker på alla andra i första hand. Straffad, utblottad, förnedrad, lämnad, själv vara den som får axla all olycka, skuld och sorg. Tungt att traska med ett ok som trycker ner mig djupare i den träskmark där min väg är utstakad. Det känns som varje gång jag börjar ana en ljusning så halkar jag två steg tillbaks. Ljusknappen är alltid utom räckhåll. När man börjar känna glädje vaknar man upp ur drömmen och är på mindre än en sekund tillbaka i verkligheten. Drömmar kan vara underbara men jag känner en rädsla för dem. Alltid för långt ifrån verkligheten. Det är jobbigt att finna hopp när man i nästa sekund tappar fotfästet och faller. Men allt är inte skit även om det oftast skuggar glädjestunderna. Man har lärt sig att det inte är någon större mening med att glädjas eftersom det alltid väntar ett mörkt moln bakom kullen. Depressivt tänkande. Så kan man inte tänka säger alltid de människor som aldrig mött en motgång. Måste finnas en mörk sida för att hålla balansen. Finns det en himmel finns det ett helvete. Det måste finnas en motsvarighet. Se filmen "Unbreakable" med Samuel L. Jackson och Bruce Willis, en mycket bra film som spekulerar i ljust det ämnet. För att en del människor skall ha det bra måste det finnas de som har ett helvete. Du kan inte definiera makt utan att du har makten över något underordnat. Självklara tankar, men det känns så hopplöst när man är i underläge. Gräver jag djupare nu kommer jag inte upp igen. Men något positivt som börjat gro inom mig är att jag börjar kunna hämma mina ilskeutbrott. Det kommer sällan ut i samma kaliber som tidigare. Jag försöker använda alternativa tankebanor. Bryta innan det går för långt. Försöka se verkligeheten och förutse konsekvenserna av mitt handlande. Det fungerar. Jag har lyckats bromsa de handgripliga våldsutbrotten som jag tidigare fått. Byter ämne till något mer positivt som hänt under veckan. Igår torsdag tog jag initiativet till att familjen tog en stunds avkoppling med en underbar utflykt till Fästeredsund där mina föräldrar har båten. Jag var självisk och ville fiska. Inte helt sant min son Emil har faktiskt sett fram emot det också. Efter att jag varit hos min psykolog ordnade jag med en picknickkorg fylld med en härlig lunch som vi sedan skulle avnjuta vid strandkanten på en utlagd filt. Det smakade för både kropp och själ. Allt blir godare när miljön är mysig och utomhus och miltals ifrån köksbordet. Jag krokade på en wobbler och gjorde årets första kast, en underbar känsla. Här kan jag koppla av. Naturen mitt framför näsan. En frisk fläkt av sommarvind. Barnens glädje som spritter i benen. Frugan som dukar upp på marken strax bakom mig. Kaffedoften som når min solbrända näsa. Ett djupt andetag rensar lungorna från ovälkomnad smuts. Gäddorna som plaskar invid vassen. Stim av småfisk som får vattenytan att koka. Att jag sedan inte fick ett napp gjorde inte så mycket. Jag trodde jag hade napp ett par gånger men visade sig vara sjögräs. Men känslan den mikrosekund det gör motstånd är densamma som ett riktigt napp. Pirret i kroppen en behaglig ilning. Obeskrivlig. Emil fick hjälpa till att veva in några gånger. Det tyckte han var kul. Resterande tid roade han sig med att fånga sten med hoven vid strandkanten. Man blir lycklig av att göra sådan här små utflykter med barnen, då känner man sig som en riktig familj. Solens strålar ger ansiktet en vacker gyllenbrun ton. Jag lever. Det är sommar. Jag måste minnas dessa sköna stunder när mörkret kommer inom en snar framtid. Men jag känner ingen oro för dem nu. Nu lever jag här och nu. Det är skönt att känna så. Det var länge sedan. Lämnar dagens skriverier med dessa varma toner av glädje.

Dag 12042 - Låst destination

Jag bygger så mycket hinder i min väg för att jobbiga saker alltid skall ligga utom räckhåll. Ofrivilligt gör jag detta. Det är en vana som blivit till något jag gör med automatik. Kan många gånger vara som en brandvägg för mig, den enklaste vägen att slippa se problemen öga mot öga. Räcker att ha dom i vitögat och bara ana dess existens. Tidigare kände jag ständig oro för allt som skall göras. Allt blir jobbigt. Att ständigt leva i ett ekorrhjul som bara accelererar så fort man visar en antydan till avstigning. Ögonlocken uppspärrade med tändstickor allt för att inte missa filmen som spelas upp framför mig. En film om alla misslyckanden och allt helvete som står och blockerar min dörr. Detta har nu reducerats jag har valt att med ett selektivt seende se det jag vill se, undvika konflikter och problem. Inte helt utan hjälp. Medicinerna jag äter hjälper mig sluta oroas för minsta lilla. Det jag känner när jag nu beskriver detta är med delade känslor. Dels den väl så bekanta fegheten men också mognaden i att inte se allt som problem. Att inte analysera minsta lilla. Utan den sociala kontakten jag nu får via psykologkontakt och MBT, gruppterapin, hade varit katastrofal. I torsdags hos terapeuten fick jag glädjande besked. MBT gruppen skall inte längre upplösas. Allt tack vare högljudda och känslomässiga reaktioner från gruppdelatagarna. Skönt att se att ens talan ibland gör verkan. Lösningen fanns trots allt inom räckhåll. Men samtidigt som jag tvingar mig själv att se det positiva i situationen. För att dölja paniken som ligger strax under ytan. Rädslan för att inte kunna botas. Jag är hopplöst ute på svag is utan livlina. En de av hjärnan verkar ha låst sig för sitt oundvikliga mörka mål. Ibland tar det över och jag ser inget annat än steget framför mig. Låst i att allt är ett helvete. Kampen med den andra sidan av hjärnan får ut dessa onda tankar i bild eller ord. Detta är nog en större rehabilitering än något annat. Detta hjälper mig att acceptera min situation och börja se det från en nytt perspektiv. Utanför mitt källarfönster hettar solen, den bränner grässtrån och hud. Fukt skyltar med sin frånvaro. Härligt med sommar. Från barnens rum ljuder Jennifers försök att göra sig förstådd. Inte alltid lätt att förstå vad hon menar. Tänkte nu en lördag som denna åka till gymmet och köra ett pass för att rensa kroppen på lite överflödig energi. Hoppas jag hinner stänger klockan fjorton. Blir en lugn kväll, Jennyh kanske skall på fest ikväll. Det återstår att se. Kan vara skönt att bara kunna slappa framför en film eller två. Slut för denna gång.