Dag 12061 - Enstöringen

Telefonsignalen får mitt nackhår att resa sig. När ringklockan på dörren ljuder blir jag tyst som en mus. Ekandet av knogar mot balkongdörrens ruta ger mig kalla kårar. Att inte veta i förväg vem som närmar sig mitt revir är obehagligt. Någon kanske vill mig illa eller ställa mig mot väggen med någon fråga som är svår att svara ärligt på. Att säga nej. Så oerhört jobbigt, även om jag vill lever mina läppar och stämband ett eget liv. Motfrågor och dömande de blickar. Se någon i ögonen och läsa deras tankar. Eller tystheten i telefonen. Övertalning får mig ofta att ge vika. Att vara vek och svag är inget jag erkänner men jag vet själv hur det är. Bemöter oftast sådana kommentarer med ilska. Att erkänna för någon annan och visa sina svaga och känslomässiga sidor är något jag har svårt för. Har byggt upp en hög mur för att hålla fienden borta. Men nu sitter jag här inkapslad med den största av fiender. Mig själv. Jag tittar för ett ögonblick ut genom balkongfönstret och ser björkarna vaja i vinden. Det blåser ganska kraftigt. Framför mig spelas ett skådespel utan dess like "Jerry Springer". Återigen är det en skön känsla att gotta sig i andras bedrövliga liv. Helt sjukt.

Idag har en sten lyfts från mitt hjärta. En oerhört skön känsla. En av mina största motgångar som gjort mig mycket illa till mods och fruktansvärt nere är en händelse som jag tidigare skrivit om. Men det verkar som om den stridsyxan äntligen verkar vara på väg att begravas för alltid. Två av andra nära familjemedlemmar, dels min egen bror och Jennyhs syster har nu äntligen tagit körkort. Mycket glad för deras skull. Vet själv lyckan när man åstadkommit denna stora bedrift. En av de första stora som frigjorde mig från att vara beroende av andra människor. En frihet. Att själv sitta bakom ratten ensam för första gången var med skräckblandad förtjusning. En liten klump i magen hade man. Tänk om jag får motorstopp mitt i en korsning, kommer jag hitta och så vidare. Lokalsinnet har jag aldrig tidigare behövt. Men det har jag ju övat upp förstås. Jennyh jobbar natt idag kommer hem efter klockan 15 imorgon fredag. Är bjudna på grillfest i Svenljunga till hennes arbetskamrater. Jag fasar för detta. Vill egentligen inte följa med men är så illa tvungen. Jobbigt. Är väl på något sätt nyttigt att träffa andra människor. Blir säkert något som jag kommer ta upp med min terapeut nästa vecka. Var inte hos honom idag. Har fått ont i halsen och känner mig allmänt hängig. Värk i hela kroppen. Det känns fruktansvärt att inte kunna träna. Känner rastlöshet och ännu mer isolerad än vanligt. Men det släpper väl snart, om några dagar är jag tillbaka och fortsätter mina träningspass. Resultatet för många timmars press på gymmet börjar ge resultat och det känns bra. Lite mer nöjd med mig själv. Nu skall jag försöka få min son och min skrikande dotter att sova. Vi skall upp tidigt imorgon och promenera till dagis. Emil har ju en förmåga att inte vilja lägga sig på kvällen men ikväll skall han somna så jag kan koppla av och se några riktigt bra filmer. Förhoppningsvis någon brutal skräckfilm det var länge sedan. Man måste ju anpassa sig lite till både fru och barn annars. Får passa på när man är ensam hemma. Skall också spana efter lite nya idéer till nästa inlägg. Kanske blir en händelserik afton imorgon som är värd att skriva om. Tills dess god kväll.