Dag 12048 - Den hårfina gränsen

Det är skrämmande och samtidigt befriande när grottmänniskan inom en själv tar över. Varför är det ibland så svårt att behärska sig? När man blivit nedtryckt i dyngan under så många år utan att våga stå upp för sig själv så brister det ibland. Det är ganska uppenbart. Men allt blir så fel. När en person som annars aldrig tar plats eller syns plötsligt utbrister i pubertala ilskeutbrott så häpnar folk och tycker att man har gått för långt och är en labil individ. När man är i sin egna värld och har börjat slå i en dörr eller något annat materiellt som står i min väg är det så skönt att bara slå, en tillfredsställelse utan dess like. Att bli av med aggressionerna. Härligt men farligt och destruktivt. Skrämmande. Tydligen är det en självklarhet hos de flesta att denna person måste vara en psykopat. Jag vill inte på något sätt försvara vredesutbrotten men det finns en grund. Den bidragande effekten som är direkt negativ är att ingen lyssnar på vad man har att säga utan alla är fullt upptagna med att låsa in sig i sina skyddsrum för att undvika denna farliga människa. Jag är inte farlig bara trött på att aldrig få synas eller höras. Säga min åsikt. Vara utnyttjad för att man är "för snäll". Detta hatar jag. Hur kan man vara för snäll? Varför är så många andra så onda? Varför utnyttja någon för egen vinning när man själv oftast tänker på alla andra i första hand. Straffad, utblottad, förnedrad, lämnad, själv vara den som får axla all olycka, skuld och sorg. Tungt att traska med ett ok som trycker ner mig djupare i den träskmark där min väg är utstakad. Det känns som varje gång jag börjar ana en ljusning så halkar jag två steg tillbaks. Ljusknappen är alltid utom räckhåll. När man börjar känna glädje vaknar man upp ur drömmen och är på mindre än en sekund tillbaka i verkligheten. Drömmar kan vara underbara men jag känner en rädsla för dem. Alltid för långt ifrån verkligheten. Det är jobbigt att finna hopp när man i nästa sekund tappar fotfästet och faller. Men allt är inte skit även om det oftast skuggar glädjestunderna. Man har lärt sig att det inte är någon större mening med att glädjas eftersom det alltid väntar ett mörkt moln bakom kullen. Depressivt tänkande. Så kan man inte tänka säger alltid de människor som aldrig mött en motgång. Måste finnas en mörk sida för att hålla balansen. Finns det en himmel finns det ett helvete. Det måste finnas en motsvarighet. Se filmen "Unbreakable" med Samuel L. Jackson och Bruce Willis, en mycket bra film som spekulerar i ljust det ämnet. För att en del människor skall ha det bra måste det finnas de som har ett helvete. Du kan inte definiera makt utan att du har makten över något underordnat. Självklara tankar, men det känns så hopplöst när man är i underläge. Gräver jag djupare nu kommer jag inte upp igen. Men något positivt som börjat gro inom mig är att jag börjar kunna hämma mina ilskeutbrott. Det kommer sällan ut i samma kaliber som tidigare. Jag försöker använda alternativa tankebanor. Bryta innan det går för långt. Försöka se verkligeheten och förutse konsekvenserna av mitt handlande. Det fungerar. Jag har lyckats bromsa de handgripliga våldsutbrotten som jag tidigare fått. Byter ämne till något mer positivt som hänt under veckan. Igår torsdag tog jag initiativet till att familjen tog en stunds avkoppling med en underbar utflykt till Fästeredsund där mina föräldrar har båten. Jag var självisk och ville fiska. Inte helt sant min son Emil har faktiskt sett fram emot det också. Efter att jag varit hos min psykolog ordnade jag med en picknickkorg fylld med en härlig lunch som vi sedan skulle avnjuta vid strandkanten på en utlagd filt. Det smakade för både kropp och själ. Allt blir godare när miljön är mysig och utomhus och miltals ifrån köksbordet. Jag krokade på en wobbler och gjorde årets första kast, en underbar känsla. Här kan jag koppla av. Naturen mitt framför näsan. En frisk fläkt av sommarvind. Barnens glädje som spritter i benen. Frugan som dukar upp på marken strax bakom mig. Kaffedoften som når min solbrända näsa. Ett djupt andetag rensar lungorna från ovälkomnad smuts. Gäddorna som plaskar invid vassen. Stim av småfisk som får vattenytan att koka. Att jag sedan inte fick ett napp gjorde inte så mycket. Jag trodde jag hade napp ett par gånger men visade sig vara sjögräs. Men känslan den mikrosekund det gör motstånd är densamma som ett riktigt napp. Pirret i kroppen en behaglig ilning. Obeskrivlig. Emil fick hjälpa till att veva in några gånger. Det tyckte han var kul. Resterande tid roade han sig med att fånga sten med hoven vid strandkanten. Man blir lycklig av att göra sådan här små utflykter med barnen, då känner man sig som en riktig familj. Solens strålar ger ansiktet en vacker gyllenbrun ton. Jag lever. Det är sommar. Jag måste minnas dessa sköna stunder när mörkret kommer inom en snar framtid. Men jag känner ingen oro för dem nu. Nu lever jag här och nu. Det är skönt att känna så. Det var länge sedan. Lämnar dagens skriverier med dessa varma toner av glädje.