ångest och deprission gör mig påmind. Känslan av att sitta fastspänd och bevittna tortyr utan att kunna göra något åt det. Nu menar jag inte att mina föräldrar eller andra vänner i min närhet utsätter mig för psykisk eller fysisk tortyr. Utan försöker återskapa det som utspelar sig i min hjärna och sätta ord på det. Att inte kunna fly verkligheten för en stund skapar ett inre kaos och aggressioner som byggs på hög för att senare brista och falla pladask till marken. Brukar skapa konflikter. Jobbiga att lösa. Missförstånd och besvikelser. Hur försvarar man sig utan att låta som man kommer med dåliga undanflykter? Sanningen brukar vara den enda rätta. Men hur gör man när sanningen är nedsvärtad? Svaret är fortfarande obesvarat. Återvändsgränden börjar snart bli oändlig, kommer inte ur den. Tankebanorna går i cirklar. Även om mina ångestattacker och depressioner dämpas medicinskt så ger det sig uttryck i fysisk värk. Jag har värk över allt. Mår dåligt, det är krävande, tärande. Var är solen?
onsdag 25 juni 2008
Dag 12060 - Självtortyr
Då var min trettiotreåriga födelsedag och midsommar förbi. En lugn födelsedag med familjen. Lite tårta och en kvällslagd tur till kusten och Varberg. Till slut artade sig dagen ganska bra i alla fall. Kändes lite ensam och jag bortglömd. Saknade Emil något fruktansvärt. Varken Emil eller Jennifer var hemma på morgonen så jag saknade dem när frukosten serverades. Midsommarafton var också inte den bästa jag upplevt. Jennyh jobbade under midsommaraftons kväll och hela midsommardagen. Ensamheten var fruktansvärd. Barnen och jag var visserligen kvar i stugan tillsammans med mina föräldrar och min farmor. Vi åt god mat och satt uppe ganska sent, till slut var det bara farmor och jag kvar. Kändes lite som när jag var liten och spenderade största delen av sommarlovet i stugan med henne. Vi satt uppe sent på kvällarna och drack te på altanen. Spelade kort och höll värmen i en sovsäck. Det var en rolig tid. Ett kul minne från barndomen. Jag får lätt känslan av klaustrofobi när jag sitter i stugan med flertalet andra människor. Speciellt när vädrets makter tar överhanden och håller en frusen inomhus. Rastlöshet,
ångest och deprission gör mig påmind. Känslan av att sitta fastspänd och bevittna tortyr utan att kunna göra något åt det. Nu menar jag inte att mina föräldrar eller andra vänner i min närhet utsätter mig för psykisk eller fysisk tortyr. Utan försöker återskapa det som utspelar sig i min hjärna och sätta ord på det. Att inte kunna fly verkligheten för en stund skapar ett inre kaos och aggressioner som byggs på hög för att senare brista och falla pladask till marken. Brukar skapa konflikter. Jobbiga att lösa. Missförstånd och besvikelser. Hur försvarar man sig utan att låta som man kommer med dåliga undanflykter? Sanningen brukar vara den enda rätta. Men hur gör man när sanningen är nedsvärtad? Svaret är fortfarande obesvarat. Återvändsgränden börjar snart bli oändlig, kommer inte ur den. Tankebanorna går i cirklar. Även om mina ångestattacker och depressioner dämpas medicinskt så ger det sig uttryck i fysisk värk. Jag har värk över allt. Mår dåligt, det är krävande, tärande. Var är solen?
ångest och deprission gör mig påmind. Känslan av att sitta fastspänd och bevittna tortyr utan att kunna göra något åt det. Nu menar jag inte att mina föräldrar eller andra vänner i min närhet utsätter mig för psykisk eller fysisk tortyr. Utan försöker återskapa det som utspelar sig i min hjärna och sätta ord på det. Att inte kunna fly verkligheten för en stund skapar ett inre kaos och aggressioner som byggs på hög för att senare brista och falla pladask till marken. Brukar skapa konflikter. Jobbiga att lösa. Missförstånd och besvikelser. Hur försvarar man sig utan att låta som man kommer med dåliga undanflykter? Sanningen brukar vara den enda rätta. Men hur gör man när sanningen är nedsvärtad? Svaret är fortfarande obesvarat. Återvändsgränden börjar snart bli oändlig, kommer inte ur den. Tankebanorna går i cirklar. Även om mina ångestattacker och depressioner dämpas medicinskt så ger det sig uttryck i fysisk värk. Jag har värk över allt. Mår dåligt, det är krävande, tärande. Var är solen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Eran stuga är jävligt mysig, som jag minns den. Rent fysiskt mysig. Sen färgas väl allt efter hur man mår.
SvaraRaderaSka ned till Varberg nästa helg, 4-7 juli. Ska campa i Apelviken och tävla i boule vid Fästningen. Är ni nere vore det skoj att kika över. Om det känns OK!