Dag 12042 - Låst destination

Jag bygger så mycket hinder i min väg för att jobbiga saker alltid skall ligga utom räckhåll. Ofrivilligt gör jag detta. Det är en vana som blivit till något jag gör med automatik. Kan många gånger vara som en brandvägg för mig, den enklaste vägen att slippa se problemen öga mot öga. Räcker att ha dom i vitögat och bara ana dess existens. Tidigare kände jag ständig oro för allt som skall göras. Allt blir jobbigt. Att ständigt leva i ett ekorrhjul som bara accelererar så fort man visar en antydan till avstigning. Ögonlocken uppspärrade med tändstickor allt för att inte missa filmen som spelas upp framför mig. En film om alla misslyckanden och allt helvete som står och blockerar min dörr. Detta har nu reducerats jag har valt att med ett selektivt seende se det jag vill se, undvika konflikter och problem. Inte helt utan hjälp. Medicinerna jag äter hjälper mig sluta oroas för minsta lilla. Det jag känner när jag nu beskriver detta är med delade känslor. Dels den väl så bekanta fegheten men också mognaden i att inte se allt som problem. Att inte analysera minsta lilla. Utan den sociala kontakten jag nu får via psykologkontakt och MBT, gruppterapin, hade varit katastrofal. I torsdags hos terapeuten fick jag glädjande besked. MBT gruppen skall inte längre upplösas. Allt tack vare högljudda och känslomässiga reaktioner från gruppdelatagarna. Skönt att se att ens talan ibland gör verkan. Lösningen fanns trots allt inom räckhåll. Men samtidigt som jag tvingar mig själv att se det positiva i situationen. För att dölja paniken som ligger strax under ytan. Rädslan för att inte kunna botas. Jag är hopplöst ute på svag is utan livlina. En de av hjärnan verkar ha låst sig för sitt oundvikliga mörka mål. Ibland tar det över och jag ser inget annat än steget framför mig. Låst i att allt är ett helvete. Kampen med den andra sidan av hjärnan får ut dessa onda tankar i bild eller ord. Detta är nog en större rehabilitering än något annat. Detta hjälper mig att acceptera min situation och börja se det från en nytt perspektiv. Utanför mitt källarfönster hettar solen, den bränner grässtrån och hud. Fukt skyltar med sin frånvaro. Härligt med sommar. Från barnens rum ljuder Jennifers försök att göra sig förstådd. Inte alltid lätt att förstå vad hon menar. Tänkte nu en lördag som denna åka till gymmet och köra ett pass för att rensa kroppen på lite överflödig energi. Hoppas jag hinner stänger klockan fjorton. Blir en lugn kväll, Jennyh kanske skall på fest ikväll. Det återstår att se. Kan vara skönt att bara kunna slappa framför en film eller två. Slut för denna gång.