Dag 12753 - Att tackla sin bistra vardag... en handbok för den hunsade

Då var det den nittonde maj, igen, Jennyhs födelsedag den trettionde i ordningen. Blir lite kalas i eftermiddag/kväll. Emil och jag var uppe med hönan och sjöng för fulla muggar och serverade kaffe, juice med fruktkött (viktigt!) och en macka eller två. Klarade mig helskinnad som tur var, hon hade vaknat på rätt sida... vilken tur. Puh! Nej skämt och sido efter en örfil eller två så fick jag springa med svansen mellan benen ner till dagis och hysta in barnen till sina dagliga aktiviteter för att senare rusa likt blixten till hemmets trygga vrå igen, eller inte. På med förklädet och börja fixa och dona allt för att min donna skall vara belåten... Snabbt bereda vägen ner mot solariet för att dölja de värsta stress utslagen... Blev inte bättre :( Bajs! Har nu avnjutit en gigantisk macka med en stor kopp kaffe i den kvava och heta vårsolen. Hjärtat slog bara i hundraåttio, svetten pressas ur mina ansiktsporer och ringer längs ryggraden i floder, det falska leendet och svårtolkade ljud samsas om att ströma ur mungiporna samtidigt som jag kippar efter andan. Allergi snuvan gör sig påmind, tuggar frenetiskt på den satans mackan som mest liknar en massiv träbit där någon tappat lite gammal sallad, härsken ost och några gamla tomater som sett alltför mycket av dagens ljus, därav soltorkade tomater... Gott! Man skall vara nöjd med det lilla, kaffet var ju gott i alla fall om jag får säga min mening...

Tänk vilken tur att man, i detta fall jag, inte har det så här. Min fru är alldeles förtjusande och ömsint, givmild och en god moder. Men det var med skrattet i halsgropen som jag spann på, det var kul att för stunden sätta sig i underläge till tusen och låta sig hunsas av tankar och maktövertag. Jämställdheten är väl något bra i alla fall, oftast... bara man slipper skala potatis... det kommer jag få äta upp ;)

Dag 12752 - Grupptid... fritid...

Har avslutat mitt skulpterande för en halv timme sedan. Tre stycken blev det varav en som jag är hyfsat nöjd med. Ett öga, närbild ev ett öga. En ansiktsmask, typ avskalad hud... Likt Leatherface mask i "The Texas Chain Saw Massacre". Makaber tycker en av mina handledare att jag är eller jag uttrycker mig makabert. Det kan förvisso vara sant, då jag gärna visar den sidan i mitt skapande. Känns bra, viktigt och känslomässigt rätt. Uttrycker ilska och de obehagliga, äckliga, skrämmande, sorgsna och ledsna tankarna som far runt i kroppen, huvudet. Eftersom jag skulpterade snabbt idag så fick jag denna fritid och tog mig då friheten att påbörja detta inlägg. Jag fotade till och med av mina alster! Skall brännas sedan får se om de håller.
Hemma igen, möblerade om inför Jennyhs trettioårsdag som infaller imorgon den nittonde, precis en månad min trettiofem årsdag. Finns en del kvar att göra, stressen gör sig påmind måste jag erkänna. Men det som skall hinnas med hinner jag väl med. Om inte så halshuggs jag väl inte i alla fall, förhoppningsvis. Märks väl om det kommer ett nytt inlägg eller ej ;)

Dag 12743 - Sofflandet

Söndag = Klibbig, seg, panik, andnöd, ångest, hopplöshet, hjärtklappning, utblottad, skygg, ljuskänslig, deppig, meningslöst, magsmärta, blytung, snurrig, ekorrhjul, värk, jävla skit, helvete... orden kan staplas på hög i evighet. Känslan av att begrava sig själv i soffan djupt under kuddarna, filtarna och allt annat som inte skall vara där är befriande för en sekund. Gömma sig från omvärlden, gömma sig från kontakt med andra, fly ljuset i väntan på nattens underbara mörker. Där är jag hemma, där kan ingen se mig. Där får jag vara mig själv för en stund. Jag hamnar alltid här igen hur bra allt än känns för en stund, när jag nosar på toppen slinter jag och faller tillbaka i djupet. Tappar fotfästet och är tillbaka i mardrömmarna. Det tar tid innan jag vågar igen, vill inte visa mig, vill inte tro att jag har en betydelse, vågar inte lura mig själv att tro på att jag är någon som kan, vill eller vågar att våga. Känner mig så jävla misslyckad och missförstådd. Gör bara bort mig om och om igen. Nu vill jag lägga mig i soffan igen under de varma kuddarna och fly allt. Eller kanske skall jag gå ut i trädgården, det är ju trots allt en fin söndag. Kanske finns det en ljusglimt i denna ångestfyllda söndag...

Dag 12740 - Ilsken, skygg & gillar mysiga hemmakvällar 30+

Känner mig tvungen att skriva några rader, inte haft lust den senaste månaden. För det mesta har tiden varit bra, men det har funnits helvetesgropar vid ett par tillfällen då jag mått ordentligt dåligt och vart förbannad. Konflikter som är jobbiga att lösa och som jag gärna drar mig för att möta. Hamnade i lite turbulens tidigare i veckan då jag tyckte att jag vågade säga min mening, men den uppskattades inte av andra. Jag blir lätt arg när jag blir ledsen, pressad, stressad och utsatt. Mitt försvar istället för tårar är ilska, ilskan är inte lika "svag", fånigt? Ja! Typiskt manligt beteende? Förmodligen ja. Är jag extremt manlig och macho? Nej!!! Känner mig väldigt utanför i sådana konstellationer. Men hur som helst känner jag mig väldigt utsatt och öppen för andras omdömen och helt utblottad och försvarslös i en sådan situation och det kan jag gärna vara utan.

Tycker att senaste veckorna varit bra förövrigt, träningen har fungerat bra orken har kommit tillbaka och har skött det mesta enligt planerna gällande sömn, kost och planerade träningspass. Träningen är betydelsefull och det stora intresset vid sidan om filmsamlandet, vad beträffar mina hobbys vill säga. Den andra viktiga faktorn är ju helt klart barnen som jag spenderar mycket tid med också. Men det har varit extremt jobbigt periodvis, jag har svårt med mitt tålamod när prövningarna är tuffa. Trotsålder kallas det visst, trycker visserligen att barnen ALLTID varit i trotsåldern sedan de reste sig upp och började använda benen. Insomningen är väl tuffaste perioden på dygnet, irritationen bubblar som en tryckkokare i mitt bröst när klockan börjar närma sig tio och varje minut därefter är bara för jävlig och inverkar på minuskontot av vuxentiden. Satan i gatan vad arg man kan bli!

Imorgon är det fredag, tror och hoppas det blir en skön helg, snart bär det av för dagens ryggpass. Solen skiner utanför fönstret och det är dags för mig att tvätta sömnen ur ansiktet. Gruppterapi imorgon, skall bita mig i skägget och bege mig dit är det tänkt. Fast det känns inte särskilt lockande, en mycket motig period på det psykiska planet. Åt helvete med alla jävlar som förtjänar det ni andra kan fortsätta och njuta av mina kärleksfulla tankar och min mjuka personlighet... så länge den varar...