Känner mig tvungen att skriva några rader, inte haft lust den senaste månaden. För det mesta har tiden varit bra, men det har funnits helvetesgropar vid ett par tillfällen då jag mått ordentligt dåligt och vart förbannad. Konflikter som är jobbiga att lösa och som jag gärna drar mig för att möta. Hamnade i lite turbulens tidigare i veckan då jag tyckte att jag vågade säga min mening, men den uppskattades inte av andra. Jag blir lätt arg när jag blir ledsen, pressad, stressad och utsatt. Mitt försvar istället för tårar är ilska, ilskan är inte lika "svag", fånigt? Ja! Typiskt manligt beteende? Förmodligen ja. Är jag extremt manlig och macho? Nej!!! Känner mig väldigt utanför i sådana konstellationer. Men hur som helst känner jag mig väldigt utsatt och öppen för andras omdömen och helt utblottad och försvarslös i en sådan situation och det kan jag gärna vara utan.
Tycker att senaste veckorna varit bra förövrigt, träningen har fungerat bra orken har kommit tillbaka och har skött det mesta enligt planerna gällande sömn, kost och planerade träningspass. Träningen är betydelsefull och det stora intresset vid sidan om filmsamlandet, vad beträffar mina hobbys vill säga. Den andra viktiga faktorn är ju helt klart barnen som jag spenderar mycket tid med också. Men det har varit extremt jobbigt periodvis, jag har svårt med mitt tålamod när prövningarna är tuffa. Trotsålder kallas det visst, trycker visserligen att barnen ALLTID varit i trotsåldern sedan de reste sig upp och började använda benen. Insomningen är väl tuffaste perioden på dygnet, irritationen bubblar som en tryckkokare i mitt bröst när klockan börjar närma sig tio och varje minut därefter är bara för jävlig och inverkar på minuskontot av vuxentiden. Satan i gatan vad arg man kan bli!
Imorgon är det fredag, tror och hoppas det blir en skön helg, snart bär det av för dagens ryggpass. Solen skiner utanför fönstret och det är dags för mig att tvätta sömnen ur ansiktet. Gruppterapi imorgon, skall bita mig i skägget och bege mig dit är det tänkt. Fast det känns inte särskilt lockande, en mycket motig period på det psykiska planet. Åt helvete med alla jävlar som förtjänar det ni andra kan fortsätta och njuta av mina kärleksfulla tankar och min mjuka personlighet... så länge den varar...
Vad skönt att du bloggat!
SvaraRaderaJag känner mig lika sårbar som du i såna situationer. Jag tyckte det var bra att du sa din mening, men jag klarar inte av att nån blir arg på mig. Jag krymper ihop och vill bara försvinna. Känner mig så fruktansvärt misslyckad om jag lyckats klanta till det så att nån blir arg eller ledsen. Det sista jag vill är att få andra att må dåligt.