Dag 12743 - Sofflandet

Söndag = Klibbig, seg, panik, andnöd, ångest, hopplöshet, hjärtklappning, utblottad, skygg, ljuskänslig, deppig, meningslöst, magsmärta, blytung, snurrig, ekorrhjul, värk, jävla skit, helvete... orden kan staplas på hög i evighet. Känslan av att begrava sig själv i soffan djupt under kuddarna, filtarna och allt annat som inte skall vara där är befriande för en sekund. Gömma sig från omvärlden, gömma sig från kontakt med andra, fly ljuset i väntan på nattens underbara mörker. Där är jag hemma, där kan ingen se mig. Där får jag vara mig själv för en stund. Jag hamnar alltid här igen hur bra allt än känns för en stund, när jag nosar på toppen slinter jag och faller tillbaka i djupet. Tappar fotfästet och är tillbaka i mardrömmarna. Det tar tid innan jag vågar igen, vill inte visa mig, vill inte tro att jag har en betydelse, vågar inte lura mig själv att tro på att jag är någon som kan, vill eller vågar att våga. Känner mig så jävla misslyckad och missförstådd. Gör bara bort mig om och om igen. Nu vill jag lägga mig i soffan igen under de varma kuddarna och fly allt. Eller kanske skall jag gå ut i trädgården, det är ju trots allt en fin söndag. Kanske finns det en ljusglimt i denna ångestfyllda söndag...