Dag 11996 - En jävla kväll

Det blev som jag fruktade. En kväll i ensamhet. Teven står på, ljudlöst. Tvätten är upptagen. Tystnaden störs bara av levande varelser från grannarna på andra våning. Vatten som spolas, någon som tvättar händerna. Vad skall jag göra? Det är jobbigt. Fan att det alltid blir så här i mitt liv. När man tror att det börjar närma sig en vändning, så följs det alltid av något oväntat. Orkar inte med något mer. Började trots alla hinder känna lite kreativitet idag. Bortblåst. Vad skall jag nu göra? Äta kanske. Varför känns det alltid som jag bär all skuld? Förmodligen för att jag gör det. Självömkan. Jag hatar när jag gnäller. Blivit väldigt bra på att tycka synd om mig själv. Usch. Äckligt. Snart är det min tolvtusende dag i mitt långa liv, ändå kommer man inte ihåg så många dagar, var har de tagit vägen. Hade jag sett en film varje dag sedan jag föddes hade jag sett färdigt min filmsamling nu, ungefär. Fast hade väl varit mer skadad då med tanke på vad mycket barnförbjudet jag har. Men de första fem åren hade väl inte direkt medfört några utförliga recensioner eller minnen heller för den delen. Vilket ordbajseri, meningslöst dravel. Min tolvtusende dag infaller hur som helst innan min trettiotredje födelsedag räknade jag just ut. Vet inte om man skall fira eller gråta. Snarare det senare, varje dag en ny rynka. Orken är slut för idag. God natt.

Dag 11996 - En jävla dag

Jag vet inte vart jag skall ta vägen. Hur skall jag lösa allt? Allt verkar gå emot mig. Mina händer är skakiga. Magen i uppror. Oro, nervositet och ilska kämpas i samma kropp. Den är inte tillräckligt stor för alla dessa känslor. Huvudet är i kaos. Ända sedan i morse har allt varit ett helvete. Eller också känns det bara så nu. Förstorar upp det mesta. Idag var första dagen på gruppterapin som startade förra veckan. Missade det mötet på grund av att jag inte visste att det startade. Fast förmodligen tog jag inte emot den informationen när den presenterades för mig. Har svårt att komma ihåg saker. Allt har varit kaotiskt sedan i fredags natt. Jag och frugan var barnlediga och istället för en trevlig myskväll slutade allt i katastrof! Av olika orsaker började vi bråka och mina aggressioner vet inga gränser. Jag vet inte mina gränser längre. Jag skadar alla runt om kring mig. Gör andra rädda. Pissar napalm och bränner alla broar. När min ilska eskalerar, kan jag inte begränsa mig. Hela kroppen känns som den kokar. Jag kan expoldera när som helst. Ytterligare en dörr och skåpsvägg fick ta stryk. Strykbrädan närmast pulveriserades. Jag blir rädd för mig själv. Jag hatar mig själv. Min högra hand värker. Den påminner mig ständigt om mina brister och jag avskyr det. Jag vet inte hur jag skall klara av att bli av med detta. Är det min brist på att mentalisera vid detta tillfälle? Det tror min psykolog. Men jag känner att något mer drastiskt måste göras. Skall jag skilja mig. Vart skall jag ta vägen? Blir det bättre? Kommer jag inte bli mer isolerad? Jag klarar inte av en dag utan mina barn. Jag älskar mina barn över allt annat. Dem skulle jag aldrig ALDRIG vilja göra något illa. Men det är inte roligt att se dem rädda när vi bråkar. Jag hatar mig själv för detta. Har inga vänner kvar. De få jag har vågar jag inte träffa. Vad är det för fel? Gnäller för att jag inte har några vänner, när jag får chansen hittar jag ursäkter. Det känns som jag skall spy, kräkas. Vill slita ut den vidriga svulst, den tumör, det infekterade hjärtat, inälvorna allt med en huggkrok. Blir det bättre? Vill gärna tro att det är något fysiskt jag kan avlägsna från min kropp. Bli av med det elakartade som växer i min kropp. Men så enkelt är det inte. Vet inte om mina mediciner gör mig bättre eller sämre. Känner att mina humörsvängningar bara blivit värre sedan jag börjat äta dem. Men jag vågar inte sluta. Vad har jag då? Min läkare säger att de gör mig gott. Jag är tveksam. Men vem känner min kropp bäst? Det är inte jag i alla fall. Uppenbarligen inte jag. Jag vet inte vem jag är längre. Jag är inte Erik. Bara när jag är själv. Då slipper jag allt. Alla frågor och alla dömande människor. Jag vill inte prata. Jag vill inte förstå. Kan inte förklara för mina närmsta. Det är pinsamt. Det är utblottande. Jag kan däremot prata med min psykolog. Varför är det så? Jag kan inte prata med andra utomstående. Kanske är det för att min psykolog inte dömer mig på förhand. Jag får vara som jag är. Har försökt prata med min fru, men hon är som en mussla. Jag hatar det. Men bara för att jag hatar den delen hos mig själv. Jag är själv som en mussla en gammal illaluktande mussla som självdött på havsbotten och långsamt fyllts med sand. Hatar allt hos andra som påminner om mig själv. Allt som jag kan identifiera mig hos någon annan får mig att känna avsky. Allt jag själv har haft problem med hatar jag hos andra. De senaste dagarna, eller förresten den senaste tiden vet inte sedan när saknar tiduppfattning, blir jag rasande för små saker. Idag äcklades jag av att se sjuka människor utanför Solhem. Vart jag än tittade närmade sig sjuka smittsamma människor likt zombies, långsamt och målmedvetet. Jag sitter på en soffa för att invänta att klockan skall bli tio. Vill inte vara i närheten av de andra människorna i min terapi innan det startar. Jag har ingen klocka så jag får lita på känslan. Klockan var tretton i när jag lämnade bilen. Jag sitter på bänken fryser om händerna och fötterna trots att solen skiner. Det är en vacker solig vårdag men jag kan inte koppla av. Jag kämpar med mig själv att våga gå in till gruppen. Andas djupt, luften är skön. För en mikro sekund kan jag få en gnutta lugn i kroppen då den svala friska luften fyller mina lungor. Plötsligt dyker det upp sjuka människor. Rullstolar, haltande och hostande närmast döda människor. Känner mig hotad. All världens avskum till människor samlas i ett hus för att invänta döden. Väntrummet för domen. Dödstraffet. När allt började klarna för mig är jag några meter ifrån bänken. Med händerna i fickorna går jag med bestämda men ändå osäkra steg emot Solhems ingång nummer två. Jag tar mig mod till att ändå försöka. Inget blir bättre av att fly från den hjälp, den enda hjälp jag för tillfället kan få. Helvete är min första tanke när jag ser två kvinnor, damer, tjejer. Åldern är oviktig. Vid ingången står två nikotinberoende människor och tänder var sin cigarett. Jag försöker så diskret och snabbt som möjligt smyga mig förbi och hoppas att inte bli upptäckt. Förmodligen två som skall vara med i gruppen. Fruktansvärd känsla. Att inte veta. Alla andra vet men inte jag. De andra träffades förra veckan. Jag är en utböling. Dörren närmar sig och jag träder in i entrén. Fäster blicken på konferansrummet som ligger närmast entrén. Går in sätter mig på en av alla lediga stolar. Med händerna i fickorna och blicken i golvet. Nu är det bara att vänta. Nu finns ingen återvändo. Kroppen känns tung. Andningen nervös. Hjärtat slår ansträngt. Där mitt emot mig sitter två andra personer. Jag hälsade faktiskt när jag gick in. Det är en bra början. Jag fumlade inte heller, snubblade inte utan satte mig till synes lugnt på stolen. Bekväm. Klockan tickar till höger om mig. Det är fem minuter kvar. Bara att bita ihop. Nu när jag tänker tillbaka på morgonen och dess möte känns det trots allt bra. Terapin gick över förväntan. Är inte lika nervös inför nästa tisdag. Men det är ju en hel vecka kvar. Tror att en stor del till all nervositet innan terapin idag var den dolda och helt kärlekslösa avskedet med min fru. Kände att jag var ute på hal is alldeles ensam. Osäkerheten. Är jag inte älskad längre? Det är i så fall mitt fel. Varför pratar hon inte med mig? Bara med andra. Jag vet att min fru inte mår bra, ser det på hennes dystra ansikte. Hon är ledsen. Det sårar mitt hjärta. Känns som en gatsten är bunden vid mitt bröst. Någon som pressar ihop min lungor med all sin kraft. Det värsta som kan hända nu är att jag blir ensam. Jag kommer att gå under. Förlåtelse. Det är något jag måste visa. Jag vill inte vara en eremit. Vill inte vara en våldsam man som alla är rädda för. En labil människa som andra går omvägar för att slippa möta. Jag är inte sådan. Jag har en viss kontroll över mig själv, det vet jag. Vill inte någon illa. Varken psykiskt eller fysiskt. Varför är jag då så arg. Jag är bitter och arg. Arg, arg, arg. Besviken? Vet inte. Kanske men vet inte på vad förutom på mig själv. Är jag själv grunden till mina egna problem. Vad är det då för mening? Varför finns jag? Är jag född för att förinta mig själv? Kan inte vara så. Varför skulle jag belönas med två vackra barn om jag är så misslyckad? Jag är misslyckad och inte värd allt detta. Men jag ser inte allt jag har. En fantastisk fru och två fantastiska barn. Jag älskar ju er. Varför förstör jag vårat äktenskap? Det kommer inte hålla om jag fortsätter så här. Men mina mediciner skulle ju begränsa mina upp och ner svängningar. Varför gör de inte det? Eller har jag så kraftiga svängningar att inget i världen kan begränsa dem mer. Är jag helt oförmögen att lyckas med något? Känner mig som en av de misslyckade bröderna i Hasse och Tages "Äppelkriget", där en av de tre bröderna misslyckas med allt till och med att begå självmord. Har i alla fall mitt sinne för humor kvar. Min fru är nu inte hemma. Mina barn är hos mormor och morfar. Saknar dem. Saknar min frus skratt, hennes sprudlande glädje som jag vet att hon har. Jag vill inte att hon skall må dåligt. Det får mig att bli sorgsen. Vi måste lösa det här. Vill leva ett lyckligt liv. Ett liv där jag kan finna glädje i annat än materiella ting som bara för med sig lycka för stunden. Har lyckliga stunder, de finns men det är svårt att se dem när man står i ett totalt jävla mörker. Bakom väggen finns en djungel av olösta trådar som infekterar och kapslar in all glädje. Hoppas bara att de finns kvar när jag når kärnan. Skall nu starta telefonerna igen och regla upp dörrarna. Dra undan gardinerna för fönstren och försöka andas igen. Kvällen är inte slut. Hoppas på en lugn och fridfull kväll. En ny dag imorgon. Måste försöka göra något nyttigt av den. Eller också ett nytt helvete. Men efter regn kommer solsken. Men vad kommer efter solsken?

Dag 11984 - Inte en dag för sent

Mina löften som jag lovade att hålla i förra inlägget höll inte längre än en dag. Skall aldrig mer sätta upp en massa regler som är för svåra att hålla. Detta visste jag redan. Har hänt en hel del sedan senast. Har varit på fler möten hos min psykolog, hon är väldigt bra trivs med henne. Det börjar kännas mer avspänt, inte helt, men mer än tidigare. Vi har gått igenom de första samtalen som varit mellan sextio och nittio minuter långa. Har handlat om att hon skall lära känna mig och hur jag fungerar. Detta är förstås väldigt viktigt i en sådan här relation som det blir. Ingen kärleksrelation dock men det framgår väl mellan raderna. Konstigt att man alltid måste förklara sig innan någon annan ens påstått något annat. Detta är väl en av mina svaga sidor. Jag är så osäker i min egen framtoning att jag alltid tror att andra misstolkar mig. Alltid till det värre. Rädd för att bli dömd att vara någon som jag inte är. Något som andra skrattar åt, att bli till åtlöje för den stora massan som bara väntar på att skratta ut mig. När jag ser det skrivet känns det urfånigt, men magkänslan säger något annat. Mina tankar för mig snabbt till tillfällen i mitt liv då jag blivit utsatt för flera sådana påhopp och trakasserier som det faktiskt är. Har talat en hel del om detta med min psykolog och på frågan om jag någon gång pratat om detta med någon är svaret nej. Skamligt och det är inget att bry sig om har jag väl tänkt. Pinsamt att ta upp. För de allra flesta låter detta förmodligen som en verklighet som många upplevt och säkerligen har de flesta inte tagit någon allvarlig skada heller. Men vi är olika. Det är ju löjligt att säga att detta endast har präglat mitt liv och den person jag är idag. Men tillsammans med andra episoder och sammanhang under mitt liv i den nedre tonåren har absolut gjort det. Den osäkra, svaga, nedstämda alltid rädda och misslyckade människan som alltid vill be om ursäkt inte synas och aldrig vill tro på sig själv. Inte tycka att jag är bra eller att jag kan lära mig något nytt att jag är obildbar, sanslöst fult ord. Ligger inte bra på tungan. Försök måla ordet, resultatet blir svart. Erik by night. Låter som en bra idé till nästa tavla, enkel att göra men med en MYCKET djup betydelse. Något för analytiker. Kanske behövs det något mer än bara mörker på tavlan en liten detalj som symboliserar ett hopp som jag ej funnit. Men det har jag å andra sidan svårt att måla eftersom det blir konstruerat. Var nog ingen bra idé, lite väl art-farty. Blir lätt lite djup när jag börjar dyka för långt ner i saker och ting. Som min farfar sa, eller kanske var det min farfars far, inte så noga men "Du kan fundera på det en liten stund, men håll inte på för länge då blir du dum i huvét!" Vet inte om det var ordagrant, har ju inte hört det med egna öron från den ursprungliga källan. Men det skulle visst ha handla om världsrymden och dess oändlighet, när han kläckte det citatet. Inte Einstein precis men lite sanning ligger det ju i det i alla fall. Jag kommer ihåg det och det hör ju inte till vanligheterna. Nog om det.

För tredje året på raken har jag blivit tagen på sängen! Varför har jag så förbannat ont i huvudet och det är inte migrän, tabletter hjälper inte, näsan rinner ögonen kliar och hela huvudet är fullt med snor. Vad kan det vara? Allergi, förstås. Bara ett år sedan förra våren men har förträngt det redan. Allergimedicinen i medicinskåpet samt nässprayen är inte min i alla fall. Jag har ju ingen allergi. Lika förvånad blir jag när jag vagt börjar minnas från en svunnen tid att jag faktiskt mådde dåligt förra året med. Förmodligen har allt snoret som då vadderade min hjärna tagit med sig det minnet ur mina näsgångar. Men kanske fastnade några fragment i flimmerhåren som senare bildade ett pussel av förra årets händelser. Har nu legat som i koma i det dunkla sovrummet i två dagar och varit grinig, argsinnt och tyckt synd om mig själv. Ätit allt som jag kan komma åt i medicinskåpet utom p-piller och plåster med serietidningsmotiv. Är nu på bättringsvägen efter att min kära fru inhandlat ny nässpray och allergimedicin. Skönt. Avslutat kapitel skriver säkert om min häpnadsväckande upptäckt igen om ett år.

Imorgon den elfte april fyller min lilla solstråle till dotter ett år. Som förälder förstår man aldrig att första året gått så fort. Likadant var det när Emil fyllde året. Jennyh och hennes nyfunna vän och soulmate Jessica har planerat inför ett års dagen denna vecka. De har bakat och handlat allt för att det skall bli en rolig dag. Inte för att Jennifer kommer komma ihåg särskilt mycket, men Emil kommer säkert tycka det är lika roligt. Kul skall det bli i alla fall. Idag pratade vi om när Emil fyllde ett och vi överraskade honom med frukost på sängen och körsång, Jennyh och jag. Min nyvakna baston och Jennyhs vackra stämma skrämde honom såpass att han låtsades sova räv till följden av hysteriskt skratt varvat med gråt och skakningar. Väldigt roligt minne för oss föräldrar. Detta förevigades med vår lånade kamera från morföräldrarna. Planerna för Jennifer är precis lika djävulska, inte för att vi vill vara elaka men det är så roligt att se deras reaktion när man överraskar dem med något de aldrig upplevt förut. Tror nog att de skall förstå en dag. Hoppas inte detta kommer att vara med i någon blog om tjugo år över saker som förstört deras barndom. Men då är väl säkert bloggen redan död sedan länge, det är väl redan många som trott likt Internet som bara var en fluga, eller hur var det någon briljant människa uttryckte det någon gång på nittiotalet. Skall lägga ner för i kväll och återkomma med fler sanningens ord inom en snar framtid. God natt och sov som ni förtjänar.