Dag 11996 - En jävla dag

Jag vet inte vart jag skall ta vägen. Hur skall jag lösa allt? Allt verkar gå emot mig. Mina händer är skakiga. Magen i uppror. Oro, nervositet och ilska kämpas i samma kropp. Den är inte tillräckligt stor för alla dessa känslor. Huvudet är i kaos. Ända sedan i morse har allt varit ett helvete. Eller också känns det bara så nu. Förstorar upp det mesta. Idag var första dagen på gruppterapin som startade förra veckan. Missade det mötet på grund av att jag inte visste att det startade. Fast förmodligen tog jag inte emot den informationen när den presenterades för mig. Har svårt att komma ihåg saker. Allt har varit kaotiskt sedan i fredags natt. Jag och frugan var barnlediga och istället för en trevlig myskväll slutade allt i katastrof! Av olika orsaker började vi bråka och mina aggressioner vet inga gränser. Jag vet inte mina gränser längre. Jag skadar alla runt om kring mig. Gör andra rädda. Pissar napalm och bränner alla broar. När min ilska eskalerar, kan jag inte begränsa mig. Hela kroppen känns som den kokar. Jag kan expoldera när som helst. Ytterligare en dörr och skåpsvägg fick ta stryk. Strykbrädan närmast pulveriserades. Jag blir rädd för mig själv. Jag hatar mig själv. Min högra hand värker. Den påminner mig ständigt om mina brister och jag avskyr det. Jag vet inte hur jag skall klara av att bli av med detta. Är det min brist på att mentalisera vid detta tillfälle? Det tror min psykolog. Men jag känner att något mer drastiskt måste göras. Skall jag skilja mig. Vart skall jag ta vägen? Blir det bättre? Kommer jag inte bli mer isolerad? Jag klarar inte av en dag utan mina barn. Jag älskar mina barn över allt annat. Dem skulle jag aldrig ALDRIG vilja göra något illa. Men det är inte roligt att se dem rädda när vi bråkar. Jag hatar mig själv för detta. Har inga vänner kvar. De få jag har vågar jag inte träffa. Vad är det för fel? Gnäller för att jag inte har några vänner, när jag får chansen hittar jag ursäkter. Det känns som jag skall spy, kräkas. Vill slita ut den vidriga svulst, den tumör, det infekterade hjärtat, inälvorna allt med en huggkrok. Blir det bättre? Vill gärna tro att det är något fysiskt jag kan avlägsna från min kropp. Bli av med det elakartade som växer i min kropp. Men så enkelt är det inte. Vet inte om mina mediciner gör mig bättre eller sämre. Känner att mina humörsvängningar bara blivit värre sedan jag börjat äta dem. Men jag vågar inte sluta. Vad har jag då? Min läkare säger att de gör mig gott. Jag är tveksam. Men vem känner min kropp bäst? Det är inte jag i alla fall. Uppenbarligen inte jag. Jag vet inte vem jag är längre. Jag är inte Erik. Bara när jag är själv. Då slipper jag allt. Alla frågor och alla dömande människor. Jag vill inte prata. Jag vill inte förstå. Kan inte förklara för mina närmsta. Det är pinsamt. Det är utblottande. Jag kan däremot prata med min psykolog. Varför är det så? Jag kan inte prata med andra utomstående. Kanske är det för att min psykolog inte dömer mig på förhand. Jag får vara som jag är. Har försökt prata med min fru, men hon är som en mussla. Jag hatar det. Men bara för att jag hatar den delen hos mig själv. Jag är själv som en mussla en gammal illaluktande mussla som självdött på havsbotten och långsamt fyllts med sand. Hatar allt hos andra som påminner om mig själv. Allt som jag kan identifiera mig hos någon annan får mig att känna avsky. Allt jag själv har haft problem med hatar jag hos andra. De senaste dagarna, eller förresten den senaste tiden vet inte sedan när saknar tiduppfattning, blir jag rasande för små saker. Idag äcklades jag av att se sjuka människor utanför Solhem. Vart jag än tittade närmade sig sjuka smittsamma människor likt zombies, långsamt och målmedvetet. Jag sitter på en soffa för att invänta att klockan skall bli tio. Vill inte vara i närheten av de andra människorna i min terapi innan det startar. Jag har ingen klocka så jag får lita på känslan. Klockan var tretton i när jag lämnade bilen. Jag sitter på bänken fryser om händerna och fötterna trots att solen skiner. Det är en vacker solig vårdag men jag kan inte koppla av. Jag kämpar med mig själv att våga gå in till gruppen. Andas djupt, luften är skön. För en mikro sekund kan jag få en gnutta lugn i kroppen då den svala friska luften fyller mina lungor. Plötsligt dyker det upp sjuka människor. Rullstolar, haltande och hostande närmast döda människor. Känner mig hotad. All världens avskum till människor samlas i ett hus för att invänta döden. Väntrummet för domen. Dödstraffet. När allt började klarna för mig är jag några meter ifrån bänken. Med händerna i fickorna går jag med bestämda men ändå osäkra steg emot Solhems ingång nummer två. Jag tar mig mod till att ändå försöka. Inget blir bättre av att fly från den hjälp, den enda hjälp jag för tillfället kan få. Helvete är min första tanke när jag ser två kvinnor, damer, tjejer. Åldern är oviktig. Vid ingången står två nikotinberoende människor och tänder var sin cigarett. Jag försöker så diskret och snabbt som möjligt smyga mig förbi och hoppas att inte bli upptäckt. Förmodligen två som skall vara med i gruppen. Fruktansvärd känsla. Att inte veta. Alla andra vet men inte jag. De andra träffades förra veckan. Jag är en utböling. Dörren närmar sig och jag träder in i entrén. Fäster blicken på konferansrummet som ligger närmast entrén. Går in sätter mig på en av alla lediga stolar. Med händerna i fickorna och blicken i golvet. Nu är det bara att vänta. Nu finns ingen återvändo. Kroppen känns tung. Andningen nervös. Hjärtat slår ansträngt. Där mitt emot mig sitter två andra personer. Jag hälsade faktiskt när jag gick in. Det är en bra början. Jag fumlade inte heller, snubblade inte utan satte mig till synes lugnt på stolen. Bekväm. Klockan tickar till höger om mig. Det är fem minuter kvar. Bara att bita ihop. Nu när jag tänker tillbaka på morgonen och dess möte känns det trots allt bra. Terapin gick över förväntan. Är inte lika nervös inför nästa tisdag. Men det är ju en hel vecka kvar. Tror att en stor del till all nervositet innan terapin idag var den dolda och helt kärlekslösa avskedet med min fru. Kände att jag var ute på hal is alldeles ensam. Osäkerheten. Är jag inte älskad längre? Det är i så fall mitt fel. Varför pratar hon inte med mig? Bara med andra. Jag vet att min fru inte mår bra, ser det på hennes dystra ansikte. Hon är ledsen. Det sårar mitt hjärta. Känns som en gatsten är bunden vid mitt bröst. Någon som pressar ihop min lungor med all sin kraft. Det värsta som kan hända nu är att jag blir ensam. Jag kommer att gå under. Förlåtelse. Det är något jag måste visa. Jag vill inte vara en eremit. Vill inte vara en våldsam man som alla är rädda för. En labil människa som andra går omvägar för att slippa möta. Jag är inte sådan. Jag har en viss kontroll över mig själv, det vet jag. Vill inte någon illa. Varken psykiskt eller fysiskt. Varför är jag då så arg. Jag är bitter och arg. Arg, arg, arg. Besviken? Vet inte. Kanske men vet inte på vad förutom på mig själv. Är jag själv grunden till mina egna problem. Vad är det då för mening? Varför finns jag? Är jag född för att förinta mig själv? Kan inte vara så. Varför skulle jag belönas med två vackra barn om jag är så misslyckad? Jag är misslyckad och inte värd allt detta. Men jag ser inte allt jag har. En fantastisk fru och två fantastiska barn. Jag älskar ju er. Varför förstör jag vårat äktenskap? Det kommer inte hålla om jag fortsätter så här. Men mina mediciner skulle ju begränsa mina upp och ner svängningar. Varför gör de inte det? Eller har jag så kraftiga svängningar att inget i världen kan begränsa dem mer. Är jag helt oförmögen att lyckas med något? Känner mig som en av de misslyckade bröderna i Hasse och Tages "Äppelkriget", där en av de tre bröderna misslyckas med allt till och med att begå självmord. Har i alla fall mitt sinne för humor kvar. Min fru är nu inte hemma. Mina barn är hos mormor och morfar. Saknar dem. Saknar min frus skratt, hennes sprudlande glädje som jag vet att hon har. Jag vill inte att hon skall må dåligt. Det får mig att bli sorgsen. Vi måste lösa det här. Vill leva ett lyckligt liv. Ett liv där jag kan finna glädje i annat än materiella ting som bara för med sig lycka för stunden. Har lyckliga stunder, de finns men det är svårt att se dem när man står i ett totalt jävla mörker. Bakom väggen finns en djungel av olösta trådar som infekterar och kapslar in all glädje. Hoppas bara att de finns kvar när jag når kärnan. Skall nu starta telefonerna igen och regla upp dörrarna. Dra undan gardinerna för fönstren och försöka andas igen. Kvällen är inte slut. Hoppas på en lugn och fridfull kväll. En ny dag imorgon. Måste försöka göra något nyttigt av den. Eller också ett nytt helvete. Men efter regn kommer solsken. Men vad kommer efter solsken?