Dag 11996 - En jävla kväll

Det blev som jag fruktade. En kväll i ensamhet. Teven står på, ljudlöst. Tvätten är upptagen. Tystnaden störs bara av levande varelser från grannarna på andra våning. Vatten som spolas, någon som tvättar händerna. Vad skall jag göra? Det är jobbigt. Fan att det alltid blir så här i mitt liv. När man tror att det börjar närma sig en vändning, så följs det alltid av något oväntat. Orkar inte med något mer. Började trots alla hinder känna lite kreativitet idag. Bortblåst. Vad skall jag nu göra? Äta kanske. Varför känns det alltid som jag bär all skuld? Förmodligen för att jag gör det. Självömkan. Jag hatar när jag gnäller. Blivit väldigt bra på att tycka synd om mig själv. Usch. Äckligt. Snart är det min tolvtusende dag i mitt långa liv, ändå kommer man inte ihåg så många dagar, var har de tagit vägen. Hade jag sett en film varje dag sedan jag föddes hade jag sett färdigt min filmsamling nu, ungefär. Fast hade väl varit mer skadad då med tanke på vad mycket barnförbjudet jag har. Men de första fem åren hade väl inte direkt medfört några utförliga recensioner eller minnen heller för den delen. Vilket ordbajseri, meningslöst dravel. Min tolvtusende dag infaller hur som helst innan min trettiotredje födelsedag räknade jag just ut. Vet inte om man skall fira eller gråta. Snarare det senare, varje dag en ny rynka. Orken är slut för idag. God natt.