Ilsken igen, jag känner sådan frustration över att inte människor lyssnar när jag pratar, när jag tycker jag försöker förutse problem. Stressad, pulsen slår hårda snabba orytmiska slag. Känns som jag försöker andas i ett vakuum, kippar efter andan kraftlöst för att hålla mig kvar på banan. Det är fan i mig inget som hjälper, det blir aldrig bättre. Det har varit en stressig dag idag också hade möte med försäkringskassan, min kontaktperson på ABC och med min läkare, som givetvis hade fått förhinder. Kändes som allt rasar ännu djupare, detta mötet var viktigt men nu får jag vänta tills efter helgerna och in på det nya året. Satans jävla skit. Vart jag än vänder mig går jag i motvind, den piskar mig i ansiktet och aldrig blir jag härdad. Det drar mig bara längre och längre in i min depressiva vardag. Jag kan inte ta mig för något, vet inte vad jag skall göra. Till och med styrketräningen känns motvillig. Så har jag inte känt på flera år. Men jag försöker ändå. Detta mörker är för jävligt. Mina händer skakar och jag har svårt att träffa tangenterna rätt, måste koncentrera mig jag måste! Det är svårt med ett huvud som översvämmas av tankar. Värk och skuld, ångest och ledsamhet krockar med ilska och missnöje. Misslyckanden staplade på hög. Det enda positiva idag är väl att en av de stora rötterna till allt helvete jag nu har och haft de senaste tio åren kom upp till ytan. Jag har inte vågat prata om det på grund av skamkänslor och att alla i min närhet i många år tyckt att jag skall sluta älta!
-Du är bitter och du gräver ner dig.
-Du borde se framåt och lämna det gamla bakom dig!
-Ta dig i kragen, du är ju en fin människa som inte kan må dåligt!
Alla helvetes idiotiska kommentarer jag fått från människor som tar allt med en klackspark, livet är inte en dans på rosor snarare på taggarna där jag fastnar och bara kan skymta det ljuva livet. Trampad på, är den mänskliga stegen som skyddar andra från att fastna i törnarna på deras väg mot ett värdigt och lyckligt framgångsrikt liv. Jag kan inte trampa på någon fast jag ibland skulle vilja. Jag bryr mig om, eller snarare jag gjorde det. Nu bryr jag mig inte särskilt om någonting, det mesta passerar mig mest förbi. Är jag elak? Kanske det men vad fan skall jag bry mig för när ingen annan gör det. Jag ältar och gräver ner mig. Hatar fast jag borde uppskatta och älska det runt mig. Jag älskar mina barn det gör jag faktiskt, men jag skäller också. Vill inte vara farsan som barnen har respekt för för att de är rädda. Jag hatar farsor som skall vara hårda och militäriskt disciplinerade. Jag sitter på en flotte som följer de meterhöga vågorna toppar som möter avgrundsdjupa dalar. Allt känns problematiskt och jobbigt, allt är mörkt och kroppen smärtar och känns döende. Fan vad allt är skit. En kopp kaffe till skadar inte.
