Dag 12700 - Vaknade som en klubbad säl...

Dagen började som att man åkt på en käftsmäll i samma ögonblick som jag öppnade ögonen. Huvudet värkte och näsan var igentäppt. Vaknade till en överambitiös och superpigg fru som redan vart på promenad till Coop med dottern och köpt frukost. Vitt bröd och juice, lördagen är ju våran fuskdag då vi kan äta alla de där kolhydraterna som vi annars inte äter under dieten. Inte mycket mer att göra än att pallra sig upp i kallingarna och sätta sig yrvaken, seg och med halvöppna ögon och klunka i sig det rykande kaffet och den goda tropiska juicen. Kasta i sig tre fyra bitar av den nybakta painrichen med ost, gott. Sedan dagens dos av alla mediciner, vitaminer, kosttillskott och kreatin. Sedan bar det av för att tömma näsgångarna för att sedan dyka ner en liten stund till i sängen med spikmattan rullad under nacke och bakhuvud. Skönt som tusan. En timme senare mådde jag som en kung! Barnen iförda sina nya röda regnkläder traskade ner till stan med farmor för att se teater, Lördagsbarn, för andra lördagen på raken. Jag stressade runt som en halshuggen tupp för att samla ihop mig, träningskläderna och fixa med en shaker bestående av kreatin, cyclone (kosttillskott), protein och gainer. En häxblandning! Tuggandes en energy bar samtidigt som jag rattade Audin ner mot gymmet för ett mycket snabbt pass. Biceps, triceps, rygg, mage i ett högt tempo. Fyrtiofem minuter senare var jag svettig och färdig. Ner med shaken i magen och alldeles lagom för att plocka upp barnen för hemfärd och sedan till Carolikyrkan för att gå på dop. Nu kan jag äntligen ta igen mig efter denna hektiska förmiddag. Väntar på att vi snart skall på fest, bjudna till några nya bekantskaper från uttryckande konstterapi gruppen. Vi hade avslutning där i måndags så detta är en lite avslutningsfest, hoppas nu det blir bra och man inte gör bort sig... Jag har ju en förmåga att göra det ibland... Men tror inte det skall hålla mig på mattan, känns skönt att respektive var välkomna att joina. Skål allt löst folk nu är det lördagskväll och jag måste göra mig i ordning.

Dag 12689 - Lite vårbilder i ord... & bild

Senaste veckan har varit ganska bra, solen har hjälpt mig att se lite mer ytligt på tillvaron och då är man ju ganska normal som folk i allmänhet. Mobilen har vart framme och fotat lite här och där, då inte barnen vart framme och snott den förstås för att fota extrema närbilder av sin egen näsa eller närbilden av ett stolsben, väggfärg, handflata och lite annat. Har vart på infoteket idag och fick lite inspiration inför framtiden, lite idéer har jag allt och det lär väl bli någon studieform för mig, om jag nu kommer till skott förstås. Får se vad det blir, inget jag skriver här innan jag bestämt mig. Körde ett träningspass idag igen, andra denna vecka. Gick relativt bra. Påbörjade en ny kreatinperiod i fredags sista uppladdningsdagen idag. Har inte känt av någon vidare effekt än men det brukar ju inte komma som en blixt från klar himmel heller. Fortsätter med en någorlunda strikt diet och experimenterar lite med och hoppas på att kreatinet skall ge mig lite mer ork och styrka. Har väl förlorat några kilo de senaste veckorna och det känns bra. Hoppas på lite mer fett ras de kommande, inte lita på att vågen kommer hålla med men vi får se. Nu blir det kaffe i solen på baksidan i lugnet av snövallarna. Skönt. Välkommen våren!

Dag 12684 - Det våras för ägget

Vilken skitdag... nej faktiskt inte. Det har varit en alldeles ypperligt vacker dag, kanske inte med solsken och värme men med ett som alltid lika trevligt och givande gruppterapi möte. Trevligt låter verkligen inte rätt när det gäller psykiska problem, ångest och depression men mitt i allt helvete kan ett lugn infinna sig. Konstigt nog bland andra "knäppskallar" kan man känna sig lite mänsklig och synlig för en stund. DET är trevligt. Sedan kommer det upp en hel del ångestfyllda berättelser, känslor, tankar och trauman men man bearbetar det i alla fall en smula mer än vad man annars gör innanför hemmets gråa väggar eller under skivstången på gymmet där jag bearbetar ilskan och strävar efter målet att bli "perfekt", en liten överdrift. Men man är ju adligt och ariskt född (ironi) får väl skriva det så inte dödshoten börjar välla in i min redan problemfyllda värld. Den enda guden jag hackar på med köttyxan är mig själv... fan jag är på ganska gott humör och känner att humorn flödar och skuttar lika fort och ur mina tankar som grodorna ur min mun (läs fingrar). Hur nu det går till. Träffade en likasinnad inbiten filmfantast idag, en Alingsåsare med öronen på plats. Vi gjorde lite filmbyten i bagaget på våran glänsande Audi A6 och snackade film tills tungan slog bakut och placerade mig bakom ratten för hemfärd. Kul att snacka loss lite med liknande nörd. Fick inbjudan till "Den magiska biodagen" i Alingsås den 10 april. Skall bli kul om jag nu kan deltaga. Skräckfilmskväll med allt vad genren står för. Måste dit, tänkte kolla med lillbrorsan om han vill hänga på. Nej nu blir det ÄGG! Går ju på diet, kolhydratsfattig sådan så ägg blir det i stora lass och proteiner, kött, fisk, kyckling och annat levande som sallad och tomat. Några kilo lättare och lite mer muskler ;) Härligt, våren är snart här! God kväll alla monsterdiggare

Dag 12678 - Den gråa tråkiga plånboken

Jag syns verkligen inte! Jag har fan i mig aldrig synts! Detta har jag kommit på de senaste dagarna, det är ingen slump att jag döpt bloggen till "Den osynlige mannen".
Var på ett samtal med en av mina terapeuter i måndags och samtalet resulterade i att jag oftast, eller jämt blivit bortglömd, förbisedd eller misstolkad. Började inför skolstarten i ettan där jag blev misstagen för att vara en tjej! Jag hade väl lite sjuttiotals frissyr ala mamma. Kanske visserligen inte var så konstigt, jag är ju till skillnad från de flesta andra killar under denna tiden fått en ganska sund uppfostran utan större könsindelning. Jag tyckte om det mitt öga föll för. Favoritfärgen var rosa till mina klasskamraters förvånan. Min första "tågvagn" som hängde över min klädkrok under lågstadiet var rosa. En glad vacker färg som jag absolut inte såg som en "tjejfärg". Under ett studiebesök på Sparbanken (Swedbank) fick vi som gåva välja en plånbok, jag valde den rosa som var för tjejerna, killarna fick en grå tråkig sak. Blickarna blev stora men jag fick behålla den, tur att de hade ett par extra. Då kunde jag stå upp för mig själv, eller snarare jag trodde detta var normalt! Det var det ju uppenbarligen inte under detta tidiga åttiotal, 82-83 tror jag det var. Sakta men säkert började jag skämmas för mig själv. Jag hade en rosa tjejcykel, som jag själv valt FAKTISKT! En rosametallic. Älskade saker som glänste. Varför det var så här vet jag inte mina föräldrar har aldrig påtvingat mig någonting jag har valt det själv. Och nej jag är inte homosexuell eller bög. Jag är bara färgglatt lagd. Har visserligen idag växt till mig... lärt mig gilla andra mer manliga färger... också. Rött hör ju till favoriten nu likt blodet, livets färg. Sossefärgen, den mänskliga färgen ;) Men blått är fint också. Vidare när jag tänker tillbaka så blev jag bortglömd av läkaren under mönstringen, han hade gått på lunch! Försäkringskassan har bytt handledare, jag har hamnat mellan två stolar i åratal. När jag äntligen hamnade på rätt ställe, Solhem och fick en psykolog slutade psykologen och jag fick en ny. Gruppen jag började avslutades på grund av att en ledare sa upp sig. Ny psykolog, ingen bra kontakt för mig och nu har jag gått i ovisshet sedan strax innan jul utan ett enda samtal. Svaret jag fick efter tre månader var att han gått på pappaledighet och efter detta börjat jobba i Alingsås den mesta tiden. Jag är alltså bortglömd IGEN! Gruppterapin och den kontaktpersonen som jag hade där, slutade också. Vad är det för fel på mig? Antingen är jag osynlig eller så luktar jag jävligt illa. Något måste det ju vara en förbannelse kanske vilar över mig. Jag har ju gått ur kyrkan men va fan jag borde ju ha rätt till det konkreta samhället ändå eller? Det är ju inte konstigt att jag inte syns och inte vill synas. Förmodligen är allt mitt fel i slutändan, jag vill ju inte synas så jag har gjort mig själv osynlig. Det är ju enkelt och man slipper andras hårda ord, omdömen, skratt och utpekningar. Jag har fått nog av allas bedömningar. Jag hatar mycket men jag hatar inte alla. Jag är en arg människa med mycket humor. Jag är en speciell person som borde accepteras för jag är den jag är. Kanske korkad men ganska smart när det gäller. Motsatserna bevisar anklagelserna Gör mig till en människa igen, låt mig få ta plats, låt mig få synas... om jag vill.