Jag syns verkligen inte! Jag har fan i mig aldrig synts! Detta har jag kommit på de senaste dagarna, det är ingen slump att jag döpt bloggen till "Den osynlige mannen".
Var på ett samtal med en av mina terapeuter i måndags och samtalet resulterade i att jag oftast, eller jämt blivit bortglömd, förbisedd eller misstolkad. Började inför skolstarten i ettan där jag blev misstagen för att vara en tjej! Jag hade väl lite sjuttiotals frissyr ala mamma. Kanske visserligen inte var så konstigt, jag är ju till skillnad från de flesta andra killar under denna tiden fått en ganska sund uppfostran utan större könsindelning. Jag tyckte om det mitt öga föll för. Favoritfärgen var rosa till mina klasskamraters förvånan. Min första "tågvagn" som hängde över min klädkrok under lågstadiet var rosa. En glad vacker färg som jag absolut inte såg som en "tjejfärg". Under ett studiebesök på Sparbanken (Swedbank) fick vi som gåva välja en plånbok, jag valde den rosa som var för tjejerna, killarna fick en grå tråkig sak. Blickarna blev stora men jag fick behålla den, tur att de hade ett par extra. Då kunde jag stå upp för mig själv, eller snarare jag trodde detta var normalt! Det var det ju uppenbarligen inte under detta tidiga åttiotal, 82-83 tror jag det var. Sakta men säkert började jag skämmas för mig själv. Jag hade en rosa tjejcykel, som jag själv valt FAKTISKT! En rosametallic. Älskade saker som glänste. Varför det var så här vet jag inte mina föräldrar har aldrig påtvingat mig någonting jag har valt det själv. Och nej jag är inte homosexuell eller bög. Jag är bara färgglatt lagd. Har visserligen idag växt till mig... lärt mig gilla andra mer manliga färger... också. Rött hör ju till favoriten nu likt blodet, livets färg. Sossefärgen, den mänskliga färgen ;) Men blått är fint också. Vidare när jag tänker tillbaka så blev jag bortglömd av läkaren under mönstringen, han hade gått på lunch! Försäkringskassan har bytt handledare, jag har hamnat mellan två stolar i åratal. När jag äntligen hamnade på rätt ställe, Solhem och fick en psykolog slutade psykologen och jag fick en ny. Gruppen jag började avslutades på grund av att en ledare sa upp sig. Ny psykolog, ingen bra kontakt för mig och nu har jag gått i ovisshet sedan strax innan jul utan ett enda samtal. Svaret jag fick efter tre månader var att han gått på pappaledighet och efter detta börjat jobba i Alingsås den mesta tiden. Jag är alltså bortglömd IGEN! Gruppterapin och den kontaktpersonen som jag hade där, slutade också. Vad är det för fel på mig? Antingen är jag osynlig eller så luktar jag jävligt illa. Något måste det ju vara en förbannelse kanske vilar över mig. Jag har ju gått ur kyrkan men va fan jag borde ju ha rätt till det konkreta samhället ändå eller? Det är ju inte konstigt att jag inte syns och inte vill synas. Förmodligen är allt mitt fel i slutändan, jag vill ju inte synas så jag har gjort mig själv osynlig. Det är ju enkelt och man slipper andras hårda ord, omdömen, skratt och utpekningar. Jag har fått nog av allas bedömningar. Jag hatar mycket men jag hatar inte alla. Jag är en arg människa med mycket humor. Jag är en speciell person som borde accepteras för jag är den jag är. Kanske korkad men ganska smart när det gäller. Motsatserna bevisar anklagelserna Gör mig till en människa igen, låt mig få ta plats, låt mig få synas... om jag vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar