Dag 12187 - Två sidor

Känslan av tomhet har präglat denna torsdag. Orkeslös, trött, huvudvärk, rastlöshet som får det att krypa i kroppen. Men det leder mig ingenvart. Mår illa av att tänka. För mycket tankar, svårt att fokusera. En hand som pressar mig tillbaka i sängen. Den är obäddad, varm med alldeles för obekväma små knöliga kuddar. Försöken att bota huvudvärken hela förmiddagen har inte hjälpt. Nacken är stel och det bidrar väl också till obehaget. Jag får inte gjort någonting. Ringde återbud till psykologen idag. Orkade inte gå till Solhem. Gick inte heller till gruppen i tisdags. Det ger mig dåligt samvete. Men jag orkar inte och det känns meningslöst att gå dit. Inget händer. Bara prat och förberedelser och återupprepningar. Tror inte jag får någon hjälp. Helvete vad allt känns mörkt. Allt är problem. Jag oroar mig för allt. Flytten ligger framför fötterna men får inget gjort. Blir hela tiden motarbetad. Allt strular och kommer inte till skott. Förutom att skriva av mig lite som avlastar endel. Skönt det i alla fall. Nu kommer barnen och frugan. Jennyh har jobbat sedan tio imorse. Barnen varit på dagis sedan nio. Nu är klockan fyra. Emil öppnar dörren och ropar:
-Pappa jag är hemma!
Underbart att höra, ett par sekunder senare kommer han in till mig och ger mig en kram, han verkar var på bra humör. Strax efteråt kommer Jennifer också med raska steg emot mig. Du lyser jag upp ganska mycket. Barnen sprider sån glädje och kärlek. Nu skall jag umgås lite med familjen. Låsa in mina negativa tankar för en stund och öppna för den andra sidan.

Dag 12185 - Utrotningen

Jag hatar stress! Det föder en irritation, motvilja och nedstämdhet inom mig. Jag läcker som ett såll och förpestar alla runt omkring mig. En tät dimma av aggressioner och dålig stämning följer varje steg jag tar. Allt går fel och uttrycket "En olycka kommer sällan ensam" gör sig påmind. Ekorrhjulet har sats i rullning och det är svårt att få stopp på. Allt är skit! Det blir svårt att ta sig ur när man med slägga slagit sig in på den banan också. Minsta lilla sak som inte uppfyller mina krav får mig att bli sur och gnällig. Det är jobbigt. Samtidigt strider mina goda och onda sidor med varandra inom mig. Enda resultatet av den dolda konflikt en är att jag bara tyngs med än sämre samvete och skuldkänslor. Nedstämdhet och ångest. Tortyr! Självplåga! Vill ibland slita ut den elakartade tumören som förpestat mitt liv. Om den hade funnits där, om den hade varit fysiskt synlig vad enkelt det hade varit. Jag kan ibland känna den, tumören. Den jävlas med min kropp. Den ger mig synrubbningar, tjut i öronen, blixtliknande huvudvärk. Kalla fötter och händer. Darrningar och stickningar. Yrsel och illamående. Illamående som får mig att vilja stoppa fingrarna ända ner i magsäcken. Spy ut all galla, allt hat, all smärta och slita huvudet av den dåliga självkänslan och korsfästa de sargade kvarlevorna i solnedgången. Låta asätarna slita resterna i stycken och låta allt förtvina medans solen går ner. Tänk om det hade varit möjligt att begrava allt helvete och vakna upp ett antal kilo lättare som en ny människa. Jag hade sålt min själ om det hade gått att uppfylla. Pissa på gårdagen och skåla för framtiden.

Dag 12173 - Kampen

Dagarna går och jag har många gånger funderat på att skriva. Men kommer inte till skott. Jag kommer inte till skott med mycket. Skjuter allt på framtiden. Livet för mig är ganska monotont. Jag går motvilligt upp på morgonen går med barnen till dagis, sedan styrketränar jag går hem äter hämtar barnen umgås lite med frugan, om hon är hemma, ser på teve och sitter vid datorn. Tisdag går jag till gruppterapin som går på halvfart. Torsdag är det individual terapi, där jag inte rikigt visar mitt eget jag. Har svårt att öppna mig och visa mitt rätta jag. Sluten som en mussla och vill därifrån. Funderar hela tiden på nya projekt som aldrig blir av. Detta stämmer inte helt visserligen. Har målat lite det senaste och det ger mig styrka. Älskar att måla, om det blir bra. Har slutfört en målning och påbörjat en annan. Ett självporträtt (den svart/vita). Jag är placerad i centrum med min fru till höger och mina "demoner" på andra sidan. Kampen som jag har var dag som jag aldrig blir av med. Den andra (i färg) är färdig och ganska mörk. En man med sår på halsen, en snara i centrum, bakgrunden. I månskenet kan man tyda en kvinnlig vålnad som halv döljer sig bakom trädet. Sammanhanget lämnar jag åt fantasin hos betraktaren. Jag får ur mig ilska, glädje och sorg genom målningen. Ungefär samma känslor som jag har när jag skriver. Har nu första stycket till en bok i mitt huvud, inte printat ner det än. Men det kommer bli en delvis självbiografisk blandat med fiktiva ideér. Skall bli kul bara jag börjar.

Flytten går för tillfället på tomgång. Har börjat iordningsställa endel men resten ligger på is. Hoppas vi kommer i ordning innan jul. Vill inte att verkligheten och mardrömmarna skall stråla samman då blir allt kaos.

I helgen är jag ensam med barnen. Jennyh skall iväg till Tranås och träffa sin kusin och umgås med henne. Det är roligt att det äntligen blir av hon har länge längtat efter detta. Imorgon fredag kommer brorsan hit vi skall laga lite mat och bara ha en trevlig kväll. Skall bli riktigt roligt. Kanske skall Emil med mina föräldrar under helgen så jag får lite avlastning. Annars hittar vi på något roligt. Det känns ganska bra nu när jag ser orden skrivna. En hel del positiva händelser trots allt. Alla mörka vrår lyser med sin frånvaro för en liten stund, skönt, vilken frihet om man kunde känna så här jämt. Att alltid känna belastningen på axlarna av dåligt självförtroende och rädsla för verkligheten är tärande. Den klaustrofobiska känslan att vara fastbunden och inte kunna röra ett finger. Förlamning och svårigheter att andas. Varje andetag kan ibland vara en kamp. Som att sitta inlåst i en smutsig stinkande bur med ett band som drar åt runt mina lungor. Långsamt pressas jag ihop och luften sipprar ur mig tills blodet samsas med svetten som pressas ur porerna över hela min kropp. Paniken exploderar inom mig. De dova ljuden av mitt hjärtas tunga slag överröstar världen omkring mig. Tårarna fyller mina ögonhålor och gör mitt syn suddig. Det kryper i fingrarna och fötterna snart domnar de bort. Snart är min kropp livlös och tynar bort i ensamheten i evigheten utan ett spår i historien. Mardömmen blir till verklighet, snart hoppas jag hinner göra något innan återvändsgränden är för trång så jag ej kan vända om. Mörkret lägger sig jag ser inget allt är mörkt och tyst. Jag ropar men jag har ingen luft. Stämbanden kan inte ljuda utan bränsle. Hoppas någon finner mig jag vill finna en utväg och lyckas. Jag vill ha ett liv under solen där lyckan är en del av min vardag.