Dag 12185 - Utrotningen

Jag hatar stress! Det föder en irritation, motvilja och nedstämdhet inom mig. Jag läcker som ett såll och förpestar alla runt omkring mig. En tät dimma av aggressioner och dålig stämning följer varje steg jag tar. Allt går fel och uttrycket "En olycka kommer sällan ensam" gör sig påmind. Ekorrhjulet har sats i rullning och det är svårt att få stopp på. Allt är skit! Det blir svårt att ta sig ur när man med slägga slagit sig in på den banan också. Minsta lilla sak som inte uppfyller mina krav får mig att bli sur och gnällig. Det är jobbigt. Samtidigt strider mina goda och onda sidor med varandra inom mig. Enda resultatet av den dolda konflikt en är att jag bara tyngs med än sämre samvete och skuldkänslor. Nedstämdhet och ångest. Tortyr! Självplåga! Vill ibland slita ut den elakartade tumören som förpestat mitt liv. Om den hade funnits där, om den hade varit fysiskt synlig vad enkelt det hade varit. Jag kan ibland känna den, tumören. Den jävlas med min kropp. Den ger mig synrubbningar, tjut i öronen, blixtliknande huvudvärk. Kalla fötter och händer. Darrningar och stickningar. Yrsel och illamående. Illamående som får mig att vilja stoppa fingrarna ända ner i magsäcken. Spy ut all galla, allt hat, all smärta och slita huvudet av den dåliga självkänslan och korsfästa de sargade kvarlevorna i solnedgången. Låta asätarna slita resterna i stycken och låta allt förtvina medans solen går ner. Tänk om det hade varit möjligt att begrava allt helvete och vakna upp ett antal kilo lättare som en ny människa. Jag hade sålt min själ om det hade gått att uppfylla. Pissa på gårdagen och skåla för framtiden.