Dag 12115 - "Semester"

Då var jag tillbaks i Apelviken, Varberg igen. Denna gång har min fru ledigt, vilket är ovanligt i dessa tider. Hela familjen är samlad. Skönt och stökigt. Bråk och skratt. Barn stök och skrik. Men också glädje som är svår att uppnå inom andra områden. Att se glädjen i ett barns öga är oslagbar. Värmen som sprids i kroppen och känslan är något jag närmst kan likna vid pirret jag hade i magen natten till födelsedagen då man kunde räkna sina levnadsår på två händer. Trots att vädret är varierande och mer höstlikt är det så avkopplande och skönt att komma ifrån vardagsstressen. Började gruppterapin och individuella terapin förra veckan efter semester upphållet. Skönt att komma igång igen. Har haft ett par djävulska veckor det senaste. Har närmast haft ett helvete att kämpa emot. Kämpa mellan att hålla humöret uppe då jag varit ensam med barnen och utagerat min ilska på gymmet och bakom ratten. Mina medtrafikanter som inte spelat enligt mina regler har fått lida av min vrede. Ljudligt iform av ljudsignalen och bildligt utav mina aggressiva miner och diverse gester med händer och ivriga ansiktsuttryck. Det värsta är att aggressionerna har svårt att lägga sig. Mår dåligt av att bli så här upprörd. Hjärtat slår i hundra åttio och det känns som att huvudet skall explodera. Högra foten låser sig på gaspedalen och bilen får ta stryk och känna att den lever. Men nu här nere vid havet kan jag andas. Andas djupa andetag och känna doften av tång och salt. Tångdoften kan visserligen diskuteras men hellre den doften än stanken av Värö pappersbruk. Sulfat luktar mat, sulfit luktar skit som pappa alltid sa när jag var liten. Det stämmer, det sistnämnda iallafall. Har aldrig luktat på sulfat, vet inte vad det är ens! Semester det ordet har jag ofta använt under sommaren. Det är lättare att dra den lögnen än att säga att jag är sjukskriven. Den skammen är svår att förklara sig ur. Att ställa sig i underläge och förklara hur svag och låg man är. Erkänna sitt usla liv och sina misslyckanden. Ordet semester är tacksamt. Därför är sommaren en inge mansperiod. Jag behöver inte tillhöra någon sida, alla är lättlurade. Övrig tid brukar jag säga att jag tagit pappaledigt, men det kan jag ju inte göra i all evighet. Oroar mig för lördag då det är släktträff/födelsedagskalas/kräftskiva. Förra året vid denna tid, sensommar. Anordnades en släktträff på min fars sida. Vid småtimmarna bestämdes att en kräftskiva skulle planläggas år 2008. Detta blivit verklighet. Trodde då att detta bara var snack men så verkar inte vara fallet. Ser med fasa fram emot detta. Är orolig inför mötet med alla människor, totalt blir vi nog tjugofem som skall trängas med kräftor och annat som skall förtäras i en stuga på trettiofem kvadrat fast det finns altan! Hoppas inte vinglasen är för djupa. Vill inte visa sidor som jag annars döljer. Vill inte vakna upp dagen efter och blottat en sida av mig själv som jag skäms över. Men jag ser fram emot att båda mina syskon kommer. Hans och Anna Karin. Anna Karin ser man ju inte så ofta nu förtiden så det skall bli roligt. Hans och jag har ju kommit varandra mycket närmare det senaste och han är den som jag har lättast att prata med i familjen. Den som känns minst fördömande och den som lyssnar bäst. Jag vet att båda mina föräldrar och även syster lyssnar men jag har en viss mur där. Vet inte varför. Men det känns mest bekymmersfritt att prata med Hans. Vi har ju lite av samma inriktning i livet också. Hoppas det kan leda någonvart.

Ikväll har vi haft en familje kräftfest. Barnen mot all förmodan gillade kräftor också. Blev dock inte så många till Emil och Jennifer då de var ganska trötta och uppenbarligen inte jätte hungriga. Ett par kräftstjärtar gick ner sedan var det läggdags för Jennifer och Bolli-Bompa för Emil. Har varit en dag ganska full med diverse utflykter. Har varit på det traditionerliga besöket på Röda korsets Second hand, Kupan. Inhandlade diverse fynd och sedan avnjöt vi en spartansk lunch vid Varbergs fästning i bilen med utsikt över det något vindiga havet. Mysigt i all sin enkelhet. Hade inhandlat diverse tilltugg som följde den kolhydrat fattiga diet som jag för tillfället slaviskt följer. Magen skall väck. Vill se mina magrutor. En av mina projekt den senaste tiden. Börjar ge resultat. Äntligen funnit en kost som passar mig bra. Äter nyttigt. Mycket grönsaker, kokt och i salladsform tillsammans med fisk, kyckling och kött samt mycket mejeriprodukter. Lätt att följa då varje måltid är ganska mättsam. Proteinrikt samt slipper jaga fettsnåla produkter. Proteinerna är viktiga då jag styrketränar en hel del. Vill inte muskelförtvina utan bli av med det djävulska fettet. Jag vill vara nöjd med mig själv och det börjar för min del enklast utsidan och in. Lättare att ta tag i det yttre. En fasad som visserligen döljer mörka hemligheter.

Skall nu återgå till att vara lite mer social och umgås med min fru. Sitter nu på den inglasade altanen som är upplyst och uppvärmd av en mängd värmeljus. Ljuset från solen som går ner bakom molnen och bruset av havet är obeskrivligt. God fortsättning. Livet är ganska skönt just nu.

Dag 12105 - Gråt utan tårar

Gråten sitter i halsen. Snart brister den ut. Snart. Men nej. Det går inte. Allt brister, jag vet inte vart jag skall ta vägen. Jag blundar. Men nervryckningarna väcker mig. Det är som någon står och sparkar på mig i insomnings ögonblicket. Någon som ser till att jag skall lida. Jag skall sona för mina synder. Vad är det för synder? Jag mår inte bra. Jag har en sten fäst vid mitt bröst. Orkar inte andas. Kan inte andas. Ligger på en dyig sjöbotten och bevittnar andras glädje. Ingen ser mig, ingen hör mig. Jag ligger bara här. Får mig att tänka på Hasse & Tages "Ägget är löst" där Gösta Ekman spelar en karaktär som står med båda fötterna fast på en sjöbotten med endast huvudet över ytan och betraktar årstiderna och andra människors liv utan att synas. Det känns tragiskt. Jag är darrig och kall. Oron finner inga gränser. Dricker en kopp kaffe, det smakar inte gott. Äter nystekta biffar. Men den beska smaken i munnen försvinner inte. Det smärtar i bröstet. Filmen på teven rullar, jag kan inte koncentrera mig. Inget är roligt. Jag pausar och rusar in till min son. Lägger mig tätt intill honom och luktar på hans ny duschade hår. Blundar och lyssnar till filmen han tittar på. Nu känns det bättre. Tryggare och jag känner att något betyder någonting. Emil vänder sig om och kramar mig. Han pratar och bara är där. Jag älskar mina barn. De dömer mig inte. Jag är älskad hur jag än är. Svag eller arg, ledsen eller trött. Jag somnar för en sekund. Vaknar av ett bakhuvud som skallar mig hårt i pannan. Men jag blir inte arg. Snarare glad av att jag har känseln kvar. Jag reser mig upp värmer en flaska mjölk och ger det till honom. Kramar och pussar honom god natt och sätter mig i soffan i ett nytt tappert försök att se färdigt filmen. Jag pausar igen, sms:ar min fru. Ringer henne och pratar i tolv minuter. Känns bättre. Min medicin är slut, en av dem. Måste vara biverkningen av denna som gör mig så sårbar. Jag tar några Lergigan och inväntar verkan. Det tar tid. Men nu känns det bättre. Den värsta ångesten har lagt sig. Kokar mig en kopp te och dricker det med välbehag. Emil sover nu. Filmen är slut. Stänger av teven och sätter mig vid datorn. Bränner några filmer och nu sitter jag är och skriver. Funderar och suger på snusen som ligger under läppen. Ikväll var det gott med snus. Men den beska smaken finns kvar. Jag darrar. Fryser. Jag är orolig. Känns som hjärtat sitter i magen. Det pulserar. Obehagligt. Teet har kallnat. Men dricker det ändå. Måste snart besöka toaletten. Sedan skall jag sätta på teven igen. En film. Något lättsamt som får mig att fly denna djävulska kväll. Denna satans lördagskväll. Det är mörkt och det enda jag nu hör är surret från datorn och pumpen till akvariet. Orkar inte mer. Vill inte skriva mer. Känner mig tom. Helt tom. Nu vågar jag inte sova. Då kommer farorna. I mörkret och tystnaden kommer hoten. Blickarna och övervakarna. Obehagligt och bara en inbillning men det är skrämmande nog. Mina fingertoppar känns ännu kallare. Värmen rinner ur mig. Paniken ökar och jag börjar känna kallsvettningar. Nu slutar jag. Det känns för påfrestande. Känslosamt och smärtsamt. Men jag kan inte gråta.

Dag 12098 - Ett narr?

Finns jag? Är jag bara en lögn? Vem är jag, en vålnad? Jag talar för döva öron. Det brukar jag göra. Sitter i en dimma. Talar i ett vakuum. Ljudet når inte fram. Det spelar ingen roll i vilket tillstånd jag är. Jag märks inte. Syns jag inte? Jag är osynlig. Innan brukade jag vara full när jag träffade mina vänner. För full. Nu träffar jag inte mina vänner. Jag festar inte längre, inte ofta. Där var den vänskapen ett minne blott. Mina vänner. En del av dem vill att jag skall vara full. Skall supa mig under bordet. De lyckades ofta. Varför? För att dölja sin egen fylla och dumpa deras ångest hos mig eller så tycker de att det är så jävla kul att jag gör bort mig. Försökskanin. Ett narr. Det kanske är jag. Ett narr. Inte en aning. Vad är det för tankar. Min kloka sida startar en diskussion. Jag är en pappa! En bra och lycklig pappa. Men vad mer? Jag vet inte vart jag är på väg. Jag söker glädje men tappat förstoringsglaset. Solen bränner sönder mina ögon. Jag ser inte det jag har. Framför mina ögon finns glädjen men jag tar den inte till mig. Ikväll har jag suttit med grannarna och snackat skit. Ordagrant snackat skit. Befriande på något sätt. Träffade en ny person som jag verkar ha ganska mycket gemensamt med. Kul. Alltså inte bara skit denna kväll. Lite framtida planer kanske finns i sikte. Fast förmodligen förverkligas de väl aldrig. Drömmar. Trots allt roligt att möta andra som tänker och uttrycker sig på någorlunda samma sätt gör mig glad för en hundradels sekund. Men kanske finns det ett hopp där. Nu är jag trött. Mina fingrar är som cementklumpar. Orkar inte skriva mer. Orkar inte tänka. Jag stänger ner för ikväll. Tar upp detta en annan dag. Då orken kanske kommit tillbaka. Vågar inte längta efter den då blir jag bara besviken. Låt den komma. Låt den försvinna. Jag sluter mina ögon. Nu sover jag. God natt.