Dag 12098 - Ett narr?

Finns jag? Är jag bara en lögn? Vem är jag, en vålnad? Jag talar för döva öron. Det brukar jag göra. Sitter i en dimma. Talar i ett vakuum. Ljudet når inte fram. Det spelar ingen roll i vilket tillstånd jag är. Jag märks inte. Syns jag inte? Jag är osynlig. Innan brukade jag vara full när jag träffade mina vänner. För full. Nu träffar jag inte mina vänner. Jag festar inte längre, inte ofta. Där var den vänskapen ett minne blott. Mina vänner. En del av dem vill att jag skall vara full. Skall supa mig under bordet. De lyckades ofta. Varför? För att dölja sin egen fylla och dumpa deras ångest hos mig eller så tycker de att det är så jävla kul att jag gör bort mig. Försökskanin. Ett narr. Det kanske är jag. Ett narr. Inte en aning. Vad är det för tankar. Min kloka sida startar en diskussion. Jag är en pappa! En bra och lycklig pappa. Men vad mer? Jag vet inte vart jag är på väg. Jag söker glädje men tappat förstoringsglaset. Solen bränner sönder mina ögon. Jag ser inte det jag har. Framför mina ögon finns glädjen men jag tar den inte till mig. Ikväll har jag suttit med grannarna och snackat skit. Ordagrant snackat skit. Befriande på något sätt. Träffade en ny person som jag verkar ha ganska mycket gemensamt med. Kul. Alltså inte bara skit denna kväll. Lite framtida planer kanske finns i sikte. Fast förmodligen förverkligas de väl aldrig. Drömmar. Trots allt roligt att möta andra som tänker och uttrycker sig på någorlunda samma sätt gör mig glad för en hundradels sekund. Men kanske finns det ett hopp där. Nu är jag trött. Mina fingrar är som cementklumpar. Orkar inte skriva mer. Orkar inte tänka. Jag stänger ner för ikväll. Tar upp detta en annan dag. Då orken kanske kommit tillbaka. Vågar inte längta efter den då blir jag bara besviken. Låt den komma. Låt den försvinna. Jag sluter mina ögon. Nu sover jag. God natt.