Dag 12105 - Gråt utan tårar

Gråten sitter i halsen. Snart brister den ut. Snart. Men nej. Det går inte. Allt brister, jag vet inte vart jag skall ta vägen. Jag blundar. Men nervryckningarna väcker mig. Det är som någon står och sparkar på mig i insomnings ögonblicket. Någon som ser till att jag skall lida. Jag skall sona för mina synder. Vad är det för synder? Jag mår inte bra. Jag har en sten fäst vid mitt bröst. Orkar inte andas. Kan inte andas. Ligger på en dyig sjöbotten och bevittnar andras glädje. Ingen ser mig, ingen hör mig. Jag ligger bara här. Får mig att tänka på Hasse & Tages "Ägget är löst" där Gösta Ekman spelar en karaktär som står med båda fötterna fast på en sjöbotten med endast huvudet över ytan och betraktar årstiderna och andra människors liv utan att synas. Det känns tragiskt. Jag är darrig och kall. Oron finner inga gränser. Dricker en kopp kaffe, det smakar inte gott. Äter nystekta biffar. Men den beska smaken i munnen försvinner inte. Det smärtar i bröstet. Filmen på teven rullar, jag kan inte koncentrera mig. Inget är roligt. Jag pausar och rusar in till min son. Lägger mig tätt intill honom och luktar på hans ny duschade hår. Blundar och lyssnar till filmen han tittar på. Nu känns det bättre. Tryggare och jag känner att något betyder någonting. Emil vänder sig om och kramar mig. Han pratar och bara är där. Jag älskar mina barn. De dömer mig inte. Jag är älskad hur jag än är. Svag eller arg, ledsen eller trött. Jag somnar för en sekund. Vaknar av ett bakhuvud som skallar mig hårt i pannan. Men jag blir inte arg. Snarare glad av att jag har känseln kvar. Jag reser mig upp värmer en flaska mjölk och ger det till honom. Kramar och pussar honom god natt och sätter mig i soffan i ett nytt tappert försök att se färdigt filmen. Jag pausar igen, sms:ar min fru. Ringer henne och pratar i tolv minuter. Känns bättre. Min medicin är slut, en av dem. Måste vara biverkningen av denna som gör mig så sårbar. Jag tar några Lergigan och inväntar verkan. Det tar tid. Men nu känns det bättre. Den värsta ångesten har lagt sig. Kokar mig en kopp te och dricker det med välbehag. Emil sover nu. Filmen är slut. Stänger av teven och sätter mig vid datorn. Bränner några filmer och nu sitter jag är och skriver. Funderar och suger på snusen som ligger under läppen. Ikväll var det gott med snus. Men den beska smaken finns kvar. Jag darrar. Fryser. Jag är orolig. Känns som hjärtat sitter i magen. Det pulserar. Obehagligt. Teet har kallnat. Men dricker det ändå. Måste snart besöka toaletten. Sedan skall jag sätta på teven igen. En film. Något lättsamt som får mig att fly denna djävulska kväll. Denna satans lördagskväll. Det är mörkt och det enda jag nu hör är surret från datorn och pumpen till akvariet. Orkar inte mer. Vill inte skriva mer. Känner mig tom. Helt tom. Nu vågar jag inte sova. Då kommer farorna. I mörkret och tystnaden kommer hoten. Blickarna och övervakarna. Obehagligt och bara en inbillning men det är skrämmande nog. Mina fingertoppar känns ännu kallare. Värmen rinner ur mig. Paniken ökar och jag börjar känna kallsvettningar. Nu slutar jag. Det känns för påfrestande. Känslosamt och smärtsamt. Men jag kan inte gråta.