Dag 12934 - De osynliga ärren

Sitter i dunklet i källaren, djupt nedsjunken i soffan i hemma biorummet. Mycket svag belysning från vägglamporna som får mig att kunna skymta av vad som döljer sig i mörkret. Jag mår dåligt, mycket dåligt. Känner mig oerhört nedstämd. De tunga fotstegen uppifrån lägenheten tolkar jag som stressiga, Jennyh måste vara stressad. Hon har en vän som hon inte träffat på länge på lunch, jag lagade maten och förberedde, plockade hastigt i ordning och försvann ner i källarens mörker där jag som sagt nu sitter. Jag vill gömma mig, det känns lite bättre, känner mig lite lugnare. Kuddarna runt mig skyddar från omvärlden. Dämpade röster, skratt. Jag vet inte hur jag skall känna mig i förhållande till dem. Jag vill vara ensam samtidigt som jag känner mig feg. Men jag vill inte blotta mig, visa mitt misslyckade jag. Orkar inte konfrontera, spela och vara intresserad. Det går inte. Jag är arg, bitter och ledsen. Fruktansvärt tung inombords. Jag kan inte dela den känslan med någon, jag kan bara visa ilska det är jag bra på. Jag är bra på att förpesta och förstöra. Fast jag kan skratta det vet jag jag kan skratta ibland. För att snabbt dyka ned till motsatsen. Inte gråt, inte utåt i alla fall. Inåt gråter jag som ett litet barn. Snart drunknar jag, lungorna fylls sakta tills de spricker. Kroppen kommer explodera av känslor som jag svalt. Det kittlar i bröstet, panik utbrister och obehaget sprider sig i kroppen. Allt ljud omkring mig förstärks till skadliga decibel. Jag skulle vilja greppa mina käkar, gräva in fingernaglarna i gommen och slita mig i stycken, smärtan i huvudet kanske skulle försvinna, kanske. Såren i handflatorna är upprivna sårskorpor från ny klippta naglar som grävt sig in till benet. Naggade tandrader efter alla mardrömmar. Brustna blodkärl efter alla ilske utbrott. Ärren kan göras många, de osynliga ärren. Dom finns där och dom försvinner inte.