Dag 12005 - Skräckfilm, bekymmer & vänskap

Våld på TV har i kväll försökt dämpa min depression. Underhållningsvåld har mot alla odds hjälpt mig många gånger. Ser man till Japan världens mest våldsfixerande land. Se till deras filmer och serier samtidigt som de har låg brottslighet. Eftersom jag själv är skräckfantast letar man ständigt efter det mest skrämmande mest brutala filmerna. Var fann jag dom? först var det "Friday the 13th" visst är de blodiga men man tröttnar. Jag gick vidare till europeiskt. Där finner man de underbara regissörerna Lucio Fulci, Dario Argento, Ruggero Deodato, Umberto Lenzi, Joe D'Amato (mindre underbar, mer en sleaze regissör som senare gått över för att bara göra porr), Sergio Martino, Mario Bava, Lamberto Bava, Bruno Mattei. Listan kan göras lång. Fortfarande trots att jag sökt mig vidare efter brutalare och mer realistiskt våld utan att det skall vara snuff, något som jag inte funnit än, är dessa regissörer banbrytande vad det gäller synligt påtagligt våld. Dock med med varierande kvailtér. Kommer endast nämna några av dessa som satt djupa spår. Lucio Fulcio skräckmästare har gjort flera fina skräck alster likt de flesta andra under 70 och början av 80-talet. "The House by the Cemetery", "Zombie", "New York Ripper" och "The Beyond". Fulci har ju blivit en kult ikon bland skräckfantaster världen över på ganska få filmer. Kanske fått oförskämt rykte i tanke på de usla filmer ha gjorde efter dessa. Våldsfixerade alster utan kvalitéer. Men trots detta är det alltid en Fulci film, tack vare dess brutala innehåll. Det som skiljer italienska regissörer från amerikanska är att de svävar mellan kategorierna. Fulci har även gjort familjefilmer, westerns, gangsterfilmer och komedier. Något man sällan ser hos amerikanerna. Men den regissör som tilltalat mig mest är Ruggero Deodato med sina sadistiska och brutala kannibal filmer. Exempelvis "Last Cannibal World" och den brutalt realistiska "Cannibal Holocaust". Något närmare verkligen är svårare att komma. Filmen som blivit ökänd världen över. Den har gått igenom rättegångar men ändå slått rekord inom popularitet. Jag älskar denna film, förutom sina äkta djur tortyr och dödsscener. Oförsvarliga djur som får sätta livet till. Det kan aldrig försvaras. Detta var inte ovanligt under 70-talet. Djur hade ett annat värde. Skrämmande att se. Det är realismen som gör filmen så otäck. Man reagerar med avsky hur människor behandlar sina medmänniskor och djur. Trots detta älskar jag filmen. Jag mår dåligt när jag ser den och det är en underbar känsla på ett konstigt sätt. Jag njuter inte utan beundrar dess realism. Men hur behandlas djur under slakt idag i många fall. Inte är det humant. En film som borde väcka människors avsky hur vi behandlar våra medmänniskor och våra olikheter. Filmen som fått stämpeln snuff ett antal gånger. Snuffmovie är ett fenomen som skapades under slutet av 70-talet. 1976 gjordes en film som skapat världsdebatt på grund av sin marknadsföring. Michael och Roberta Findlay med hjälp av två andra regissörer gjorde den fantastiskt usla filmen "Snuff". Den är extremt lågbudget och marknadsförde sig som en "äkta" snuffmovie. Enbart i syfte för att få fler biobesökare. Efter premiären lade man till en scen i slutet där man grafiskt stympade en kvinna som låg i en säng. Enligt mig väldigt tarvligt men ett gore-värde för skräckfantaster. Alltid kul att underhållas av brutalt våld. Bara inga människor eller djur blir skadade. Effekterna och sminket avslöjar sig självt. Enligt mig är japanerna de värsta inom gore, snuff och brutalt film-skapande. Något värre har jag inte lyckats se. Både vad det gäller bra och usel skräckfilm. Mer effektiva skräckskapare får man leta efter. I filmer som "Guinea Pig" får man se så mycket grafiskt våld som fick självaste Charlie Sheen att skapa debatt genom att anmäla filmen "Guinea Pig: Flowers of Flesh and Blood", som är Guinea Pig nr 2 av 8 delar, att bli anmäld som en äkta snuff-movie. Detta bevisades senare vara fel genom att man släppte en "Making of..." där man klargjorde att allt var special effekter. Kan man ganska lätt bekräfta själv. Men hur kan ett land som är så våldsbenäget när det gäller film/spel ha så låg brottslighet gentemot USA som leder ligan vad det gäller mord? Vapen tillgängligheten kanske? Själv känner jag att jag avreagerar mig genom att se våld och att fysiskt arbeta med kroppen, men det är ju bara jag. Våld kan vara underhållande och avreagerande enligt mig. Tror inte våld skapar monster där står jag starkt fast vid min åsikt. Underhållningsvåld skapar inte våldtäktsmän eller seriemördare. Men det är lätt att använda dessa medier som syndabockar. Jag har under min uppväxt haft många diskussioner med min far om censuren i Sverige som varit unik efter som den varit statligt styrd. Att man skall beskydda Sveriges befolkning genom censur är befängd. Absurd. Varför censurera våld när det är något som man ständigt möts av i vardagen. Det är som att blunda för verkligheten. Argumenten är väl då att varför underhålla människor med våld? Vad är det för fel med det? Våld är kul! Till en viss gräns förstås. Men våld skall inte bara användas som underhållning, det kan avtrubba människor. Våld kan också användas och vara en viktig "krydda" för att förstärka realismen och väcka avsky mot våld i samhället. Exempelvis har fransmännen använt sig av detta eftektivt. Bland annat i "Irréversible" en fantastiskt bra må-dåligt-film. Där är våldet smutsigt och det får tittaren att få rysningar. Men det är en lättare att ha en syndabock att attackera när man inte har tillräckligt med resurser att ta hand om de psykiskt sjuka människor som finns i detta land, däribland jag själv. Där är likheten trots religion och ursprung densamma. Man söker alltid syndabockar. 1993 hjälpte Peter Jackson, som är mest känd för det svenska folket som regissören till "Sagan om ringen" triologin, med sin "Braindead" att censuren gick i graven. "Braindead" gick uppenbarligen inte att censurera, förståeligt, något mer brutalt, blodigt och mer underhållande får man leta efter. Tack Peter! Filmen jämfördes med Monty Python fast lite blodigare. Bara lite. Man släppte filmen ocensurerad i alla fall. Detta var slutet för svensk vuxencensur i Sverige. Visst finns den statliga censuren kvar men nu granskas bara filmer utefter en åldergräns och klipper endast i våldsporr. Precis som det skall vara. Motorsågsmassakern skall inte anpassas för barn. Precis som "SvampBob Fyrkant" inte skall anpassas för vuxna! Men vilka är det som alltid fått ta stryk för videocensuren? Jo socialdemokraterna. Vill inte med detta påstå att jag styrker deras politik till fullo, trots att jag gör det till stor del. Men om man ser det ökända "Studio-S" programmet från tidigt åttiotal bekräftar bara att borgarna hade stor del i att skapa videocensuren. En videovåldshatisk fp-politiker satt bland annat i panelen och hade stor skuld. Så alla borgare se till eran historia innan ni talar om människans frihet. Visst har en stor del av socialdemokraterna skuld till detta också kvinnoförbundet, Hem och skola. Där är väl dock inte alla sossar. Klaga mindre och förstå mer vad ungdomarna, barnen har för intressen innan det är för sent. Sluta beskydda börja angagera er. Tror att det största problemet är att barn känner sig mindre älskade och hörda. Ett barn som inte känner sig tillfreds med sig själv odlar en osäkerthet och ett hat gentemot kompisar som har det bättre. Att känna sig otillräcklig, osäker, brist på självförtroende odlar problem för framtiden. Brist på självförtroende är ett av mina stora problem. Jag beskyller inte mina föräldrar för detta men kanske brist på att lära mig att stå upp för mig själv framför att alltid göra rätt. Att alltid vara till hands till andra är krävande. Att inte lära sig att behandla känslor är en viktig del av att klara av vuxenlivet. Varför skämmas över att förändras. Vad är det pinsamma med att få skägg och att komma in i puberteten. Förändring har varit en plåga för mig. Har många gånger avundats människor som står upp för sig själva. Har många gånger önskat att livet skulle stannat vid lågstadiet. Inte bli äldre och få så mycket krav. Medför bedömningar från andra. Kampen att vara duktig. Hade till och med svårt att bevisa att jag behövde raka mig när jag började gymnasiet. Har alltid skämts över mig själv, att bli dömd, nedvärderad. Glömmer aldrig gymnastikläraren på högstadiet som använde mig som ett skräckexempel på hur man inte skulle vara. Jag hade för hög puls efter löpning. Även min mellanstadie lärare som gjorde bort mig inför klassen då jag inte kunde redovisa under en engelska lektion. Det medförde en plåga under dessa lektioner och största delen av skoltiden. Hoppas att lärarna förändrats tills mina barn börjar skolan. Skall vara lyhörd, de får inte gå igenom samma helvete som jag själv gjorde. Hoppas också att mina barn vågar ta upp problemen med mig eller Jennyh om de uppstår. Vågade aldrig själv efter som jag tyckte att jag skulle klara det på egen hand.

Över till något positivt. Chattade med en god vän igår vid namn Fredrik. Detta gav mig ett förtroende för honom igen. Hade inbillat mig att alla mina vänner vänt mig ryggen. Så var inte fallet, förmodligen en rädsla hur man skall tackla mig. Är väl inte den lättaste personen att ha att göra med för tillfället. Idag ringde jag även Håkan en annan gammal kompis som för mig varit en mycket betydelsefull person. Vi skall träffas imorgon den första maj, arbetarnas dag, för att prata och bara umgås utan alkohol i kroppen. tillsammans med Fredrik och hans och min dotter. Ser fram emot detta. Jag behöver allt stöd jag kan få. Har varit hos min psykolog idag, jobbigt och emotionellt krävande. Gamla problem har kommit upp till ytan och startat en tankeverksamhet. En del av behandlingen förmodligen. Ett steg framåt att sätta ord på problemen och att lära mig handskas med mina demoner. Har reflekterat en hel del efter senaste gruppterapin, fast jag har mest lagt min tid på att analysera de andras svårigheter. Har ett stort intresse och nyfikenhet att förstå de andra går igenom. En del visserligen återspelglas hos mina egna begränsningar. Efter dagens besök har jag känt en oförklarlig trötthet. En vilja till att sova bort tiden. Ensamheten som blir hemma när mina fru och mina underbara barn inte är här är påtaglig. Vad jag inte berättat är att resterande av familjen är i stugan i Varberg. Samtidigt som det är skönt att vara själv och att tänka är det fruktanskvärt ensamt. Senare under kvällen framkom att mina grannar känner rädsla för mig efter grälet som Jennyh och jag hade för två helger sedan. Detta skapar vrede och rädsla inom mig. Vrede för att ingen reagerar öppet och snackar bakom ryggen. Rädsla för att folk dömer mig. Hur skall jag bemöta dem i trappuppgången och utanför huset? Känner för tillfället att jag ställer till mer problem än nytta. Borde skaffa en egen lägenhet. Att obefogat bli stämplad som våldsman är bland det värsta jag kan tänka mig. Hur skall jag försvara mig? Det sista jag vill i mitt liv är att skada någon fysikt. Vart skall jag ta vägen? Vad skall jag göra för att ställa allt till rätta? Jag klarar inte fler motgångar jag behöver hjälp nu. Hur gör jag när allt känns för jävligt? Hur skall mina djupt ingrodda demoner försvinna? Allt känns sorgligt, jobbigt, hopplöst, men inte menigslöst tack vare mina underbara barn som håller mig vid liv. De är de sista jag vill förlora, jag älskar dem. God natt orkar inte mer ryggen värker så och min handled efter allt skrivande.