Dag 12034 - Återuppvaknandet

Idag har jag vaknat upp ur min två veckors koma. Äntligen har dagen varit mer än bara sömnig. Det känns bra. Dagen har varit avkopplande och positiv. Igår torsdag var jag hos min psykolog, min nya. Blandade känslor. Betyget jag gav honom var att det verkade bra och att det inte påverkade mig särskilt mycket att byta. Det är inte sant. Skall visserligen vara ärlig mot min terapeut men det är inte lätt i alla lägen. Han skadas nog inte av en vit lögn emellanåt. Han är nog van. Inte alltid lätt att säga precis vad man tycker öga mot öga, speciellt inte i min situation. Men jag har hopp. Hopp om att det skall ge mig kraft att ta mig ur det unkna och skabbiga hål jag nu befinne mig i. Idag är det fredag kopplar av med ett glas vitt och lyssnar på underbar musik. Grannarna som vi den senaste tiden haft obehag av har idag inte bekymrat mig. Inte alls faktiskt. Likt en myras avföring. Det stärker mitt självförtroende. Kände det stärkande att utnyttnja trädgården som alla andra rövhål. Ursäkta mitt ordval men kunde inte finna något mer passande för dessa avskum till människor. Falskhet in i benmärgen. Kan inte förstå deras plötsliga personlighets förändring. Kanske har de mer problem än jag. Djävulen inom mig ler. Nära på så att man inte ser skillnad på mitt leende och en colombiansk slips. (Snittad från öra till öra och drar ut tungan som slips). En parentes för er som inte hört uttrycket. Jennyh åkte hemifrån tidigt imorse, hon skulle planera möhippan som hon skall på imorgon. Emil har varit på dagis och Jennifer har fått vara hemma idag också på grund av sina vattenkoppor. Hon skall dock återvända på måndag. Något som jag tror hon saknat. Jennifer utvecklas från dag till dag nu. Ända sedan den dag då hon tog sina första steg så har hon tagit många steg på stegen mot en ny människa. Fantastiskt. Trots att det är andra barnet blir man lika lycklig och förvånad när hon lyckas med något nytt. Hon säger inte mycket förståliga ord än men hon försöker. Hon är så söt. Liten, knubbig och ändå så stor! Att se hennes leende när man öppnar dörren till hennes rum på morgonen kan få vad som helst att smälta. Doften av bajs däremot kan man diskutera. Speciellt om det har bekantat sig med ryggraden. Men det är väl det man får med på köpet. Lyckades denna vecka att hålla mitt schema vad det gäller styrketräningen. Målet är fyra gånger i veckan och det slog in idag. Underbart. Man känner sig som en ny människa när man varit på gymmet. Inte bara för att man pressat kroppen till max och att man vill ha en snygg kropp för att lyckas hitta sitt självförtroende som jag aldrig haft. Utan för att jag lyckast ha disciplin på mig själv och komma iväg trots motgångar. Visserligen har jag känt det som en befrielse och en stund för mig själv. Det är viktigt. Rutiner till en viss grad. Rutiner kan ofta användas till överdrift men i detta fall är det positivt. Det har helt enkelt varit en bra dag. Helt utan ångest och depressions tankar. Jorden går inte under idag i alla fall. Det vore ju förjävligt nu när det är så fint väder. Nu blir det pisse paus. Tillbaka. Har fått en del nya kontakter på Facebook, kul. Eftersom det är gamla klasskamrater från grundskolan. Har inte sett många av dem sedan man slutade 1991. 17 tragiska år sedan. Inte för att jag saknar dem så mycket utan för att mitt liv förflutit så fort. Många av åren känns bortkastade. Många av åren har varit psykiskt påfrestande. Har under många år trott att det är så det är att leva, det skall vara så. Det är mig det är fel på, visserligen sant. Men varför. 17 år har gått och svaret har jag inte funnit ännu. Varför är jag så jävla blyg, tillbakadragen, mesig, icke omtyckt och ett stort jävla misslyckande? Det känns så jobbigt. Så jävla tugnt. Det belastar min kropp så fruktansvärt att jag inte vet hur länge den kommer hålla innan den brister. Det börjar redan sippra. Fördämningen är inte tillräcklig. Vad i helvete skall jag göra med mitt liv har ju redan levt en tredje del, för hoppningsvis. Vem vet kanske dör imorgon. Ideerna som dyker upp i huvudet försvinner snabbare än jag hinner uttrycka dem i ord. Jag vill så mycket men känner mig begränsad. Det är orättvist. Andra har det så mycket lättare. Har ett fast jobb som jag kämpade för att få men när jag fick fast föll hela imperiet. Varför lyckas jag inte behålla glöden, glädjen i någonting. Det finns vissa relationer i mitt liv som jag saknar och jag känner att jag är maktlös. Hatar mig själv och mitt satans dåliga självförtroende. Ingenting är bra med mig själv. Måste bli perfekt. Kan jag visserligen inte bli. Skall bli av med mina krav. Måste leva för det jag har. Jag har det ju fantastiskt egenterligen. Det jag är lycklig över och fantastiskt stolt över är mina underbart vackra barn. Trodde aldrig att barn kunde göra en så stolt. Varför är allt så kluvet? Slutar där för idag. Puss alla trogna läsare. Trevlig helg.