Dag 12031 - Nitlott, igen!

Vacker morgon idag. Trodde denna dag skulle bli en bra dag utan motgångar. Jennyh och jag firar tre årig bröllopsdag idag. Vilket varken Jennyh och jag hade något större minne av när vi vaknade i morse. Men det uppdagades ganska snart då Jennyh fick en liten vink av en vänlig själ. Fick en kärleksfull kyss innan jag for iväg på min gruppterapi. Var tidigt ute så jag tog mig en extra sväng ner för Brämhultsvägen och vände i längre ner där vägen byter namn till Åsbogatan. Allt för att slippa komma flera minuter för tidigt och tvingas sitta och vänta med de andra gruppmedlemmarna. Blev så ändå. När jag kom in i det svala konferensrummet, liknar mest ett traditionellt klassrum. Fastän stolarna är placerade i en cirkel. Ser jag till min fasa att där sitter bara en av totalt fyra, förutom mig. Ingen fulltalig grupp idag heller tänkte jag. Jobbigt. Men stelheten släppte för första gången då vi började småprata lite. Kändes bra. Hon frågade om jag hade barn och sedan var samtalet igång. Endast för en minut eller två men en bra början. Men redan efter en halv minut efter att isen brast var jag tillbaka i samma tankemönster som vanligt. Men jag har ju lärt mig leva så de senaste tjugofem åren eller något liknande. Då är man bra på det. Tryggheten finns i det man känner till. I mitt fall den tysta ensamheten. Funderat på varför det blir lättare att öppna sig i en grupp med främmande människor som den här än det är på exempelvis en arbetsplats. Svaret är enkelt. Här har alla sina problem. Det är fakta. Man blir inte betraktad som idiot eller bedömd utefter banala ting som hur man ser ut, hur man beter sig eller något annat som bryter det normala beteende som de flesta människor annars anpassar sig till. Blickar är de värsta, följt av leenden och andra som vänder sig om. Då kommer osäkerheten som ett brev på posten. Svettningar, hjärtklappningar, darrningar. Öronen tjuter jag blir yr. Jag blir ofokuserad och tappar förmågan att göra saker och ting rätt. Det är en obehaglig känsla. Att vara utsatt, ställd i rampljuset och betygsatt av främmande människor. Kritik som inte kan bemötas eller bekräftas. Bara undra och dra egna slutsatser, alltid till det värsta. Självkänslan existerar inte. Har haft en nervös känsla i kroppen idag. I bilen på vägen till terapin funderade jag på vad som kommer att ske i gruppen, kommer den ge mig något, är jag överhuvudtaget mottaglig för att lära mig något? Är jag en fullkomlig idiot som är oduglig i alla avseenden? Själv tycker jag att jag är det. Det andra som oroade mig var att det inte skulle dyka upp fler deltagare än vi två. Det skulle vara fruktansvärt! Rasten en pina. Kände då att kravet på mig att "underhålla" och att småprata om ingenting skulle bli ett nödvändigt ont. Hemskt att inte bara kunna vara en iakttagande osynlig individ som med stor koncentration dricker sitt ljumna ljusbruna mjölkkaffe tills botten ser dagsljuset. Utan kaffet i handen skulle jag aldrig stå eller sitta bland andra. Utsätter mig inte för en sådan situation, mycket obehaglig. Det är så det brukar vara och alltid har varit. Där känner jag mig trygg. Tankarna avbryts och för mig tillbaka till verkligheten. Till min glädje träder en av gruppledarna in. Han ser bekymrad ut. Tunga steg mot stolen jämte mig. Fast idag flyttade han en stol ifrån. Jag börjar omedelbart spekulera i varför. Kanske för att det skulle bli något närmre min andra gruppmedlem i det fallet om vi inte blir fler än två. Eller så är det fel på mig. Förmodligen det förstnämnda. Mycket snart lägger han korten på bordet och talar om att gruppen kommer lösas upp. Nitlotten är dragen än en gång. Hoppet om en ljusning känns miltals ifrån mig nu. Orsaken - det måste vara två gruppledare för att kunna hantera alla former av gruppterapier. Någon minut efter att bomben släppts dyker ytterligare två medlemmar upp. Första tanken. Skönt nu slipper jag ensam sörpla kaffe samtidigt som jag måste föra en intressant konversation. Gruppledaren tar om allt från början. Videokameran i hörnet som förevigar allt som sägs under terapitimmarna, lyser med ett starkt rött sken. Bekräftelse på att den är igång. Med jämna mellanrum fastnar min blick på videolinsen. Jag skärmas av från verkligheten och min stirrande blick är fundersam. Det känns som om jag ser betraktarens ögon. Vilka är det? Vad vill dom? Vad tänker dom? Att jag satt mig rakt framför kameran gör det omöjligt att dölja något. Alla mina reaktioner och rörelser digitaliseras. Ilska, sorg, oro, hopplöshet uppstår i rummet ganska fort efter att sanningen kommit fram. Det visar sig på olika sätt. Vissa blir mer verbala och uttrycker sin vrede och ledsamhet i ord. Andra blir mer inåtvända och sjunker in i sig själva. Skyddar sig genom att uttrycka sitt missnöje med att det alltid blir så här. Därtill hör jag. Det blir alltid så här. Verkligheten raseras alltid när något positivt har varit i görningen lite för länge. Det finns inget gott som inte för något ont med sig. Sanningens ord. Jag har försökt pratar en hel del under dessa möten för att få ut mesta möjliga. Försöker så gott jag kan att formulerar mig på bästa svenska för att visa mig mer intelligent än vad jag är. Dölja mina brister men dom lyser igenom. Men hur som helst har det varit skönt att kunna ventilera sig här. Att lätta på turbotrycket som annars orsakar örontjut, huvudvärksattacker. Eller utbrister i vansinnes utbrott vid fel tillfällen. Dörrar, väggar, skåpsluckor, strykbräda och stolar förstår vad jag menar. Gemensamt har de att de blir märkta för all framtid. De positiva punkterna för dagen är som följer. Gruppledaren ville träffa oss en gång till, samma tid nästa vecka klockan tio-noll-noll på tisdag. Sista gången förmodligen. Hoppas inte, sista gången var idag egenterligen. Men efter att han lyssnat på våra idéer och synpunkter, vredesutbrott. Uppdagades det för honom hur mycket detta betyder för oss. Det som inte berörs av denna upplösning av gruppen är den individuella terapin som forsätter som planerat som tur är. Fast i mitt fall byte av psykolog. Ingen större skada där, får bara börja om från noll. Är jag van vid. Besvikelsen idag är ett faktum. Men solen skiner och bröllopsdagen återstår. Tredje och bästa var det kärleksfulla mottagande jag fick vid hemkomsten. Middagen var serverad, vackert dekorerad med all kostcirkelns ingredienser. Samt en god efterrätt med en kopp kaffe. Denna gest förgyller den annars dystra och bistra verkligheten. Nu skall jag till tvättstugan sedan ett hårt träningspass för att bli av med lite ingrodd ilska.