Mina löften som jag lovade att hålla i förra inlägget höll inte längre än en dag. Skall aldrig mer sätta upp en massa regler som är för svåra att hålla. Detta visste jag redan. Har hänt en hel del sedan senast. Har varit på fler möten hos min psykolog, hon är väldigt bra trivs med henne. Det börjar kännas mer avspänt, inte helt, men mer än tidigare. Vi har gått igenom de första samtalen som varit mellan sextio och nittio minuter långa. Har handlat om att hon skall lära känna mig och hur jag fungerar. Detta är förstås väldigt viktigt i en sådan här relation som det blir. Ingen kärleksrelation dock men det framgår väl mellan raderna. Konstigt att man alltid måste förklara sig innan någon annan ens påstått något annat. Detta är väl en av mina svaga sidor. Jag är så osäker i min egen framtoning att jag alltid tror att andra misstolkar mig. Alltid till det värre. Rädd för att bli dömd att vara någon som jag inte är. Något som andra skrattar åt, att bli till åtlöje för den stora massan som bara väntar på att skratta ut mig. När jag ser det skrivet känns det urfånigt, men magkänslan säger något annat. Mina tankar för mig snabbt till tillfällen i mitt liv då jag blivit utsatt för flera sådana påhopp och trakasserier som det faktiskt är. Har talat en hel del om detta med min psykolog och på frågan om jag någon gång pratat om detta med någon är svaret nej. Skamligt och det är inget att bry sig om har jag väl tänkt. Pinsamt att ta upp. För de allra flesta låter detta förmodligen som en verklighet som många upplevt och säkerligen har de flesta inte tagit någon allvarlig skada heller. Men vi är olika. Det är ju löjligt att säga att detta endast har präglat mitt liv och den person jag är idag. Men tillsammans med andra episoder och sammanhang under mitt liv i den nedre tonåren har absolut gjort det. Den osäkra, svaga, nedstämda alltid rädda och misslyckade människan som alltid vill be om ursäkt inte synas och aldrig vill tro på sig själv. Inte tycka att jag är bra eller att jag kan lära mig något nytt att jag är obildbar, sanslöst fult ord. Ligger inte bra på tungan. Försök måla ordet, resultatet blir svart. Erik by night. Låter som en bra idé till nästa tavla, enkel att göra men med en MYCKET djup betydelse. Något för analytiker. Kanske behövs det något mer än bara mörker på tavlan en liten detalj som symboliserar ett hopp som jag ej funnit. Men det har jag å andra sidan svårt att måla eftersom det blir konstruerat. Var nog ingen bra idé, lite väl art-farty. Blir lätt lite djup när jag börjar dyka för långt ner i saker och ting. Som min farfar sa, eller kanske var det min farfars far, inte så noga men "Du kan fundera på det en liten stund, men håll inte på för länge då blir du dum i huvét!" Vet inte om det var ordagrant, har ju inte hört det med egna öron från den ursprungliga källan. Men det skulle visst ha handla om världsrymden och dess oändlighet, när han kläckte det citatet. Inte Einstein precis men lite sanning ligger det ju i det i alla fall. Jag kommer ihåg det och det hör ju inte till vanligheterna. Nog om det.
För tredje året på raken har jag blivit tagen på sängen! Varför har jag så förbannat ont i huvudet och det är inte migrän, tabletter hjälper inte, näsan rinner ögonen kliar och hela huvudet är fullt med snor. Vad kan det vara? Allergi, förstås. Bara ett år sedan förra våren men har förträngt det redan. Allergimedicinen i medicinskåpet samt nässprayen är inte min i alla fall. Jag har ju ingen allergi. Lika förvånad blir jag när jag vagt börjar minnas från en svunnen tid att jag faktiskt mådde dåligt förra året med. Förmodligen har allt snoret som då vadderade min hjärna tagit med sig det minnet ur mina näsgångar. Men kanske fastnade några fragment i flimmerhåren som senare bildade ett pussel av förra årets händelser. Har nu legat som i koma i det dunkla sovrummet i två dagar och varit grinig, argsinnt och tyckt synd om mig själv. Ätit allt som jag kan komma åt i medicinskåpet utom p-piller och plåster med serietidningsmotiv. Är nu på bättringsvägen efter att min kära fru inhandlat ny nässpray och allergimedicin. Skönt. Avslutat kapitel skriver säkert om min häpnadsväckande upptäckt igen om ett år.
Imorgon den elfte april fyller min lilla solstråle till dotter ett år. Som förälder förstår man aldrig att första året gått så fort. Likadant var det när Emil fyllde året. Jennyh och hennes nyfunna vän och soulmate Jessica har planerat inför ett års dagen denna vecka. De har bakat och handlat allt för att det skall bli en rolig dag. Inte för att Jennifer kommer komma ihåg särskilt mycket, men Emil kommer säkert tycka det är lika roligt. Kul skall det bli i alla fall. Idag pratade vi om när Emil fyllde ett och vi överraskade honom med frukost på sängen och körsång, Jennyh och jag. Min nyvakna baston och Jennyhs vackra stämma skrämde honom såpass att han låtsades sova räv till följden av hysteriskt skratt varvat med gråt och skakningar. Väldigt roligt minne för oss föräldrar. Detta förevigades med vår lånade kamera från morföräldrarna. Planerna för Jennifer är precis lika djävulska, inte för att vi vill vara elaka men det är så roligt att se deras reaktion när man överraskar dem med något de aldrig upplevt förut. Tror nog att de skall förstå en dag. Hoppas inte detta kommer att vara med i någon blog om tjugo år över saker som förstört deras barndom. Men då är väl säkert bloggen redan död sedan länge, det är väl redan många som trott likt Internet som bara var en fluga, eller hur var det någon briljant människa uttryckte det någon gång på nittiotalet. Skall lägga ner för i kväll och återkomma med fler sanningens ord inom en snar framtid. God natt och sov som ni förtjänar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar