Dag 11968 - Tjockt, blått blod

Rammstein strömmer högljutt ur mina björkfärgade QLN högtalare. Volymen, tyskan och aggressiviteten i musiken frigör ilskan som sitter som fastkedjad i mina muskelfibrer. Jämte mig står en blå plastbricka, tydligt daterad till nittiotalets andra hälft. En ur drucken Toronto Maple Leafs mugg, från den tid då jag inbillade mig att jag var ett hockey-fan!?!. Doften av kvarvarande rester av pergulatorkaffe når mina näsborrar. Tallriken med fasttorkad fiberhavre grynsgröt med linfrön står ensamt på brickans högra kortsida. Mina fingrar hindras plötsligt. Nuet fryses. Min depressiva hjärnhalva för mina tankar vidare till allt från tyska låttexter till minnen av sorg, pinsamheter och andra gigantiska nederlag som mitt liv kantats av. Spåren sitter djupt i min själ och hjärtat värker av hat mot mig själv som svag individ med ett försök till ett hårt känslokallt yttre. Lika hårt som vittrande betong. Varför har jag så svårt att hantera känslor. Speciellt om de skiljer sig från mängden. Tårar är bland de svåraste. Känslan av att öppna sig, visa sig svag och sårbar. Där är första stora problemet. Det andra är följderna som kan inträffa om jag öppnar dessa portar intill problemets kärna. Hur hanterar jag följderna. Alla frågor, dömande blickar, all uppmärksamhet eller också utfrysning för att man är konstig. Andras rädsla för att nu exploderar galningen snart, håll er undan för den killen har psykiska problem måste vara en Norman Bates. De flesta man träffar på har så lite vetskap om psykiska besvär. Fick frågan av min arbetsgivare då jag informerade och förklarade hur allt stod till. Om jag kunde bli "farlig" på jobbet, om jag får aggressiva utbrott, bilden av en filmpsykopat dyker oförklarligt upp i mitt huvud, ett litet leende begynnas i mitt inre. Hon tyckte också att jag skulle kunna hitta på något annat att säga till mina arbetskompisar än sanningen för då kanske det går lite lättare?! Möjligt men jag vill gärna att folk skall veta, för då kanske fler förstår varför jag är på ett visst sätt. Rammsteins "Rosenrot" börjar spela på repeat. En grå Volvo V70 vänder på återvändsgatan utan för mitt fönster. Mina händer är darriga. Näsan täppt. Solen skiner, mina fötter är kalla. Ögonlocken klibbiga, nu skall jag snart hämta mina underbara solstrålar på dagis. Det är kallt ute, väldigt kallt men skönt. Varför har jag så svårt att koncentrera mig? Måste vara något allvarligt fel på min hjärna, tumör kanske. Jag har alltid haft problem med att koncentrera mig i skolan, när jag skall läsa och på senare tid även när jag tittar på film.
I eftermiddag skall jag hinna med ett träningspass skall bli otroligt skönt efter påsken. Har lagt på mig ett antal kilo känns det som. Mitt hjärtas slag känns tunga. Blodet är tjockt och trögflytande. Pumpas runt i mina vener, varför då? Till vilken nytta? Blanda annat för att jag skall orka med dagen och bli gammal, hundra år som jag bestämde när jag var liten och precis lärt mig räkna. Vill gärna se mina underverk växa upp. Tänk att jag är delaktig till att dessa människoliv existerar helt utan brister och vanskapningar. Klockan är tio och tjugotre. Måste snart bryta upp för att traska till Kristineberg och hämta ungarna som sagt.
Två saker som gläder mig. För det första: jag tagit upp målandet igen, det låter mig få utlopp för känslorna som jag har så svårt att uttrycka, en slags rehabilitering. För det andra: Börjat blogga, det skrivna ordet har jag betydligt lättare för, det ger tid för tanke och förmågan att måla upp en bild med ord. Jag är inte belönad med talets gåva. Den förmågan följde nog med sugklockan vid min födsel.

Har de senaste dagarna klurat på en del planer för nya målningar. Ett par installationer skall bli mycket intressanta och se om de blir som jag föreställer mig. Där inte bara färg är ingrediensen. Återkommer till detta vid ett senare tillfälle. Denna vecka skall jag sätta upp ett dagsschema för mig själv. Skall gå en promenad varje dag och träna minst fyra gånger. Äta kontrollerade nyttiga mål. Måla minst en tavla. Skriva ett inlägg i bloggen per dag. Försöka vara mer positiv och tänka efter en gång extra för att undvika gräl av onödig natur. Skall till min psykolog på torsdag ser fram emot det med både hopp och oro. Men det hjälper mig att klättra ur den avgrund jag befinner mig i.