Dag 11955 - En fattig riddare

Då var dagen till sin ända. Nästan. Klockan tickar i takt med min stenålders dator som febrilt försöker hänga med när mina fingrar dansar över det dammiga tangentbordet. Idag var jag på Solhem för att träffa min psykolog. Mötet gick bra trots mina kallsvettningar och min nervöst flackiga blick. Efter bara några minuter försvann rampfebern och min bitterhet för gammalt groll spreds över rummet likt en tjock London-dimma. Kvinnan, som jag kallar "Maj-Björn" inte för att hon var manhaftig utan för att jag inte vill röja hennes identitet. Namnet känns samtidigt lite komiskt i en annars så tung atmosfär som jag här målar upp. Hon satt framför mig med penna och block, förde anteckningar och lyssnade analyserande. Hon ville skapa sig en bild av mig till att börja med. Efter min livs historia kände jag mig ganska matt med en begynnande huvudvärk som så alltid brukar komma lägligt när alla spänningar släpper efter en tids oro och fruktan. Maj-Björn målade upp sin bild utav tiden jag har framför mig. Hon fick också en bekräftelse av mig att jag tackar ja till erbjudandet av terapin som jag blivit erbjuden. Terapin som jag skall starta inom kort är dels, som jag skrev i förra inlägget, en individuell och en i grupp. Gruppterapin oroar mig väldigt. Kan ju vara ett gäng knäppskallar likt mig och värre som jag skall spendera aderton månader med. Men det är väl helt naturligt skulle ju vara konstigt om jag inte oroade mig för det här! Ser framför mig att sitta i ring med främmande människor. Döda blickar med mörka ringar under ögonen. Dömd på förhand, jag måste visa upp min allra bästa fasad. Vet inte vilken garderob jag har den liggandes bara. Vita rockar. Kala väggar målade med en gråvit nyans som reades ut på grund av utgånget datum. Persienner som hänger på sniskan eftersom trådarna förtivinat av solens UV-strålar. Skalen av döda flugor ligger mellan glasen i det otätade fönstret. Händerna likt fötterna är kalla och fuktiga. Magen som kurrar vid tillfället då min granne har en konstpaus. Ekandet i lokalen verkar aldrig sluta. Blinkande lysrör som är epilepsiframkallande även för en blind. Tankarna studsar mellan mina grå celler, oroar sig för pausen i halvtid då alla skall dricka ljummet migränframkallande termoskaffe. Som en scen ur "Gökboet". Vilken tur att det inte kommer att se ut så här. Det är ju så det såg ut på sjuttiotalet... har jag hört. Skall nu försöka att fokusera mina tankar och tänka positivt. Tillbaka till verkligheten och mitt möte. Efter vårat timslånga samtal fick jag fylla i ett antal blanketter med frågor och hur jag beter mig i olika scenarion. Allt för att skatta min depression på en skala. Jag fick framföra mina mål om vad jag förväntar mig av behandlingen. Mina mål är ganska klara och raka. Jag vill bygga upp mitt obefintliga självförtroende. Får väl leta efter en lös tråd som förmodligen ligger i skosule nivå. Hoppas att självförtroendet låter mig bli mer social, mer framåt. Våga prata med levande människor utan att känna skam och att jag ständigt är rädd för att göra mig till åtlöje. Känna glädje och hopp inför framtiden. Våga utmana och pröva outforskade marker. Sätta gränser våga säga ifrån och säga nej. Kanske detta ger mig mer respekt hos mina vänner som jag känner har vänt mig klacken. Hoppas på att finna nya vänner som kanske är mig nämre i det liv jag nu lever. Våga visa kärlek till mina närmsta. Visa känslor. Detta är vad jag kommit fram till idag, onsdagen den tolfte mars år tjugohundraåtta. Nu skall jag värma mina kalla händer och fötter. Fly tankarna i en film för att sedan gå till sängs innan klockan är fem slagen. Hoppas på lite mer sömn inatt än den knappa timmen jag sovit under detta dygn. Längst bort i horisonten kanske jag skådar en ljusning eller också är det bara den fattiga riddarens rostiga lans som bländar mig. Men efter regn kommer solsken som Robert Gustavsson så klokt utryckte sig i "Torsk på Tallin". God natt kära läsare.