Dag 11954 - Kalla fötter

Solen skiner in genom fönsterrutan som ser ut att behöva sig en omgång av fönsterputsaren. Ingen verkar vara mer träffad än jag själv. Kanske kan göra det imorgon, om solen skiner. Barnen är sjuka, igen. Jag är kall om fötterna, hungrig och mycket nervös inför morgondagen. Klumpen i halsen är i samspel med resterande kroppsliga symptom som jag tycks var mycket skicklig på att identifiera nu för tiden. Det är nog sant som frugan säger, jag är nog lite av en hypokondriker. Det också. En djup suck, vilar för en sekund ögonen på teven som står fyra meter framför soffan där jag sitter. Barnprogrammen avlöser varandra. För tillfället fungerar programmen som barnvakt, bara så jag skall få lite lugn och ro att skriva några rader medans Jennifer sover middag. Åter till morgondagen som oroar mig. Skall på första mötet till Solhem. Skall förmodligen träffa den psykolog som blivit tilldelad mitt fall. Det enda jag vet är inte mycket. Ett par rader om en behandling på arton månader. Ett individuellt möte en gång i veckan samt en gruppterapi parallelt är vad som erbjuds. Låter väl bra?! Vet inte svårt att säga. Men det jag läst i bladen jag fick hem verkade trovärdiga. Det får man väl hoppas. Behandlingen kallas i alla fall MBT, tror jag det var. Den är en ny metod i Sverige. Känner mig lite som en försökskanin, kanske skall jag känna en viss heder, eller? Jag har haft tur och det är nog första gången. Normal väntetid är mellan ett och två år. Jag hade turen att hamna högt upp på väntelistan. Hänsyn till att det finns barn med i bilden var skälet. Bra skäl tycker jag, finns ett litet hjärta inom psykologin i sjukvården alltså. Tidigare behandlingar som inte givit mig någon större framgång var senast förra året. En gruppterapi som pågick under 14 tillfällen. Det var en Kognitiv metod som i stort sett gick ut på att lära sig leva med sin panikångest, som är en del av mitt problem, kunna handskas med den och lära sig att slappna av. Lärde mig ett och annat det viktigaste var väl att jag lärde mig skillnaden på ångest och depression, att det var två olika problem hade jag ingen aning om tidigare. Annars var jag inte särskilt mottaglig för förändring även om ledarna för gruppen tutade in oss att det inte var en enda av deras tidigare patienter som slutat gruppen utan framgång under tio år! Där tror jag ordet lögn spelar en stor roll. Oavsett part. Dessförinnan en inkompetent samtalsterapeut på Heimdals vårdcentral. Efter de samtalen hade jag upptäckt att jag hade mer problem än jag visste innan samtalen började. Under denna tid sedan 2003 har jag också gått på antidepressiva, sömntabletter, värktabletter samt mot magkatarr. Bitter är väl ett bra sätt att beskriva mig egenterligen, jag hatar det ordet samt den del av mig som utstrålar denna pessimisstiska, smittsamma, självdestruktiva, osäkra, mesiga, misslyckade jävla människa jag är. Så känner jag ibland, ganska ofta. Alltså det ibland som uppträder flera gånger i veckan. Om man bara kunde uppdatera mjukvaran i skallen, kanske kunde jag bli av med migränen då också. Finns ju inget gott som tar något ont med sig heter det ju. Kanske tolkade jag det uttrycket som jag ville. Spelar ingen roll kan ändå inte uppdatera en Amiga med Windows Vista. Diagnosen jag fått är i alla fall "Borderline". Kontentan med det hela är väl att jag för tillfället tvivlar på behandlingen eller jag är väldigt orolig att jag överhuvudtaget skall kunna bli bra. Tror inte det, vågar kanske inte tro det vill inte ha för höga förväntningar. Annars får jag väl också sluta mig till skaran som använder lögnen för att beskriva hur bra jag mår. Nu skall jag ordna med lite mat, Jennyh kom hem. Jag är hungrig!