Dag 11942 - Solig, vacker, skäggig och skabbig

Vaknade idag, som de flesta boråsare, till en solig, kall och vacker morgon. Utsikterna för dagen verkar lovande. Snart har första veckan gått för Jennyh på hennes nya jobb. Själv är jag hemma med barnen den tid dom inte är på dagis. Var lite sena imorse så det blev snabba rutiner, proteinshake till frukost och varsin varm välling i vagnen till barnen. Sedan fullt påklädda med overaller och mössor och snabba steg till dagis. Vidare ner till stan. Träffade på en gammal klasskamrat jag inte sett på några år bytte några ord om hur livets vägar tagit sina vändningar, trevligt. Vidare ner på stan för en uppfriskande solning och en promenad i solskenet. Själv har jag haft en dag då man inte vill träffa på någon man känner, svettig, orakad och blek, känner sig ganska nedgången. Efter en vecka av sjukdom i familjen, halsont, feber och förskylningar. Fick väl en spark i röven av någon yttre kraft, ej av någon religös sådan, utan kanske något inre jävla-anamma, vet inte brukar ju beskriva det så när man inte kan beskriva det på bättre sätt. Men efter att jag hämtat barnen kl 11.15 och en frisk promenad hem, lagade vi tillsammans mat och städade behövligt lägenheten. Duschade, rakade mig icke dock, sedan styrketräning efter att Jennyh slutat arbetet, härligt. Ändrade lite på mitt träningsschema för mer effektivare och ergonomiskare träning. Funderar på att raka huvudet igen trött på min kaluffs, men jag vet inte riktigt, är ju en fantastiskt tråkig period om jag vill låta det växa ut igen. Man får ju lite av en mupp frisyr under en lång tid, då är det ju kepsen som gäller. Det är märkligt att lite solstrålar kan ändra mitt humör så markant. Känner plötsligt lite livskraft och glädje som jag så länge inte skådat ens bakom hörnet. Ljuger väl lite men när största delen av vardagen är grå och tråkig glöms de få glädjestunder oftast bort, kanske också denna dag inom en snar framtid, hoppas inte det. Kampen mot självförtroende, negativa tankar, fobier och depression är en mardöm svår att vakna ur och att kämpa mot utan de rätta verktygen. När striden pågår inom en utan klara mål och regler är som att skrika och slåss mot en stark motvind, ordagrant. Tänk er när man går i Varberg på strandpromenaden en blåsig dag. Stormen tar tag i en, man bygger under loppet av någon hundradels sekund upp en brutal ilska, iallafall jag, skulle kunna döda... vinden! År inte mordisk av mig i vanliga fall så då kan den som nu läser förstå hur irriterande det är.
Kan ibland få känslan av klaustrofobi av att vara instängd i en kropp som är för feg, ful, misslyckad och otillräcklig. Tankarna tar mig ofta till en annan tid, 1960-tal, Vietnam, kriget pågår för fullt, jag är fångad i en av de mycket utrymmes snåla gångar, labyrinter djupt under tusentals ton av jord, sten och sand. Mörkt, fuktigt, doften av död, svett och jord. Doften av rädsla. Där gömmer sig Nordvietnameserna, gömmer sig för fienden, där ligger jag för stor för gångarna som är grävda i en annan skala. Att inte kunna röra sig. Mardömmar likt dessa plågar mina nätter och avslappningsövningar. Detta måste jag övervinna, tids nog gör jag väl också det. Handlar mycket om egen vilja.
Får fortsätta imorgon, måste samla nya krafter. Tillbaka till verkligheten, skönt att få detta nedskrivet får en helt annan syn på att läsa det skrivna ordet. Tänkte nu se ett eller två avsnitt av min för tillfället beroendeframkallande favorit serie "House, MD" fantastiskt bra. Nu sover mina vackra barn för natten, stolt man blir när man ser dem. Morgonen hoppas jag på soligt väder, klart i luften och en mer rakad och fräsch Erik med nya tag och en del träningsvärk som bara är en bekräftelse på att man fortfarande lever, eller är allt bara en dröm? Den som lever får se.