Jag känner ett tvång, jag har misskött mig väldigt med att uppdatera bloggen. Inte haft någon lust eller glömt är väl en ärlig ursäkt. Senaste veckorna har jag spenderat hemma mestadels med sjuka barn, nu är de friska äntligen. Har trots detta hunnit med mina träningspass som planerat fast det har varit trögt. Mjölksyran har kommit fort, varit helt utpumpad nästan helt utan ork. Besvärats av min onda axel ganska mycket. Slutat äta Citodonen nu kommer sluta i beroende annars och herr doktor tyckte inte jag skulle ta någon mer kortison spruta heller eftersom det inte gav någon fantastisk förbättring i höstas. Får väl anpassa min träning av axelpartiet ännu bättre och se om det blir någon förändring. Nåväl kunde varit värre. Alla hjärtans dag är det och jag väntar på att resten av familjen kommer hem så vi kan fika. Ordnat med lite gott :)
Har varit på min praktik ett par veckor nu och det fungerar bra. En del roliga människor jobbar jag med och tiden går hyffsat fort. Vart detta leder vet jag inte, försöker inte tänka alltför långt framåt i tiden, när jag gör det drabbas jag bara av ångest och panikkänslor. Hade en jobbig tid under eftermiddagen igår då jag kände att jag helst av allt ville vända ut och in på mig själv. Kändes som en järnhand hade greppet om mina lungor. Fruktansvärt. Men nu är det bra... bara lite träningsvärk för att hitta något att klaga på. Självömkan är mannens bäste vän heter det väl... Hej så länge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar