Dag 13403 - Lika positiv som vanligt

Här sitter jag med en halväten morot, en kopp ljummet kaffe med stor del mjölk, feber termometer i munnen som vägrar sluta blinka och obotlig stress i kroppen. Obehaget sprider sig från magtrakten ut i resten av kroppen. Tankar stör mig hela tiden, får ingen ro. Känner de tunga hjärtslagen konstant. Svårt att andas, myrkrypningarna i benen gör det omöjligt att koppla av speciellt kvälls- och nattid. Känns meningslöst att lyfta ett finger, ingenting blir klart, inget blir någonsin avslutat. Ett jävla ekorrhjul som aldrig stannar. Mitt självförtroende kan jag gradera på en hand om jag döljer mina fingrar. Jag vågar inget satsa, gräver bara graven djupare hela tiden. Se där lite feber hade jag också. Inte varit på praktiken ännu denna vecka, inte för att jag inte trivs för det känns bra där. Men det är alltid något som sätter käppar i hjulet och sedan är det stopp. Snart är våren här och jag längtar så förbannat efter solen och vårvärmen. Brukar få mig att må bättre. Jag har försökt intala mig att bli mer positiv, glad och inte älta och se negativt på allt. Livet består bara av nuet och jag har kastat bort allt för många stunder redan. Isolerar mig fast jag vet att det inte blir bättre men det är tryggast. Jag känner mig så förbannat osäker bland folk. Är tillbaks på ruta ett när det gäller hur jag fungerar socialt. Kan inte uttrycka mig, ett fån, en jubelidiot med åsneskalle. Dum i hela huvudet. Hjärnan är förmodligen bortfrätt vid det här laget. Varför tappar jag ord när jag talar? Är det en tumör eller är det bara stressen som blockerar? Grubbel hjälper inte. Hej då!