Mycket händer just nu. Känslofyllda avsked och jobbiga beslut. Men förhoppningsvis skall det leda till något bra. Det är i alla fall vad alla i min omgivning försöker få mig att tro. Känner att alla runt mig alltid har och alltid kommer att övertala mig till saker och ting. Börjar som en fråga men jag känner mig alltid lika betydelselös. Jag har ingen rösträtt, det hjälper inte vad jag säger. Mina ord skall bearbetas till de antingen saknar betydelse eller har ändrat mening. Det är ett par händelser som innebär uppbrott som startat kaos i min kropp och hjärna. Den ena är att mina föräldrar skall sälja stugan i Apelviken, Varberg. Så är också fallet just i detta nu. Annonsen såg jag i tidningen idag. Hemskt, en del av mig känns som den försvinner. Det har varit min tillflyktsort de senaste åren, sommar som vinter, höst som vår. Minnena sitter djupt sedan jag var fem år gammal, året var då 1980. I Varberg har jag nästan bara bra minnen förutom en del gräl när jag var liten, mina föräldrars vilda aggressionsväxlingar. Men det är bara en liten parentes som inte satt mer spår än en jordnöts skugga. Många minnen av mina somrar med farmor. Sena kvällar ute på altanen. Vi spelade femhundra och drack te. Jag satt i farmors gamla gröna sovsäck och njöt av natten och tystnaden. Så sent fick jag inte vara uppe för mina föräldrar. Farmor som alltid ställde upp klockan fem på morgonen med att åka till Varbergs fästning och samla burkar efter en konsert med Ulf Lundell. Leendet hos den lokala livsmedelshandlaren som stegvis förändrades till irritation, dold sådan men ilskan sipprade igenom. För varje platt burk som han var tvungen att räkna eftersom de inte fungerade i maskinen gjorde honom allt surare och kanske mer stressad. Man är ju inte så stresstålig det har jag ju förstått nu som vuxen. Detta är minnen som visserligen aldrig kommer försvinna men det har gjort mig att jag älskar Apelviken och kommer nu sakna det mer än mycket annat. Orsaken till förlusten av stugan är för att mina föräldrar skall köpa en fastighet i Strömstad. Väldigt fint och visserligen utvecklingsmöjligheter. Men just nu känns det bara jobbigt. Samtidigt som detta inträffar håller familjen, Jennyh och jag, på att besluta om vi skall flytta eller inte. En lägenhet hos mina föräldrar är målet. Här känner jag mig väldigt splittrad. Dels känns det bra men jag får ibland klaustrofobiska panik känslor. Jag känner att jag förlorar min självständighet och min möjlighet att kunna dra mig undan och njuta av ensamheten ibland. Förmodligen så överdriver jag en smula, hoppas det. Kanske kan bli bra i slutändan. Det jag tycker är jobbigast är att min röst inte räknas. Det blir aldrig som jag vill. Har inte mycket att säga. Maktlös och osäker. Panikslagen och plågad av mardrömmar. Livet är inte ljust just nu. Känns nästan som det alltid är så här. Är jag inte värd mera? Kanske skall jag inte vara lycklig? Gresar skall inte ha roligt... har jag hört någonstans. Driver jag alltid ner mig själv i skiten? Letar efter det negativa och stakar ut min väg därefter. Kommer jag någonsin ur mina depressioner och min ångest? Blir jag medicinfri någon gång? Känner mig osäker som livet är nu, men hur skulle jag vara utan mitt tillstånd som det är i dagsläget? Kanske skulle jag känna mig lika utlämnad som en fånge som släpps fri efter åratal av isolering från samhället. Tryggheten kanske finns här inne i mitt eget helvete. Det handlar om modet att ta steget ut. Men jag vet inte i vilken skepnad. Hur ser den ut? Hur gör man, känner mig väldigt ensam och hjälplös. Vad skall jag finna detta svaret? Så liten man känner sig, tankarna skrämmer mig allt känns så ofantligt stort utanför min kropp. Inget att fokusera på, vet inte vart jag skall starta. Oändligheten har ingen början och inget slut gäller bara att kliva på eller av vid rätt tillfälle. Men det steget är för stort just nu. Beslut skall fattas och jag vet inte hur jag skall rösta. Kanske blankt det kvittar ju ändå.
Jag är hungrig, skall handla, snart när Jennyh är hemkommen från badhuset. Får försöka hålla mig tills dess. Själv har jag tränat benen idag, skönt men hade vissa känningar i ryggen, obehagligt. Sista "måste" träningspasset för veckan är imorgon, det fjärde, får se om jag kan få in ett bonus pass på fredag. Lyckas jag nog inte med, är skönt att vila ibland också. Måste skärpa mig med att skriva i bloggen nu, har gått alldeles för länge sedan förra inlägget. Tittar på min fina son som ligger i soffan och tittar på Bollibompa. Nöjd efter två tallrikar Råg Fras och mjölk. Och blöjfri är han också. Han är så duktig min lille son, stolt är man som pappa. Dottern min sover hon har varit lite krasslig de senaste dagarna. Hon var hemma från dagis idag. Sovit det mesta och varit ganska hängig mellan varven. Men lite bus har hon ställt till med. Det var allt för idag. Avrundning. Slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar