Dag 12145 - Kaotiska dagar

Mitt liv är i kaos som vanligt. Jag skriver sällan, jag mår dåligt, är trött och har ont. Men ändå kanske det finns hopp! Var hos min psykolog idag. Kändes tugnt. Hade inte mycket att säga. Fick anstränga mig för att få fram något att säga. Jag vet att jag har det jävligt men jag är ganska likgiltig gentemot det. Hur skall jag uttrycka det i ord? Tystnad i rummet. Börjar rabbla en massa inlärda depressiva tankar som jag ständigt plågas av. Vad annat kan jag säga. Samma var det på gruppterapin i tisdags. Hade varit ett uppehåll på tre veckor för min del. Förra veckan var psykologen sjuk, veckan dess förinnan var jag inte på plats. Glömde och försov mig. Det skadade inte mycket har tyckt att det var ganska skönt att slippa det under den senaste tiden. Det har inte gett mig något alls faktiskt. Uppsluppningen har varit usel. De senaste gångerna har det bara varit jag och en deltagare till. Har varit för jävligt. Situationen har varit pressad och mycket motvillig. Kraven varit höga och rasten otäck. Jag själv med en annan psykopat! Det är så det har känts. Kravet blir så mycket högre då det är färre deltagare. Jag måste komma med något bra att säga, jag måste ha mått tillräckligt dåligt för att ha något att komma med. Terapin blir helt fel det blir en kamp om vem som mår sämst. Vem det skall handla om. Vill inte hamna i centrum men ändå lyckas man göra det. Jag är inte en tävlingsmänniska men när det gäller kan jag inte bärga mig att visa ad jag kan. JAG KAN MÅ DÅLIGT!!! Inte för att jag vill det men jag har blivit "bra" på det. Det är något allvarligt fel på mig. Det har jag alltid tyckt och så är det. Självömkan, klagan och självupptagenhet har blivit min vardag. Jag vet inte någon utväg på det. Jag lever i en kupa, jag är en "Bubble Boy", som de nämner i "Seinfeld". En pojken som lever i en bubbla utstängd från omvärlden och lever sitt eget liv. Inhängnad kring sina demoner och lever med dem istället för att bekämpa dem. Jag känner mina baksidor för väl för att veta deras svaga sidor. Har blivit förblindad och kommer jag någonsin komma ur denna bubbla? Kanske går jag här och letar efter min gravsten. Mitt liv går i repris och det enda som driver mig framåt är min träning. Men vart skall den leda? Själv mår jag mycket bättre när jag tränar. Känner mig stark och oövervinnlig. Snygg och vältränad. Men jag är inte nöjd. Men det skall jag bli en dag. Skall visa alla jävlar att jag inte är en person man kan driva med ostraffat. Inte för att jag skall hämnas för något. Det leder ändå ingenvart. Är en människa som är fylld av hat och hämndbegär. Men min livsfilosofi säger att jag ej skall hämnas och oftast vinner den sidan. Vill inte starta ytterligare ett ekorrhjul som jag inte behärskar. Det är mycket i rullning nu. Mitt liv är i kaos och det finns mycket i mina tankar. Vi skall flytta och är mitt upp i just det. Det blir nog bra, eller? Jag återkommer med rapport... Snart!