Dag 12226 - Mitt liv hittills

Varje dag räknas och stegen känns tyngre allt efter att de sätter sina spår utefter min vilsna färd. Mina 33 år har vandrat utför, för det mesta, men det finns höjdpunkter. Dagen då jag första gången vilade mina ögon på min nuvarande fru var den lyckligaste i mitt liv, nu har det blivit en vana, en behaglig sådan, oftast. Därefter har det blivit i alla fall två dagar till utav mina 12207 förbrukade som satt en prägel i mitt hjärta. Den 19 september 2005, min son Emil föddes med dunder och brak. Snabbt och inte helt smärtfritt för frugan som fick genomgå ett akut kejsarsnitt. Men en fin son blev det. Den tredje inföll den 11 april 2007 då min vackra dotter Jennifer såg ljuset för första gången. Sötare dotter får man leta efter. Detta är ord som varje förälder förmodligen kläcker ur sig. Smaken är som baken... Vad är vackrare än att se sin nyfödda slemmiga unge som skriker och spyr och skiter ur sig det mesta som man tidigare aldrig skådat. Man älskar den lilla krabaten förblindat. Trots att det lilla monstret kräver mer än vad dygnets alla timmar erbjuder. Sedan tar det ett helt liv innan man på livets pottkant återupptar kraven som man hade i barnsängen. Men nu med alla livets förbrukade dagar som tynger ens axlar. Urspårning från ämnet. Varje minut gråter jag inombords att min tid här på jorden går under nedräkning. Vad har jag åstadkommit hittills? Förutom att jag gift mig och är två barns pappa? Jo jag har ett självförtroende i fotsulenivå och är djupt deprimerad och plågas av ångest. Kroppshyddan är fylld av ilska som ibland utspelas i aggressionsutbrott. Mitt hat emot mig själv är mörkt och destruktivt. Hat ett ord som ekar innanför skallbenet. Hat ett ord jag hatar. Ekvationen är en ond cirkel som aldrig finner ett svar. Min diagnos för mitt tillstånd är Borderline och social fobi. Kanske därför jag sitter här och skriver. Det underlättar och är en terapi i sig. Ilskan kommer ut i det skrivna ordet istället för våldshandlingar som mina dörrar får känna på ibland. Fast mer sällan nu. Uttrycker också mina känslor och tankar i konst. Målar en del som skänker mig en smula glädje i gengäld. Men som sagt mina dagar är räknade och min framtid är oviss. Behandlingen jag får av samhället är gruppterapi och en individuell terapeut. Kommer gå mer in på detta och dela mina tankar och känslor för detta i kommande inlägg. Skall även skriva om min stora passion för styrketräning och min resa mot det målet. Hälsan som jag högt värderar. Jag är mannen i skuggan och hoppas en dag träda ur mörkret och se morgondagens soluppgång för första gången utan att vara tyngd av sorg och självförakt. Rakryggad och stolt. Inte nedtryckt och förödmjukad. Hånad och svag. Belfrage är mitt namn och det står jag för.