Dag 12080 - Inre tomhet

Tomheten i mitt bröst sprider sig snabbt i hela kroppen. Innanför det sköra skalet finns ett vakuum som kommer att implodera min kropp vilken sekund som helst. Paniken och skräcken jag känner är obeskrivlig. Meningslöshet och förmågan att inte hinna med det jag måste innan avgrunden är oundviklig gör mig paralyserad och bitter. Ilska och nedstämdhet förpestar allt. Ingen glädje, inget hopp. Kvicksanden runt mina fötter rotar sitt fäste allt mer likt betong. Inte ens mina kalla tår kan jag röra. Allt domnar, förlamas och binder mig fast i en cirkel av ovisshet och mardrömsliknande figurer. Zombifierade, stumma varelser närmar sig sakta men med fokuserat mål. Utrota de svaga, min förlamade kropp är målet. Utan mål ingen framtid, en art som är utdöende. Utblottad och bespottad. Förbisedd och utfryst. Nonchalerad och nedtryckt. Betydelselös och utskrattad. Bortgjord och förödmjukad. Fördömande varelser som straffar de redan svaga med skuld och skam. Att erkänna sina brister och svagheter för sig själv är lika svårt som att stå för dem inför andra. Isoleringen i den redan vadderade fängelsehålan blir allt mörkare och mer påtaglig. Jag når inte räddningen. Vet inte vart eller hur. Verkligheten tar semester och själv sitter jag på andra sidan och bevittnar andras glädje och livslust. Jag vill också vara där, men hur? Verktygen är för slöa och trubbiga för att bryta sig ut till den blommande sommaren och de gröna träden. Daggen i gräset en tidig morgon. Doften av sommarregn. Fågelkvitter och doften av nygrillat. Skratt och lek, socialt liv och drömmar om lycka. Skulderna är många och pengarna få. Men i mörkret finns ett litet ljus. Mina barn som ger syre åt den lilla sparlåga som värmer mig. Där finns glädjen där finns möjligheten och framtiden. Problemfritt och utan krav leker dessa små liv och njuter av stunden. Det var längesedan. Så många satans år sedan. År utan minnen av lycka och framgång. Hoppas denna lucka i tiden är stängd för all framtid. Begravd och låst med avbruten nyckel. Någonstans i mörkret kanske jag finner kraften att krossa väggarna som håller mig inburad. Jag skall lyckas. Bara jag vill och har modet att bryta mig ut. Styrkan inom mig är obefintlig. Jämnvikten mot den yttre som jag bygger upp är inte balanserad. Ytan är viktig för mig det är det enda jag kan påverka fysiskt. Hoppas bara att den hjälper mig att bygga upp mitt obefintliga självförtroende. Förhoppningen finns där men är lagd på is. Dagarna flyter på utan att känna av vart jag står. Vet inte, vet ingenting. Allt är tomt, allt är tyst mitt i ett kaotiskt inferno. Osammanhängande, ologiskt och skrämmande. Verkligheten är lätt att gömma sig för. Men hur länge?