Dag 12081 - Djupa spår

Motvilligt steg jag ur sängen imorse. Det tog emot på alla plan. Värk i knän och tung i huvudet. Klockan 4:17 vaknade jag i chock tillstånd. Något ljud från okänd källa. Är det någon i lägenheten, var min första tanke. Gnuggar ögonen för att se klarare. En dörr slår igen... i trappuppgången. Lyfter på rullgardinen bakom mig och försöker ställa in skärpan på klockan, strax efter fyra. Någon sekund senare när min hjärna lyckats tyda ljuden jag tidigare hört hittade jag en logisk förklaring. Tidningen hade kommit. Ljudet från en väsnande tidningsutdelare var orsaken till mitt plötsliga uppvaknande. Jobbigt men ändå skönt att kunna somna om igen. Veta att jag kan spendera tre hela timmar till i den skönt uppvärmda sängen. Jag kryper ner och sträcker upp mina armar ovanför huvudet och andas djupt. Slappnar av och somnar om. In i drömmarnas land och en stunds flykt från verkligheten. Skönt. Ett ögonblick senare var det dax att stiga upp. Kändes så fast det var tre timmar som hade förflutit. Jag lät mobilen ringa under en timmes tid innan jag orkade mig upp och ordnade med välling till barnen och sätta på Nikelodeon till Emil. Somnade om en liten stund till för att senare få stressa med morgonens bestyr för att hinna lämna barnen på dagis i tid. Men det gick, som vanligt.

Var och styrketränade idag igen, lyckats hålla schemat denna vecka. Känns bra. Blev bröst och framsida axlar idag samt magen förstås. Intensivt och tungt pass. Ökade vikten på några stationer idag men kände lite smärta i armbågarna. Mina knän värker, förmodligen sviterna av benpasset jag körde igår. Hoppas inte jag får problem med mina leder. Är nog lite av en hypokondriker, känner av för mycket av mina smärtor och värker. Tycker det alltid gör ont någonstans. Mycket av mina psykiska besvär ger sig uttryck i fysisk smärta när det inte kommer ut på annat sätt. Hoppas det inte blir långvarigt i alla fall. Trivs ju med att träna det håller mig upprätt och i form både psykiskt och fysiskt. Något som jag kan och tycker är roligt. Behöver lyfta fram de positiva i mitt liv för att skugga de negativa. Det upplyste min fru mig om igår då hon läst mitt inlägg. Blev påmind om att det finns faktiskt mycket saker i mitt liv som är bra och roliga. En hel del som jag lyckats med och borde vara stolt över. Men allt detta göms undan under ett stort skynke av mörka och dystra tankar. Det mörka och negativa i mitt liv lämnar djupare spår och är det som sitter kvar som skygglappar. Förblindad och egocentrisk. Fruktansvärt när man tänker på det. Förvärrar min syn på hur min omgivning ser på mig. Ser alla på mig som en egoist som ingen kan lita på? Är jag så självupptagen? När folk väl reagerar och lägger märke till mig är det av mina aggressioner och mina misslyckanden Finns det inget bra som uppmärksammas? Jo det finns, men endast mina närmsta märker det. Utanför murarna runt mitt revir är jag en annan. En blyg osynlig man som åldras och förtvinar in i sin egen sorg. Bitter och tråkig går jag genom livet och ser allt som tråkigt och meningslöst. Men inte på hemmaplan. Där har jag faktiskt roligt. Jag är duktig på att måla, är en bra far och älskar att skriva och laga mat. Samlar film som en tok och älskar det. Bra på att bråka med min fru men även att skratta och umgås tillsammans. Det finns bra sidor hos mig men det är svårt att visa dem för andra. Visa att jag verkligen är ödmjuk, snäll och omtänksam. En man i sina bästa år, vilken klyscha alla vet ju att livet går utför efter trettio. Humor är bästa medicinen. Men visst var man yngre året innan, det är ju klart som korvspad. Varje dag ett steg närmare sin egen gravsten.