Dag 13276 - I väntan på resten av livet

Tom i huvudet. Benmärgen har runnit ur min kropp. Då är det kört, kroppens slutna system vägrar påfyllning. Känner hur livet rinner mellan fingrarna. Jag är inte nöjd, jag är nere i en dal där jag famlar i mörker. Nyligen var jag där uppe på toppen. Men föll handlöst och utan förvarning. Hoppas finna stegen upp snart igen. Sitter här med min kliande flerdagsstubb och kall svettas. Kläderna sitter obekvämt men jag förmår mig inte att byta.  Jag vill göra någonting, men jag vet inte vad. Står i startgroparna utan armar och ben med en vilja som spretar åt alla håll utan mål. Inåtvänd är säkraste alternativet för att inte ställa till det. Antingen eller är det som gäller. Inte mycket mellanting förutom jag själv som person. Där är jag bäst, där är jag säkrast, smyga mig fram då har jag kontroll. Tar jag plats blir det fel. Då gör jag bort mig. Det blir obehagligt. Spelplanen skingras, kvar är jag mitt i rampljuset. Utblottad och bedömd. Humor är roligt och det har jag i min egna lilla värld. Skrattar som en mupp på hal is ibland. Det är befriande. Det smittar. Jag vill smitta, det är kul! Det finns en gnista någonstans, det är väl bara att finna den som nålen i höstacken. Ångest dämpande? ja tack i väntan på något bättre och en kopp kaffe till för att försvara mitt dagliga behov av Omeprazol. Ju mer jag tänker desto rörigare blir det. Jag försvinner allt längre från civilisationen och svävar runt likt ett asplöv. Långt från verkligheten, drömmande om en annan värld där jag står stark med båda fötterna på jorden, där är jag härskare... kanske inte men där är jag stolt över mig själv och mitt liv. God eftermiddag Sverige!