Dag 13254 - Hur blev det här nu då?

Ytterligare en klassisk söndag. Mår inget vidare, arg och fruktansvärt tung i bröstet. Jobbigt att andas och den stenhårda klumpen som sitter någonstans i magtrakten bara växer och växer. Orkar snart inte mycket mer. Vad jag än gör förvandlas till skit. Det bästa är att jag fortsätter hålla käft som jag gjort hela jävla livet, ingen accepterar i min omgivning att jag börjar ställa frågor, undra, inte hålla med eller uttrycka min åsikt. Det tas som kritik och kritik skall ju bekämpas uppenbarligen. Så jävla trött på allt. Har ont i min vänstra hand IGEN efter att jag drämde den i bänkskivan i köket, kan ha varit höger hand jag hade ont i sist... Skräp lådan på golvet fick sig en omgång den med. I min ilska packade jag träningsväskan och promenerade ner till gymmet och körde ett benpass. Är fortfarande inte på bra humör. Känner mig så förbannat nedstämd nu, ledsen, och lite arg. Jobbigt så in i helvete!!! Känns som alla problem bara hopar sig, att det förväntas så mycket av mig. En jävla massa krav och anpassning att jag kräks ur mina inälvor snart. Vill vända ut och in på mig själv och skrapa bort all skit med ett riv järn, elda upp skiten och stampa på det tills stoftet blir mask föda. Blir alltid så här, skulle vilja bo i en liten stuga vid en sjö nu, utan koppling med omvärlden. Bara fåglarnas kvitter, plask från abborrarna i den lilla viken runt bryggan av vindbitet trä. Vill jag umgås väljer jag det och ingen annan skall tränga sig på. Obehöriga äga ej tillträde! med stora svarta bokstäver på blodröd bakgrund inlindad i el stängsel. Moped helvete smattrar utanför fönstret med sin tonårs mesiga gräsklipparmotor som inte inger respekt för minsta snigel!!! Nej denna söndag är jag bitter, sur och ilsken. Fast det grundar sig på att jag är ganska tyngd av det mesta. Det värsta är hur jag skall kravla mig upp ur detta mörka, gyttjiga avgrundshål. Vill inte ha hamnat i helvetet än, eller snarare för alltid.