Dag 12094 - Kvalitets tid

Värmen har återkommit. Har spenderat några dagar i Varberg med barnen och njutit av solen. Jennyh har jobbat helg och varit i Strömstad. Likt mina föräldrar och syster. Bror min, Hans, kom ner i lördags. Hade väldigt trevligt, barnen var glada och satte min bror sysselsatt med diverse lekar och matning. Blöjbyte fick jag dock själv ta hand om, ville gärna inte utsätta honom för de bajsattacker som Emil och Jennifer avbröt varandra med kvällen innan, förmodligen berodde det på ny vällingsort som jag inhandlade vi ankomsten till Varberg. Lördags förmiddagen och tidig eftermiddag förflöt lugnt. Gjorde iordning barnen efter lunch och tog vagn och barn med mig bort till Apelvikens camping och svärföräldrarnas husvagn. Jennyhs lillasyster fyllde år. Emil köpte en vattenpistol som han lämnade i tonårs present. Vet inte hur glad hon blev men det är ju tanken som räknas. Har hört någonstans att man skall köpa det som man själv gillar och i detta fallet gjorde Emil mycket riktigt så. En något tryckt stämning uppstod men avväpnades efter en stund då mina värsta nervositet darrningar avtagit. En stund senare ringde brorsan han var nästan framme i Varberg med tåg. Ytterligare ett samtal senare bestämde vi att han fick promenera till stugan. En skön promenad i den trettiogradiga värmen. Vid hemkomsten till stugan och en handling senare startade Hans förberedelserna för laxgrillningen. Det blev mycket gott och en stund senare somnade barnen. Vi satt ute i juli natten och somnade inte förrän morgontimmarna och soluppgången. Fanns mycket att prata om och skratta åt. Var en lyckad och trevlig kväll. Dagen efter var trött och seg, men bara förmiddagen. Tog med mig barnen ner till stranden där vi badade i det ljumma vattnet och grävde i sanden. Jag blickade ut över havet, spanade in badgästerna och upptäckte att två tidigare klasskamrater, ej samma klass, blivit tillsammans och fått barn. Vilket sammanträffande. Undrade medan jag satt där i vattenbrynet om också de kände igen mig. Borde de ju göra. Men ingen sa något, undrar varför, är alla lika blyga och tillbakadragna som jag? Eller har jag en töntstämpel i pannan? Solbrillorna åkte snabbt ner över ögonen, lite mer anonymt om än bara några ynka kvadrat centimeter. Verkligheten gjorde sig påmind då jag fick en skopa fuktig illaluktande sand över mig. Det var Jennifer som grävde och tyckte väl att jag såg ut som hinken som stod strax bredvid. Emil ropade och lät närmst som en kacklande papegoja samtidigt som han skuttade av glädje runt i en ring kring mig. Försökte utan resultat att lugna honom. Hejdade mig och lät honom leka han stör ju ingen så länge han inte skvätter sand och ramlar över några solande badgäster, det var inte långt ifrån att just det hände. När jag satt här kändes allt ganska bra, stolt över att jag övervunnit en rädsla jag haft de senaste månaderna. Haft mycket kvalitetstid med barnen, äntligen har barnen åkt iväg på ett äventyr bara med pappa och samtidigt kunnat koppla av och njuta av sommaren. Har varit en skön vecka med inslag av mestadels glädje men även ilska, rädsla och djupa tankar som jag inte tänker förpesta denna dag med. Endast låta detta inlägg lysa med ljusa positiva semester strålar. Mörkret har lagt sig över Hedvigsborg och sommarkvällen är ljummen. Några få men envetna mygg har tagit sig in i den kvava lägenheten och hittat min bruna hud. Mina myggbet kommer att få släktingar hoppas inte för många bara.

Dag 12083 - Ensamhet

Då var det fredag igen. Veckorna går fruktansvärt fort alldeles för fort. Ju äldre jag blir desto snabbare flyger allt förbi. Trots att många stunder känns långsamma och outhärdliga. Ensamheten jag nu upplever är jobbig. Körde Jennyh till jobbet idag hon slutar inte förrän klockan åtta på måndag morgon. Barnen är hos farmor och min syster i Varberg, pappa kommer ner imorgon med hunden, Livia, så Emil och Jennifer har nog det underbart. Att vara vid kusten och känna sommaren bara strömma emot dem är en skön känsla jag själv njöt av när jag var liten. Men saknaden av allt liv och lek är påtaglig. På måndag skall de vidare till mormor och morfar till deras husvagn som också är i Apelviken, Varberg. Det blir en intensiv vecka för dem med massor av aktiviteter. Jag gläds å deras vägnar men tomheten är hemsk. Känns som något saknas i mitt bröst. En tomhet som är svår att beskriva. En konstant smärta i bröstet. Känns som något organ i min kropp slutat att arbeta. Tystheten som gör att jag hör mina inre demoner är hörbara. Kan nästan urskilja mina egna hjärtslag. Saknar kärlek och skratt. Gnabb och närhet. Ljudet från barnen och barnprogrammen. Inget roligt att ordna med saker, men de måste göras. Imorgon skall jag i alla fall träffa lite kompisar. Det skall bli mycket roligt. Måste passa på nu när man är gräsänkling. Min bror fyller sjugofem i augusti så han firar femtio tillsammans med sin och även min vän Nicklas. Är bjuden på fest och jag har inte fixat någon present, dålig stil av mig. Helt glömt bort detta. Skall snacka med Håkan och Fredrik om detta kanske kan ordna något imorgon. Veckan som varit har varit både bra och dålig har sett en hel del film vilket är underbart. Varit på skräckfilmshumör och ögnat igenom både rena rama skitrullarna som varit så fruktansvärt dåliga så att det har varit underhållande ändå, givit mig en del skratt. Men även en hel del bra film som levt kvar i minnet ett bra tag efteråt. Men även filmer som gjort mig förbannad eftersom de inte givit mig något alls, bara varit tråkiga och helt meningslösa. Har även tränat flitigt denna vecka och det har känts bra. Ensamheten har varit den värsta, den har gett mig tid till allt för mycket eftertanke och bearbetat, som oftast är bra, men i detta fall ältat dystra och negativa tankar som bara tär och förstör. Gjort mig på dåligt humör den största tiden. Vill njuta och arbeta mig framåt istället. Något som visserligen varit ett stort ljus i tunneln är att jag kanske har en möjlighet till utveckling inom en snar framtid. Pappa och min bror har en del planer där även jag är delaktig. Tänkt endel på detta de senaste dagarna. Kanske är detta en hjälp ur helvetet. Hoppas bara att min vilja och min ork är tillräcklig. Behöver en hel del av mitt självförtroende för att klara av utmaningarna. Men det skall jag klara, kan nog bli kul med något helt nytt, en frisk fläkt av något som inte är förpestat av gamla ingrodda spår. Lyssnar på lite skön musik nu och skall snart ordna med en god fredagsmiddag. En film eller två och bara försöka njuta. Skall verkligen försöka. Trevlig helg, återkommer snart med nya tankar och funderingar.

Dag 12081 - Djupa spår

Motvilligt steg jag ur sängen imorse. Det tog emot på alla plan. Värk i knän och tung i huvudet. Klockan 4:17 vaknade jag i chock tillstånd. Något ljud från okänd källa. Är det någon i lägenheten, var min första tanke. Gnuggar ögonen för att se klarare. En dörr slår igen... i trappuppgången. Lyfter på rullgardinen bakom mig och försöker ställa in skärpan på klockan, strax efter fyra. Någon sekund senare när min hjärna lyckats tyda ljuden jag tidigare hört hittade jag en logisk förklaring. Tidningen hade kommit. Ljudet från en väsnande tidningsutdelare var orsaken till mitt plötsliga uppvaknande. Jobbigt men ändå skönt att kunna somna om igen. Veta att jag kan spendera tre hela timmar till i den skönt uppvärmda sängen. Jag kryper ner och sträcker upp mina armar ovanför huvudet och andas djupt. Slappnar av och somnar om. In i drömmarnas land och en stunds flykt från verkligheten. Skönt. Ett ögonblick senare var det dax att stiga upp. Kändes så fast det var tre timmar som hade förflutit. Jag lät mobilen ringa under en timmes tid innan jag orkade mig upp och ordnade med välling till barnen och sätta på Nikelodeon till Emil. Somnade om en liten stund till för att senare få stressa med morgonens bestyr för att hinna lämna barnen på dagis i tid. Men det gick, som vanligt.

Var och styrketränade idag igen, lyckats hålla schemat denna vecka. Känns bra. Blev bröst och framsida axlar idag samt magen förstås. Intensivt och tungt pass. Ökade vikten på några stationer idag men kände lite smärta i armbågarna. Mina knän värker, förmodligen sviterna av benpasset jag körde igår. Hoppas inte jag får problem med mina leder. Är nog lite av en hypokondriker, känner av för mycket av mina smärtor och värker. Tycker det alltid gör ont någonstans. Mycket av mina psykiska besvär ger sig uttryck i fysisk smärta när det inte kommer ut på annat sätt. Hoppas det inte blir långvarigt i alla fall. Trivs ju med att träna det håller mig upprätt och i form både psykiskt och fysiskt. Något som jag kan och tycker är roligt. Behöver lyfta fram de positiva i mitt liv för att skugga de negativa. Det upplyste min fru mig om igår då hon läst mitt inlägg. Blev påmind om att det finns faktiskt mycket saker i mitt liv som är bra och roliga. En hel del som jag lyckats med och borde vara stolt över. Men allt detta göms undan under ett stort skynke av mörka och dystra tankar. Det mörka och negativa i mitt liv lämnar djupare spår och är det som sitter kvar som skygglappar. Förblindad och egocentrisk. Fruktansvärt när man tänker på det. Förvärrar min syn på hur min omgivning ser på mig. Ser alla på mig som en egoist som ingen kan lita på? Är jag så självupptagen? När folk väl reagerar och lägger märke till mig är det av mina aggressioner och mina misslyckanden Finns det inget bra som uppmärksammas? Jo det finns, men endast mina närmsta märker det. Utanför murarna runt mitt revir är jag en annan. En blyg osynlig man som åldras och förtvinar in i sin egen sorg. Bitter och tråkig går jag genom livet och ser allt som tråkigt och meningslöst. Men inte på hemmaplan. Där har jag faktiskt roligt. Jag är duktig på att måla, är en bra far och älskar att skriva och laga mat. Samlar film som en tok och älskar det. Bra på att bråka med min fru men även att skratta och umgås tillsammans. Det finns bra sidor hos mig men det är svårt att visa dem för andra. Visa att jag verkligen är ödmjuk, snäll och omtänksam. En man i sina bästa år, vilken klyscha alla vet ju att livet går utför efter trettio. Humor är bästa medicinen. Men visst var man yngre året innan, det är ju klart som korvspad. Varje dag ett steg närmare sin egen gravsten.

Dag 12080 - Inre tomhet

Tomheten i mitt bröst sprider sig snabbt i hela kroppen. Innanför det sköra skalet finns ett vakuum som kommer att implodera min kropp vilken sekund som helst. Paniken och skräcken jag känner är obeskrivlig. Meningslöshet och förmågan att inte hinna med det jag måste innan avgrunden är oundviklig gör mig paralyserad och bitter. Ilska och nedstämdhet förpestar allt. Ingen glädje, inget hopp. Kvicksanden runt mina fötter rotar sitt fäste allt mer likt betong. Inte ens mina kalla tår kan jag röra. Allt domnar, förlamas och binder mig fast i en cirkel av ovisshet och mardrömsliknande figurer. Zombifierade, stumma varelser närmar sig sakta men med fokuserat mål. Utrota de svaga, min förlamade kropp är målet. Utan mål ingen framtid, en art som är utdöende. Utblottad och bespottad. Förbisedd och utfryst. Nonchalerad och nedtryckt. Betydelselös och utskrattad. Bortgjord och förödmjukad. Fördömande varelser som straffar de redan svaga med skuld och skam. Att erkänna sina brister och svagheter för sig själv är lika svårt som att stå för dem inför andra. Isoleringen i den redan vadderade fängelsehålan blir allt mörkare och mer påtaglig. Jag når inte räddningen. Vet inte vart eller hur. Verkligheten tar semester och själv sitter jag på andra sidan och bevittnar andras glädje och livslust. Jag vill också vara där, men hur? Verktygen är för slöa och trubbiga för att bryta sig ut till den blommande sommaren och de gröna träden. Daggen i gräset en tidig morgon. Doften av sommarregn. Fågelkvitter och doften av nygrillat. Skratt och lek, socialt liv och drömmar om lycka. Skulderna är många och pengarna få. Men i mörkret finns ett litet ljus. Mina barn som ger syre åt den lilla sparlåga som värmer mig. Där finns glädjen där finns möjligheten och framtiden. Problemfritt och utan krav leker dessa små liv och njuter av stunden. Det var längesedan. Så många satans år sedan. År utan minnen av lycka och framgång. Hoppas denna lucka i tiden är stängd för all framtid. Begravd och låst med avbruten nyckel. Någonstans i mörkret kanske jag finner kraften att krossa väggarna som håller mig inburad. Jag skall lyckas. Bara jag vill och har modet att bryta mig ut. Styrkan inom mig är obefintlig. Jämnvikten mot den yttre som jag bygger upp är inte balanserad. Ytan är viktig för mig det är det enda jag kan påverka fysiskt. Hoppas bara att den hjälper mig att bygga upp mitt obefintliga självförtroende. Förhoppningen finns där men är lagd på is. Dagarna flyter på utan att känna av vart jag står. Vet inte, vet ingenting. Allt är tomt, allt är tyst mitt i ett kaotiskt inferno. Osammanhängande, ologiskt och skrämmande. Verkligheten är lätt att gömma sig för. Men hur länge?

Dag 12070 - Sommarkänslor

Den här veckan har varit ganska bra. Mitt möte med min terapeut i torsdags gjorde det klart för mig. Har haft en skön känsla av ork och glädje som jag inte känt av på väldigt länge. Den sköna upproriska känslan i magen och som sedan sprider sig i hela kroppen är härlig. Har tränat precis enligt planen denna vecka. Lyckats hitta på små roliga saker med barnen utan att det har känts problematiskt eller motigt. Ett stort tack till de sköna sommardagarna som varit. Har arbetat vidare med mina boktankar och sökt upp vilka möjligheter som finns. Som helhet en bra vecka. Tror att mycket beror på att jag bestämde mig i söndags kväll att hålla vissa strikta regler under veckan. Jag lyckades med dem och det stärker min självrespekt otroligt. Idag var det två stycken födelsedagar som skulle firas, jag höll mig därifrån. Orkade inte visa mig, detta är väl veckans nederlag. Men att träffa människor med frågor och att umgås gjorde mig illamående. Klarade helt enkelt inte av det. Jag har fördrivit dagen med en lång frukost. Ganska skönt. Sedan tog jag en bok och la mig på gräsmattan och lästa några kapitel. Underbart i den sköna hettan. Det var länge sedan jag kunde koppla av ute i trädgården utan att känna mig övervakad och bedömd. Grannarna ovanför reste i morse, lättnad. Nu slipper man allt klampande med deras gigantiska elefantfötter på kvällarna och deras blickar. Tror att jag verkligen avskyr denna familj eller framför allt en person som är både falsk och dömande. Men jag nonchalerar personen bara. Finns ingen anledning att lägga någon större vikt i att störa sig för mycket, mår jag bara ännu sämre av. Har nog med egna problem.

Än en gång har jag slarvat, har glömt av att hämta ut en av mina mediciner, känner ingen märkvärd skillnad förutom yrsel. Men det oroar mig att det kanske kommer ett bakslag och att jag drabbas av något verkligt obehagligt. Jag hatar att jag är så slarvig. Varför sätter jag mig i skiten på detta sätt. Det är ju så enkelt att undvika. Jag skjuter på så mycket saker utan att ta tag i dem i tid. Måste bättra mig på det. Kan vara minsta lilla sak till större ting som jag oroar mig för och därför inte tar tag i det. Problemen får oftast enorma konsekvenser då de ökar lavinartat till att bli så mycket större än vad de var från början.

Emil är på mycket bra humör idag, hans kompis Markus är på besök hos grannen. Han skall vara här hela helgen. Tillsammans hoppar de studsmatta, badar och leker i skogen. Emil försökte tappert lära sig cykla idag. Med hjälmen på huvudet och stödhjulen på monterade satte han sig på sadeln och försökte trampa. Men det gick inget vidare, han fattade inte riktigt hur han skulle gå tillväga. Han trampade lika mycket framåt som bakåt och då händer inte så mycket. Så det blev inte så långvarigt. Jennifer sover redan klockan är bara tjugo över sex och hon har sovit en timme redan. Förmodligen trött efter dagens två födelsedagskalas och allt springande med pappa i hälarna ute i trädgården. Jennyh ligger också hon och sover. Hon har huvudvärk. Tråkigt att hon drabbas av det när hon äntligen är ledig. Hoppas tabletterna verkar snart så vi kan ha en mysig kväll tillsammans. Själv sitter jag här i soffan och skriver och tittar på "Balls of Steel" på tv400 ganska varierande humorprogram där vissa inslag är riktigt roliga och vissa riktigt usla. Jag blickar ut på balkongen och ser våran kryddodling som tagit sig bra i värmen och framför allt nederbörden som varit ganska kraftig det senaste. Från den öppna balkongdörren hör jag ljud av grannarna, fotbolls sparkande och gnissel från studsmattan. Glädjetjut från Emil och sus från träden som dansar i vinden. Doften av tändvätska från grillen sprider sig i vardagsrummet och skapar njutbara bilder i mitt huvud av en nygrillad köttbit med en fräsch sallad invid. En härlig sommarkväll. Nu skall jag planera kvällen mat som förmodligen blir laxfilé och grönsaker med en avokado som förrätt. Ett glas vitt vin och en snus efter det. Skall bli gott. Over and out.

Dag 12066 - Nykter solnedgång

Dagen är nästan till ända. Jennyh har åkt till jobbet, nattjänst. Hon är hemma igen lagom till frukost och då barnen skall till dagis. Känner mig ganska lugn och harmonisk för tillfället. Skall koppla av framför ett par filmer i kväll hade jag tänkt. Emil ligger och envisas att ljuda melodiskt samtidigt som ha läser i sin ABC-bok. Har lite svårt att koncentrera mig. Att sortera ljuden i huvudet, från teven, Emil och samtidigt lyssna på min inre röst som talar om för mig vad mina fingertoppar skall trycka ner för tangenter. Tålamod. Har haft en ganska bra eftermiddag idag. Rengjorde akvariet och tog sedan med mig Emil och inhandlade tretton stycken nya fiskar. Förgyllde akvariet och fiskarna reflekteras fint i det dunkla ljuset från lågenergi lampan som står strax bredvid. Emil tycker det är roligt, han står långa stunder och bara tittar på fiskarna. Han har ett lugn som jag kan känna igen hos mig själv. En förmåga att koncentrera sig på något mycket ingående. Utvecklingen går snabbt. Han lyssnar och lär mer än vad jag många gånger uppfattar. Både på gått och ont. Satan är ett av de ord han flitigt använder. Fast idag påpekade han vid två tillfällen att jag inte skulle svära. Det var helvete och fan som hoppade som grodor ur munnen på mig. Snabbt lyckades Emil fånga upp dem och härma men samtidigt tillrättavisa mig. Får en liten tankeställare, som jag sedan glömmer bort inom loppet av en minut. Aktiviteter som han gillar att göra är exempelvis rita eller måla, öva på att skriva sitt namn, pussla eller något annat fantasifullt och kreativt. Under dessa stunder finns inget annat, hans värld är kring honom och verktyget han använder. Här speciellt ser jag mig själv i honom. En del av mig lever vidare i alla fall. En bra del är pånyttfödd.

I fredags var jag med Jennyh på grillfest med hennes arbetskompisar. Detta tog jag upp i förra bloggen. Min oro var mycket påtaglig hela fredagen och ända framtill att vi var framme i Svenljunga och jag hade hittat mig en plats i en fotölj ute på verandan. Nu kunde jag äntligen smälta in något och inte vara i rampljuset. Alla var mycket trevliga och gästvänliga. Blev bjudna på mycket god mat och dryck. I mitt fall alkoholfritt eftersom jag körde. Detta var en av de saker jag oroade mig för mest. Känner mig väldigt osäker i den rollen. Att sitta som den enda nyktra på en fest. Svårt att slappna av och extremt svårt att vara social. Att jag är en främling bland en massa andra människor jag inte kommer ihåg namnet på, ekar i mitt bakhuvud. Som att en del av mig ständigt påminner mig om vem jag är. Att hela tiden dras tillbaka om jag börjar visa det minsta av självkänsla eller på något sätt visa framfötterna. Att hålla distans och vara reserverad är väl min största trygghet. Men jag kämpade med mina demoner och slutligen blev hela situationen i alla fall en framgång för mig själv. Jag hade lyckats att överleva en fest där de andra blev mer och mer onyktra och jag själv lyckades behålla lugnet. Detta känner jag själv som starkt. Det var inte så farligt, fast något glas vin hade inte skadat. Då hade jag väl bjudit lite mer på mig själv också. Men det gäller att veta vart gränsen går så jag inte ger mig själv en bakläxa. Men det var i alla fall en framgång och positivt att jag till slut följde med. Var på gruppterapin idag som alltid på tisdagar. Gruppen var inte fulltalig inget som chockade mig. Inget nämnvärt hände förutom att jag kände dagens terapi tungt känslomässigt laddad. Tankar kring förflutna misslyckanden gjorde sig påminda. Men även en del positiva. Min motivation att ta tag i mitt skrivande och målande är något som hjälpt mig att bearbeta och att uttrycka sådant jag annars har svårt att förmedla. Dagen har alltså förflutit relativt bra. En bra magkänsla säger mig det, tankarna är sansade och jag vill nu njuta vidare av kvällen och har förtillfället inget mer att tillföra bloggen.

Dag 12061 - Enstöringen

Telefonsignalen får mitt nackhår att resa sig. När ringklockan på dörren ljuder blir jag tyst som en mus. Ekandet av knogar mot balkongdörrens ruta ger mig kalla kårar. Att inte veta i förväg vem som närmar sig mitt revir är obehagligt. Någon kanske vill mig illa eller ställa mig mot väggen med någon fråga som är svår att svara ärligt på. Att säga nej. Så oerhört jobbigt, även om jag vill lever mina läppar och stämband ett eget liv. Motfrågor och dömande de blickar. Se någon i ögonen och läsa deras tankar. Eller tystheten i telefonen. Övertalning får mig ofta att ge vika. Att vara vek och svag är inget jag erkänner men jag vet själv hur det är. Bemöter oftast sådana kommentarer med ilska. Att erkänna för någon annan och visa sina svaga och känslomässiga sidor är något jag har svårt för. Har byggt upp en hög mur för att hålla fienden borta. Men nu sitter jag här inkapslad med den största av fiender. Mig själv. Jag tittar för ett ögonblick ut genom balkongfönstret och ser björkarna vaja i vinden. Det blåser ganska kraftigt. Framför mig spelas ett skådespel utan dess like "Jerry Springer". Återigen är det en skön känsla att gotta sig i andras bedrövliga liv. Helt sjukt.

Idag har en sten lyfts från mitt hjärta. En oerhört skön känsla. En av mina största motgångar som gjort mig mycket illa till mods och fruktansvärt nere är en händelse som jag tidigare skrivit om. Men det verkar som om den stridsyxan äntligen verkar vara på väg att begravas för alltid. Två av andra nära familjemedlemmar, dels min egen bror och Jennyhs syster har nu äntligen tagit körkort. Mycket glad för deras skull. Vet själv lyckan när man åstadkommit denna stora bedrift. En av de första stora som frigjorde mig från att vara beroende av andra människor. En frihet. Att själv sitta bakom ratten ensam för första gången var med skräckblandad förtjusning. En liten klump i magen hade man. Tänk om jag får motorstopp mitt i en korsning, kommer jag hitta och så vidare. Lokalsinnet har jag aldrig tidigare behövt. Men det har jag ju övat upp förstås. Jennyh jobbar natt idag kommer hem efter klockan 15 imorgon fredag. Är bjudna på grillfest i Svenljunga till hennes arbetskamrater. Jag fasar för detta. Vill egentligen inte följa med men är så illa tvungen. Jobbigt. Är väl på något sätt nyttigt att träffa andra människor. Blir säkert något som jag kommer ta upp med min terapeut nästa vecka. Var inte hos honom idag. Har fått ont i halsen och känner mig allmänt hängig. Värk i hela kroppen. Det känns fruktansvärt att inte kunna träna. Känner rastlöshet och ännu mer isolerad än vanligt. Men det släpper väl snart, om några dagar är jag tillbaka och fortsätter mina träningspass. Resultatet för många timmars press på gymmet börjar ge resultat och det känns bra. Lite mer nöjd med mig själv. Nu skall jag försöka få min son och min skrikande dotter att sova. Vi skall upp tidigt imorgon och promenera till dagis. Emil har ju en förmåga att inte vilja lägga sig på kvällen men ikväll skall han somna så jag kan koppla av och se några riktigt bra filmer. Förhoppningsvis någon brutal skräckfilm det var länge sedan. Man måste ju anpassa sig lite till både fru och barn annars. Får passa på när man är ensam hemma. Skall också spana efter lite nya idéer till nästa inlägg. Kanske blir en händelserik afton imorgon som är värd att skriva om. Tills dess god kväll.

Dag 12060 - Självtortyr

Då var min trettiotreåriga födelsedag och midsommar förbi. En lugn födelsedag med familjen. Lite tårta och en kvällslagd tur till kusten och Varberg. Till slut artade sig dagen ganska bra i alla fall. Kändes lite ensam och jag bortglömd. Saknade Emil något fruktansvärt. Varken Emil eller Jennifer var hemma på morgonen så jag saknade dem när frukosten serverades. Midsommarafton var också inte den bästa jag upplevt. Jennyh jobbade under midsommaraftons kväll och hela midsommardagen. Ensamheten var fruktansvärd. Barnen och jag var visserligen kvar i stugan tillsammans med mina föräldrar och min farmor. Vi åt god mat och satt uppe ganska sent, till slut var det bara farmor och jag kvar. Kändes lite som när jag var liten och spenderade största delen av sommarlovet i stugan med henne. Vi satt uppe sent på kvällarna och drack te på altanen. Spelade kort och höll värmen i en sovsäck. Det var en rolig tid. Ett kul minne från barndomen. Jag får lätt känslan av klaustrofobi när jag sitter i stugan med flertalet andra människor. Speciellt när vädrets makter tar överhanden och håller en frusen inomhus. Rastlöshet, ångest och deprission gör mig påmind. Känslan av att sitta fastspänd och bevittna tortyr utan att kunna göra något åt det. Nu menar jag inte att mina föräldrar eller andra vänner i min närhet utsätter mig för psykisk eller fysisk tortyr. Utan försöker återskapa det som utspelar sig i min hjärna och sätta ord på det. Att inte kunna fly verkligheten för en stund skapar ett inre kaos och aggressioner som byggs på hög för att senare brista och falla pladask till marken. Brukar skapa konflikter. Jobbiga att lösa. Missförstånd och besvikelser. Hur försvarar man sig utan att låta som man kommer med dåliga undanflykter? Sanningen brukar vara den enda rätta. Men hur gör man när sanningen är nedsvärtad? Svaret är fortfarande obesvarat. Återvändsgränden börjar snart bli oändlig, kommer inte ur den. Tankebanorna går i cirklar. Även om mina ångestattacker och depressioner dämpas medicinskt så ger det sig uttryck i fysisk värk. Jag har värk över allt. Mår dåligt, det är krävande, tärande. Var är solen?

Dag 12048 - Den hårfina gränsen

Det är skrämmande och samtidigt befriande när grottmänniskan inom en själv tar över. Varför är det ibland så svårt att behärska sig? När man blivit nedtryckt i dyngan under så många år utan att våga stå upp för sig själv så brister det ibland. Det är ganska uppenbart. Men allt blir så fel. När en person som annars aldrig tar plats eller syns plötsligt utbrister i pubertala ilskeutbrott så häpnar folk och tycker att man har gått för långt och är en labil individ. När man är i sin egna värld och har börjat slå i en dörr eller något annat materiellt som står i min väg är det så skönt att bara slå, en tillfredsställelse utan dess like. Att bli av med aggressionerna. Härligt men farligt och destruktivt. Skrämmande. Tydligen är det en självklarhet hos de flesta att denna person måste vara en psykopat. Jag vill inte på något sätt försvara vredesutbrotten men det finns en grund. Den bidragande effekten som är direkt negativ är att ingen lyssnar på vad man har att säga utan alla är fullt upptagna med att låsa in sig i sina skyddsrum för att undvika denna farliga människa. Jag är inte farlig bara trött på att aldrig få synas eller höras. Säga min åsikt. Vara utnyttjad för att man är "för snäll". Detta hatar jag. Hur kan man vara för snäll? Varför är så många andra så onda? Varför utnyttja någon för egen vinning när man själv oftast tänker på alla andra i första hand. Straffad, utblottad, förnedrad, lämnad, själv vara den som får axla all olycka, skuld och sorg. Tungt att traska med ett ok som trycker ner mig djupare i den träskmark där min väg är utstakad. Det känns som varje gång jag börjar ana en ljusning så halkar jag två steg tillbaks. Ljusknappen är alltid utom räckhåll. När man börjar känna glädje vaknar man upp ur drömmen och är på mindre än en sekund tillbaka i verkligheten. Drömmar kan vara underbara men jag känner en rädsla för dem. Alltid för långt ifrån verkligheten. Det är jobbigt att finna hopp när man i nästa sekund tappar fotfästet och faller. Men allt är inte skit även om det oftast skuggar glädjestunderna. Man har lärt sig att det inte är någon större mening med att glädjas eftersom det alltid väntar ett mörkt moln bakom kullen. Depressivt tänkande. Så kan man inte tänka säger alltid de människor som aldrig mött en motgång. Måste finnas en mörk sida för att hålla balansen. Finns det en himmel finns det ett helvete. Det måste finnas en motsvarighet. Se filmen "Unbreakable" med Samuel L. Jackson och Bruce Willis, en mycket bra film som spekulerar i ljust det ämnet. För att en del människor skall ha det bra måste det finnas de som har ett helvete. Du kan inte definiera makt utan att du har makten över något underordnat. Självklara tankar, men det känns så hopplöst när man är i underläge. Gräver jag djupare nu kommer jag inte upp igen. Men något positivt som börjat gro inom mig är att jag börjar kunna hämma mina ilskeutbrott. Det kommer sällan ut i samma kaliber som tidigare. Jag försöker använda alternativa tankebanor. Bryta innan det går för långt. Försöka se verkligeheten och förutse konsekvenserna av mitt handlande. Det fungerar. Jag har lyckats bromsa de handgripliga våldsutbrotten som jag tidigare fått. Byter ämne till något mer positivt som hänt under veckan. Igår torsdag tog jag initiativet till att familjen tog en stunds avkoppling med en underbar utflykt till Fästeredsund där mina föräldrar har båten. Jag var självisk och ville fiska. Inte helt sant min son Emil har faktiskt sett fram emot det också. Efter att jag varit hos min psykolog ordnade jag med en picknickkorg fylld med en härlig lunch som vi sedan skulle avnjuta vid strandkanten på en utlagd filt. Det smakade för både kropp och själ. Allt blir godare när miljön är mysig och utomhus och miltals ifrån köksbordet. Jag krokade på en wobbler och gjorde årets första kast, en underbar känsla. Här kan jag koppla av. Naturen mitt framför näsan. En frisk fläkt av sommarvind. Barnens glädje som spritter i benen. Frugan som dukar upp på marken strax bakom mig. Kaffedoften som når min solbrända näsa. Ett djupt andetag rensar lungorna från ovälkomnad smuts. Gäddorna som plaskar invid vassen. Stim av småfisk som får vattenytan att koka. Att jag sedan inte fick ett napp gjorde inte så mycket. Jag trodde jag hade napp ett par gånger men visade sig vara sjögräs. Men känslan den mikrosekund det gör motstånd är densamma som ett riktigt napp. Pirret i kroppen en behaglig ilning. Obeskrivlig. Emil fick hjälpa till att veva in några gånger. Det tyckte han var kul. Resterande tid roade han sig med att fånga sten med hoven vid strandkanten. Man blir lycklig av att göra sådan här små utflykter med barnen, då känner man sig som en riktig familj. Solens strålar ger ansiktet en vacker gyllenbrun ton. Jag lever. Det är sommar. Jag måste minnas dessa sköna stunder när mörkret kommer inom en snar framtid. Men jag känner ingen oro för dem nu. Nu lever jag här och nu. Det är skönt att känna så. Det var länge sedan. Lämnar dagens skriverier med dessa varma toner av glädje.

Dag 12042 - Låst destination

Jag bygger så mycket hinder i min väg för att jobbiga saker alltid skall ligga utom räckhåll. Ofrivilligt gör jag detta. Det är en vana som blivit till något jag gör med automatik. Kan många gånger vara som en brandvägg för mig, den enklaste vägen att slippa se problemen öga mot öga. Räcker att ha dom i vitögat och bara ana dess existens. Tidigare kände jag ständig oro för allt som skall göras. Allt blir jobbigt. Att ständigt leva i ett ekorrhjul som bara accelererar så fort man visar en antydan till avstigning. Ögonlocken uppspärrade med tändstickor allt för att inte missa filmen som spelas upp framför mig. En film om alla misslyckanden och allt helvete som står och blockerar min dörr. Detta har nu reducerats jag har valt att med ett selektivt seende se det jag vill se, undvika konflikter och problem. Inte helt utan hjälp. Medicinerna jag äter hjälper mig sluta oroas för minsta lilla. Det jag känner när jag nu beskriver detta är med delade känslor. Dels den väl så bekanta fegheten men också mognaden i att inte se allt som problem. Att inte analysera minsta lilla. Utan den sociala kontakten jag nu får via psykologkontakt och MBT, gruppterapin, hade varit katastrofal. I torsdags hos terapeuten fick jag glädjande besked. MBT gruppen skall inte längre upplösas. Allt tack vare högljudda och känslomässiga reaktioner från gruppdelatagarna. Skönt att se att ens talan ibland gör verkan. Lösningen fanns trots allt inom räckhåll. Men samtidigt som jag tvingar mig själv att se det positiva i situationen. För att dölja paniken som ligger strax under ytan. Rädslan för att inte kunna botas. Jag är hopplöst ute på svag is utan livlina. En de av hjärnan verkar ha låst sig för sitt oundvikliga mörka mål. Ibland tar det över och jag ser inget annat än steget framför mig. Låst i att allt är ett helvete. Kampen med den andra sidan av hjärnan får ut dessa onda tankar i bild eller ord. Detta är nog en större rehabilitering än något annat. Detta hjälper mig att acceptera min situation och börja se det från en nytt perspektiv. Utanför mitt källarfönster hettar solen, den bränner grässtrån och hud. Fukt skyltar med sin frånvaro. Härligt med sommar. Från barnens rum ljuder Jennifers försök att göra sig förstådd. Inte alltid lätt att förstå vad hon menar. Tänkte nu en lördag som denna åka till gymmet och köra ett pass för att rensa kroppen på lite överflödig energi. Hoppas jag hinner stänger klockan fjorton. Blir en lugn kväll, Jennyh kanske skall på fest ikväll. Det återstår att se. Kan vara skönt att bara kunna slappa framför en film eller två. Slut för denna gång.