Dag 12042 - Låst destination

Jag bygger så mycket hinder i min väg för att jobbiga saker alltid skall ligga utom räckhåll. Ofrivilligt gör jag detta. Det är en vana som blivit till något jag gör med automatik. Kan många gånger vara som en brandvägg för mig, den enklaste vägen att slippa se problemen öga mot öga. Räcker att ha dom i vitögat och bara ana dess existens. Tidigare kände jag ständig oro för allt som skall göras. Allt blir jobbigt. Att ständigt leva i ett ekorrhjul som bara accelererar så fort man visar en antydan till avstigning. Ögonlocken uppspärrade med tändstickor allt för att inte missa filmen som spelas upp framför mig. En film om alla misslyckanden och allt helvete som står och blockerar min dörr. Detta har nu reducerats jag har valt att med ett selektivt seende se det jag vill se, undvika konflikter och problem. Inte helt utan hjälp. Medicinerna jag äter hjälper mig sluta oroas för minsta lilla. Det jag känner när jag nu beskriver detta är med delade känslor. Dels den väl så bekanta fegheten men också mognaden i att inte se allt som problem. Att inte analysera minsta lilla. Utan den sociala kontakten jag nu får via psykologkontakt och MBT, gruppterapin, hade varit katastrofal. I torsdags hos terapeuten fick jag glädjande besked. MBT gruppen skall inte längre upplösas. Allt tack vare högljudda och känslomässiga reaktioner från gruppdelatagarna. Skönt att se att ens talan ibland gör verkan. Lösningen fanns trots allt inom räckhåll. Men samtidigt som jag tvingar mig själv att se det positiva i situationen. För att dölja paniken som ligger strax under ytan. Rädslan för att inte kunna botas. Jag är hopplöst ute på svag is utan livlina. En de av hjärnan verkar ha låst sig för sitt oundvikliga mörka mål. Ibland tar det över och jag ser inget annat än steget framför mig. Låst i att allt är ett helvete. Kampen med den andra sidan av hjärnan får ut dessa onda tankar i bild eller ord. Detta är nog en större rehabilitering än något annat. Detta hjälper mig att acceptera min situation och börja se det från en nytt perspektiv. Utanför mitt källarfönster hettar solen, den bränner grässtrån och hud. Fukt skyltar med sin frånvaro. Härligt med sommar. Från barnens rum ljuder Jennifers försök att göra sig förstådd. Inte alltid lätt att förstå vad hon menar. Tänkte nu en lördag som denna åka till gymmet och köra ett pass för att rensa kroppen på lite överflödig energi. Hoppas jag hinner stänger klockan fjorton. Blir en lugn kväll, Jennyh kanske skall på fest ikväll. Det återstår att se. Kan vara skönt att bara kunna slappa framför en film eller två. Slut för denna gång.

Dag 12034 - Återuppvaknandet

Idag har jag vaknat upp ur min två veckors koma. Äntligen har dagen varit mer än bara sömnig. Det känns bra. Dagen har varit avkopplande och positiv. Igår torsdag var jag hos min psykolog, min nya. Blandade känslor. Betyget jag gav honom var att det verkade bra och att det inte påverkade mig särskilt mycket att byta. Det är inte sant. Skall visserligen vara ärlig mot min terapeut men det är inte lätt i alla lägen. Han skadas nog inte av en vit lögn emellanåt. Han är nog van. Inte alltid lätt att säga precis vad man tycker öga mot öga, speciellt inte i min situation. Men jag har hopp. Hopp om att det skall ge mig kraft att ta mig ur det unkna och skabbiga hål jag nu befinne mig i. Idag är det fredag kopplar av med ett glas vitt och lyssnar på underbar musik. Grannarna som vi den senaste tiden haft obehag av har idag inte bekymrat mig. Inte alls faktiskt. Likt en myras avföring. Det stärker mitt självförtroende. Kände det stärkande att utnyttnja trädgården som alla andra rövhål. Ursäkta mitt ordval men kunde inte finna något mer passande för dessa avskum till människor. Falskhet in i benmärgen. Kan inte förstå deras plötsliga personlighets förändring. Kanske har de mer problem än jag. Djävulen inom mig ler. Nära på så att man inte ser skillnad på mitt leende och en colombiansk slips. (Snittad från öra till öra och drar ut tungan som slips). En parentes för er som inte hört uttrycket. Jennyh åkte hemifrån tidigt imorse, hon skulle planera möhippan som hon skall på imorgon. Emil har varit på dagis och Jennifer har fått vara hemma idag också på grund av sina vattenkoppor. Hon skall dock återvända på måndag. Något som jag tror hon saknat. Jennifer utvecklas från dag till dag nu. Ända sedan den dag då hon tog sina första steg så har hon tagit många steg på stegen mot en ny människa. Fantastiskt. Trots att det är andra barnet blir man lika lycklig och förvånad när hon lyckas med något nytt. Hon säger inte mycket förståliga ord än men hon försöker. Hon är så söt. Liten, knubbig och ändå så stor! Att se hennes leende när man öppnar dörren till hennes rum på morgonen kan få vad som helst att smälta. Doften av bajs däremot kan man diskutera. Speciellt om det har bekantat sig med ryggraden. Men det är väl det man får med på köpet. Lyckades denna vecka att hålla mitt schema vad det gäller styrketräningen. Målet är fyra gånger i veckan och det slog in idag. Underbart. Man känner sig som en ny människa när man varit på gymmet. Inte bara för att man pressat kroppen till max och att man vill ha en snygg kropp för att lyckas hitta sitt självförtroende som jag aldrig haft. Utan för att jag lyckast ha disciplin på mig själv och komma iväg trots motgångar. Visserligen har jag känt det som en befrielse och en stund för mig själv. Det är viktigt. Rutiner till en viss grad. Rutiner kan ofta användas till överdrift men i detta fall är det positivt. Det har helt enkelt varit en bra dag. Helt utan ångest och depressions tankar. Jorden går inte under idag i alla fall. Det vore ju förjävligt nu när det är så fint väder. Nu blir det pisse paus. Tillbaka. Har fått en del nya kontakter på Facebook, kul. Eftersom det är gamla klasskamrater från grundskolan. Har inte sett många av dem sedan man slutade 1991. 17 tragiska år sedan. Inte för att jag saknar dem så mycket utan för att mitt liv förflutit så fort. Många av åren känns bortkastade. Många av åren har varit psykiskt påfrestande. Har under många år trott att det är så det är att leva, det skall vara så. Det är mig det är fel på, visserligen sant. Men varför. 17 år har gått och svaret har jag inte funnit ännu. Varför är jag så jävla blyg, tillbakadragen, mesig, icke omtyckt och ett stort jävla misslyckande? Det känns så jobbigt. Så jävla tugnt. Det belastar min kropp så fruktansvärt att jag inte vet hur länge den kommer hålla innan den brister. Det börjar redan sippra. Fördämningen är inte tillräcklig. Vad i helvete skall jag göra med mitt liv har ju redan levt en tredje del, för hoppningsvis. Vem vet kanske dör imorgon. Ideerna som dyker upp i huvudet försvinner snabbare än jag hinner uttrycka dem i ord. Jag vill så mycket men känner mig begränsad. Det är orättvist. Andra har det så mycket lättare. Har ett fast jobb som jag kämpade för att få men när jag fick fast föll hela imperiet. Varför lyckas jag inte behålla glöden, glädjen i någonting. Det finns vissa relationer i mitt liv som jag saknar och jag känner att jag är maktlös. Hatar mig själv och mitt satans dåliga självförtroende. Ingenting är bra med mig själv. Måste bli perfekt. Kan jag visserligen inte bli. Skall bli av med mina krav. Måste leva för det jag har. Jag har det ju fantastiskt egenterligen. Det jag är lycklig över och fantastiskt stolt över är mina underbart vackra barn. Trodde aldrig att barn kunde göra en så stolt. Varför är allt så kluvet? Slutar där för idag. Puss alla trogna läsare. Trevlig helg.

Dag 12031 - Nitlott, igen!

Vacker morgon idag. Trodde denna dag skulle bli en bra dag utan motgångar. Jennyh och jag firar tre årig bröllopsdag idag. Vilket varken Jennyh och jag hade något större minne av när vi vaknade i morse. Men det uppdagades ganska snart då Jennyh fick en liten vink av en vänlig själ. Fick en kärleksfull kyss innan jag for iväg på min gruppterapi. Var tidigt ute så jag tog mig en extra sväng ner för Brämhultsvägen och vände i längre ner där vägen byter namn till Åsbogatan. Allt för att slippa komma flera minuter för tidigt och tvingas sitta och vänta med de andra gruppmedlemmarna. Blev så ändå. När jag kom in i det svala konferensrummet, liknar mest ett traditionellt klassrum. Fastän stolarna är placerade i en cirkel. Ser jag till min fasa att där sitter bara en av totalt fyra, förutom mig. Ingen fulltalig grupp idag heller tänkte jag. Jobbigt. Men stelheten släppte för första gången då vi började småprata lite. Kändes bra. Hon frågade om jag hade barn och sedan var samtalet igång. Endast för en minut eller två men en bra början. Men redan efter en halv minut efter att isen brast var jag tillbaka i samma tankemönster som vanligt. Men jag har ju lärt mig leva så de senaste tjugofem åren eller något liknande. Då är man bra på det. Tryggheten finns i det man känner till. I mitt fall den tysta ensamheten. Funderat på varför det blir lättare att öppna sig i en grupp med främmande människor som den här än det är på exempelvis en arbetsplats. Svaret är enkelt. Här har alla sina problem. Det är fakta. Man blir inte betraktad som idiot eller bedömd utefter banala ting som hur man ser ut, hur man beter sig eller något annat som bryter det normala beteende som de flesta människor annars anpassar sig till. Blickar är de värsta, följt av leenden och andra som vänder sig om. Då kommer osäkerheten som ett brev på posten. Svettningar, hjärtklappningar, darrningar. Öronen tjuter jag blir yr. Jag blir ofokuserad och tappar förmågan att göra saker och ting rätt. Det är en obehaglig känsla. Att vara utsatt, ställd i rampljuset och betygsatt av främmande människor. Kritik som inte kan bemötas eller bekräftas. Bara undra och dra egna slutsatser, alltid till det värsta. Självkänslan existerar inte. Har haft en nervös känsla i kroppen idag. I bilen på vägen till terapin funderade jag på vad som kommer att ske i gruppen, kommer den ge mig något, är jag överhuvudtaget mottaglig för att lära mig något? Är jag en fullkomlig idiot som är oduglig i alla avseenden? Själv tycker jag att jag är det. Det andra som oroade mig var att det inte skulle dyka upp fler deltagare än vi två. Det skulle vara fruktansvärt! Rasten en pina. Kände då att kravet på mig att "underhålla" och att småprata om ingenting skulle bli ett nödvändigt ont. Hemskt att inte bara kunna vara en iakttagande osynlig individ som med stor koncentration dricker sitt ljumna ljusbruna mjölkkaffe tills botten ser dagsljuset. Utan kaffet i handen skulle jag aldrig stå eller sitta bland andra. Utsätter mig inte för en sådan situation, mycket obehaglig. Det är så det brukar vara och alltid har varit. Där känner jag mig trygg. Tankarna avbryts och för mig tillbaka till verkligheten. Till min glädje träder en av gruppledarna in. Han ser bekymrad ut. Tunga steg mot stolen jämte mig. Fast idag flyttade han en stol ifrån. Jag börjar omedelbart spekulera i varför. Kanske för att det skulle bli något närmre min andra gruppmedlem i det fallet om vi inte blir fler än två. Eller så är det fel på mig. Förmodligen det förstnämnda. Mycket snart lägger han korten på bordet och talar om att gruppen kommer lösas upp. Nitlotten är dragen än en gång. Hoppet om en ljusning känns miltals ifrån mig nu. Orsaken - det måste vara två gruppledare för att kunna hantera alla former av gruppterapier. Någon minut efter att bomben släppts dyker ytterligare två medlemmar upp. Första tanken. Skönt nu slipper jag ensam sörpla kaffe samtidigt som jag måste föra en intressant konversation. Gruppledaren tar om allt från början. Videokameran i hörnet som förevigar allt som sägs under terapitimmarna, lyser med ett starkt rött sken. Bekräftelse på att den är igång. Med jämna mellanrum fastnar min blick på videolinsen. Jag skärmas av från verkligheten och min stirrande blick är fundersam. Det känns som om jag ser betraktarens ögon. Vilka är det? Vad vill dom? Vad tänker dom? Att jag satt mig rakt framför kameran gör det omöjligt att dölja något. Alla mina reaktioner och rörelser digitaliseras. Ilska, sorg, oro, hopplöshet uppstår i rummet ganska fort efter att sanningen kommit fram. Det visar sig på olika sätt. Vissa blir mer verbala och uttrycker sin vrede och ledsamhet i ord. Andra blir mer inåtvända och sjunker in i sig själva. Skyddar sig genom att uttrycka sitt missnöje med att det alltid blir så här. Därtill hör jag. Det blir alltid så här. Verkligheten raseras alltid när något positivt har varit i görningen lite för länge. Det finns inget gott som inte för något ont med sig. Sanningens ord. Jag har försökt pratar en hel del under dessa möten för att få ut mesta möjliga. Försöker så gott jag kan att formulerar mig på bästa svenska för att visa mig mer intelligent än vad jag är. Dölja mina brister men dom lyser igenom. Men hur som helst har det varit skönt att kunna ventilera sig här. Att lätta på turbotrycket som annars orsakar örontjut, huvudvärksattacker. Eller utbrister i vansinnes utbrott vid fel tillfällen. Dörrar, väggar, skåpsluckor, strykbräda och stolar förstår vad jag menar. Gemensamt har de att de blir märkta för all framtid. De positiva punkterna för dagen är som följer. Gruppledaren ville träffa oss en gång till, samma tid nästa vecka klockan tio-noll-noll på tisdag. Sista gången förmodligen. Hoppas inte, sista gången var idag egenterligen. Men efter att han lyssnat på våra idéer och synpunkter, vredesutbrott. Uppdagades det för honom hur mycket detta betyder för oss. Det som inte berörs av denna upplösning av gruppen är den individuella terapin som forsätter som planerat som tur är. Fast i mitt fall byte av psykolog. Ingen större skada där, får bara börja om från noll. Är jag van vid. Besvikelsen idag är ett faktum. Men solen skiner och bröllopsdagen återstår. Tredje och bästa var det kärleksfulla mottagande jag fick vid hemkomsten. Middagen var serverad, vackert dekorerad med all kostcirkelns ingredienser. Samt en god efterrätt med en kopp kaffe. Denna gest förgyller den annars dystra och bistra verkligheten. Nu skall jag till tvättstugan sedan ett hårt träningspass för att bli av med lite ingrodd ilska.

Dag 12026-12027 - Mardömmarnas återkomst

Den senaste veckan har jag plågats av mardrömmar. Präglade av senaste tidens händelser. Helvetet är ett faktum. Kommer väl hamna där finns väl ingen annan plats för en ateist som mig. Måste gå ur kyrkan, en parentes. Drömmar där jag bearbetar mina problem med folk i min närhet, rädslor och det jag fruktar mest för. Självklart så har familjerelationerna varit det som varit mest prioriterade. I mina drömmar har jag bemött och löst problemen. Då jag vaknat upp har min besvikelse för att det bara var en dröm varit påtaglig. För jävlig rent ut sagt. Tråkigt att allt sätts på sin spets och raseras under loppet av en sekund till raka motsatsen. Saknar den fina kontakt jag tidigare hade med vissa människor. Detta plågar mig något sataniskt. Kan inte ens finna en lösning längst ner i flaskan. Vilket är tur eftersom de flesta problem inte löses där utan skapas tillsammans med dess bivärkningar. Min rädsla för att förlora min käresta är också något som tar upp en stor del av min sömn. Rädslan för att bli lämnad, övergiven och bortglömd. Var hos min psykolog idag, dock inte min riktiga, hon är sjukskriven något som gör mig mycket ledsen. Har fått en tillfällig lösning på detta problem. Den andra av gruppledarna i gruppterapin. Uppskattar detta men det ger mig inte samma utrymme att öppna mitt innersta. Har fått en bra kontakt med min riktiga psykolog som jag saknar här. Visserligen har han satt sig in i mitt ärende med att läsa min journal men det är ändå inte samma sociala kontakt som jag fått med min riktiga kontakt. Hoppas hon är tillbaka nästa vecka. Känns som det går på tomgång och att verkliga livet accelererar i allt högre fart. Synkroniseringen är ej i fas. Nu tar jag en paus... Oj somnade... Morgonen flyter förbi i en trött dimma. Somnade i soffan inatt och sovit ganska dåligt. Åt en mini frukost vid halv fem imorse. Tittade på första delen av "Sanningens ögonblick" från kanal 5. Utskällda serien där Pontus Gårdinger ställer mindre trevliga frågor till vanliga svenska losers som är ute efter lättförtjänta pengar. Alla har det gemensamt att de gladeligen säljer sin själ till djävulen, men en enda lögn och de får gå där ifrån förödmjukade och utan en krona på fickan. Förhoppningsvis med sitt förhållande kvar. Riktigt roligt i alla fall, skadeglädje. Skjukt, men lika underhållande som "Jerry Springer". Efter detta somnade jag om några timmar till. Vaknade av att Emil väckte mig genom att dra och slita i mig och tjata om välling. Upp igen laga frukost och äta morgonens andra. Mindre lugnt denna gång Nickelodeon på teven och Borås tidning på bordet. Mina ögon fastnar visserligen på teven när "SvampBob Fyrkant" började vid klockan åtta. Favorit barnserien för både Emil och mig, hur kul som helst. Nåväl Jennifer har fått vattenkopper nu, vi trodde hon hade en lindrig form för några veckor sedan. Senare blev Emil smittad och nu när hans försvunnit får Jennifer det, utslag över hela kroppen. Undrar vad det var för röda utslag hon hade förra gången? Hoppas hon smittade några på dagis igår. Djävulen inom mig ler ondskefullt. Emil är på dagis och Jennyh hos sin terapeut. Jag sitter vid datorn och Jennifer sover frukost. Sitter med en ljummet glas kaffe och tänkte uppdatera min videolista tills Jennyh kommer hem. Skönt att sitta så här lugnt och fridfullt. Solen skiner utanför fönstret på de nyutslagna björkarna. Den friska morgonluften är renande och man kan nästan höra hur folk runt omkring sträcker på sig och gäspar med trötta ögon på väg till dagens aktiviteter. Själv kopplar jag av i kalsonger och njuter mellan mina depressiva tankar. Tänk om man kunde må så här jämnt. Aldrig mer drabbas av ångest och självdestruktiva tankar. Porten till mina mörka gränderna i mitt inre, stängd för all framtid. Man kan alltid drömma, men lika snabbt som mitt huvud vänder från att ligga på vänster sida till höger växlar sköna drömmar till mörka, våldsamma och ångestframkallande mardrömmar. Återkomsten är omöjlig att undvika, mardrömmen är tillbaka. Den väntar runt hörnet. Den gror och växer sig starkare, mer hatiskt och infekterar allt som kommer i sin väg. Hoppas ljusningen kommer en dag. Får ta tillvara på denna morgon man vet aldrig när den kommer tillbaka.

Dag 12025 - Utfrysning

Gårdagen eller snarare i förrgår nu eftersom kvällen övergått till ny dag och tidig morgon, var en härlig dag ... till en början... och till slut. Min fru Jennyh fyllde år och barnen och jag bjöd på sång och frukost på sängen. Presenter öppnades och allt var trevligt. Jennyhs kusin med barn kom på besök och barnen åkte till dagis. Dagen fortsatte, jag hade hela tiden en oro i kroppen. Visste att det skulle bli besök på kvällen och att det skulle bli jobbigt. En massa folk och jag kände mig inte bekväm i den situationen. Det jag gjorde och lyckades bra med var att föreställa mig och förbereda mig själv på att jag inte kommer klara det här. Vad hände? Självklart pallade jag inte med det. Grunden till detta har jag skrivit om tidigare. Missförstånd och andras tolkningar har skapat detta helvete som jag nu känner. Jag vågar inte ta tag i problemet och jag vet inte hur jag skall gå tillväga. Det jag vet är att jag inte vill att det skall vara så här. Men tillbaka till kvällen. Jag gjorde allt för att inte vara i närheten, åkte ärenden, lekte med barnen i deras rum. Satt i köket och slutligen tog jag en kopp kaffe och gömde mig i källaren. Sa att jag hade migrän. Brukar fungera som undanflykt. Men jag hatar när fegheten tar över. Klarar inte av en konfrontation. Minst framför andra människor som inte har med saken att göra. Idag tisdag mår jag åt helvete med att det gick som det gick. Det känns nu så här i efterhand, även i källaren igår kväll att jag var utfryst i mitt eget hem. Förjävlig känsla. Visserligen var det inte så. Jag satte mig i den situationen själv. Andra kanske tyckte det var minst lika jobbigt. Men det räcker många gånger för mig med en blick, ett kort och som jag tolkar det ett kallt bemötande. För att jag skall överreagera och tro något som kanske inte är sant. I detta fallet är jag visserligen övertygad. Fast kanske även där en överdrift. På något sätt skall jag lösa detta problemet som tär på mig. Gräver sig djupt in i benmärgen likt en likmask. Hatar att bli missförstådd och angripen utefter felaktiga indicier. Allt bygger på egna tolkningar utefter en sanning man skapat själv av förutfattade meningar. Jag själv vet sanningen.

Men vidare till något positivt. De senaste veckorna har varit mycket bra. Ett stort framsteg i mitt äktenskap. Jennyh och jag har kommit överens om att fortsätta ett liv tillsammans och utefter de förutsättningar vi har idag göra det bästa av situationen. Jag måste fortsätta mitt arbete med mig själv med hjälp av min gruppterapi och med min psykolog. Det går framåt. Känns mycket betryggande att ha det nu. En stöttepelare. För två veckor sedan begav sig hela familjen till Varberg, Apelviken till sommarstugan. Den bästa veckan på bra länge. Solen värmde och vädret tillät till och med till bad. Underbart! Grillade, var ute på utflykter och jag kände verkligen att jag kunde andas igen. Havsluften är renande för själen. Att komma bort från den infekterade lägenheten och grannskapet. Sigynsgatan kändes då som djävulens boning. Men efter hemkomsten igen såg man allt med nya ögon. Får nya krafter att ta tag i saker man skjutit framför sig ett bra tag. Fast jag längtar till stugan vid många tillfällen. Men sommaren närmar sig hoppas bara temperaturen överstiger tjugofem igen. Men det kommer den göra. Den enorma trötthet jag drabbats av sedan hemkomsten från Varberg är påtaglig. Den är fruktansvärd. Om jag fick skulle jag kunna sova hela dagarna. Jag orkar knappt sitta uppe på kvällarna, det är inte likt mig. Undantag för ikväll. Imorse kändes det som någon greppade mina ben och drog mig tillbaka hela förmiddagen. Somnade så fort jag satte mig. Fruktansvärt. Blir inte piggare av att sova för länge heller. Tror att det ligger en del psykiskt bakom det också. Lättare att sova bort bekymmer, trots att jag drömmer om alla problem ständigt. Jag är i gräl och osämja med alla i drömmarna. Jag blir bedragen, lurad, utskälld, bortgjord och nedtrampad i dyngan. Fick nog framåt lunch och tog en dusch, fixade mat och sedan begav det av till träningen där jag hade ett tugnt benpass. Träffade Fredrik på träningen också. Skönt att vi fått kontakt igen. Skall träna imorgon också vid tio tiden är det tänkt. Är väl dags att knyta sig snart, Jennyh somnade för några timmar sedan i soffan bredvid mig. Teven står på i bakgrunden. Har tittat med ett halvt öga halva kvällen. Förtillfället är det Ali G. Dessförinnan Jay Leno. Emil och jag var med farsan och brorsan ute vid Fästeredsund och sjösatte båten tidigare ikväll. En underbar kväll. Stötte på några nykläckta fågelungar som förlorat sin mor. Boet var i våran båt som revs då vi skulle sjösätta båten. Upptäckte sedan att det var en orolig rödhaks hona som cirkulerade runt oss i jakten på sina små hjälplösa ungar. Om de överlevde hungern, kylan och andra rovfåglar lär vi aldrig få reda på. Men hoppas på att deras moder inte vänder dem ryggen. Då lär de små stackarna inte klara natten. Alla har vi bekymmer men där finns inte många livlinor. Vissa föds verkligen till ett liv i helvete. Där djungelns lag råder. Känns nästan som den lagen råder ibland för andra också. Trots att den inte står skriven. Men den starkaste överlever.

Dag 12005 - Skräckfilm, bekymmer & vänskap

Våld på TV har i kväll försökt dämpa min depression. Underhållningsvåld har mot alla odds hjälpt mig många gånger. Ser man till Japan världens mest våldsfixerande land. Se till deras filmer och serier samtidigt som de har låg brottslighet. Eftersom jag själv är skräckfantast letar man ständigt efter det mest skrämmande mest brutala filmerna. Var fann jag dom? först var det "Friday the 13th" visst är de blodiga men man tröttnar. Jag gick vidare till europeiskt. Där finner man de underbara regissörerna Lucio Fulci, Dario Argento, Ruggero Deodato, Umberto Lenzi, Joe D'Amato (mindre underbar, mer en sleaze regissör som senare gått över för att bara göra porr), Sergio Martino, Mario Bava, Lamberto Bava, Bruno Mattei. Listan kan göras lång. Fortfarande trots att jag sökt mig vidare efter brutalare och mer realistiskt våld utan att det skall vara snuff, något som jag inte funnit än, är dessa regissörer banbrytande vad det gäller synligt påtagligt våld. Dock med med varierande kvailtér. Kommer endast nämna några av dessa som satt djupa spår. Lucio Fulcio skräckmästare har gjort flera fina skräck alster likt de flesta andra under 70 och början av 80-talet. "The House by the Cemetery", "Zombie", "New York Ripper" och "The Beyond". Fulci har ju blivit en kult ikon bland skräckfantaster världen över på ganska få filmer. Kanske fått oförskämt rykte i tanke på de usla filmer ha gjorde efter dessa. Våldsfixerade alster utan kvalitéer. Men trots detta är det alltid en Fulci film, tack vare dess brutala innehåll. Det som skiljer italienska regissörer från amerikanska är att de svävar mellan kategorierna. Fulci har även gjort familjefilmer, westerns, gangsterfilmer och komedier. Något man sällan ser hos amerikanerna. Men den regissör som tilltalat mig mest är Ruggero Deodato med sina sadistiska och brutala kannibal filmer. Exempelvis "Last Cannibal World" och den brutalt realistiska "Cannibal Holocaust". Något närmare verkligen är svårare att komma. Filmen som blivit ökänd världen över. Den har gått igenom rättegångar men ändå slått rekord inom popularitet. Jag älskar denna film, förutom sina äkta djur tortyr och dödsscener. Oförsvarliga djur som får sätta livet till. Det kan aldrig försvaras. Detta var inte ovanligt under 70-talet. Djur hade ett annat värde. Skrämmande att se. Det är realismen som gör filmen så otäck. Man reagerar med avsky hur människor behandlar sina medmänniskor och djur. Trots detta älskar jag filmen. Jag mår dåligt när jag ser den och det är en underbar känsla på ett konstigt sätt. Jag njuter inte utan beundrar dess realism. Men hur behandlas djur under slakt idag i många fall. Inte är det humant. En film som borde väcka människors avsky hur vi behandlar våra medmänniskor och våra olikheter. Filmen som fått stämpeln snuff ett antal gånger. Snuffmovie är ett fenomen som skapades under slutet av 70-talet. 1976 gjordes en film som skapat världsdebatt på grund av sin marknadsföring. Michael och Roberta Findlay med hjälp av två andra regissörer gjorde den fantastiskt usla filmen "Snuff". Den är extremt lågbudget och marknadsförde sig som en "äkta" snuffmovie. Enbart i syfte för att få fler biobesökare. Efter premiären lade man till en scen i slutet där man grafiskt stympade en kvinna som låg i en säng. Enligt mig väldigt tarvligt men ett gore-värde för skräckfantaster. Alltid kul att underhållas av brutalt våld. Bara inga människor eller djur blir skadade. Effekterna och sminket avslöjar sig självt. Enligt mig är japanerna de värsta inom gore, snuff och brutalt film-skapande. Något värre har jag inte lyckats se. Både vad det gäller bra och usel skräckfilm. Mer effektiva skräckskapare får man leta efter. I filmer som "Guinea Pig" får man se så mycket grafiskt våld som fick självaste Charlie Sheen att skapa debatt genom att anmäla filmen "Guinea Pig: Flowers of Flesh and Blood", som är Guinea Pig nr 2 av 8 delar, att bli anmäld som en äkta snuff-movie. Detta bevisades senare vara fel genom att man släppte en "Making of..." där man klargjorde att allt var special effekter. Kan man ganska lätt bekräfta själv. Men hur kan ett land som är så våldsbenäget när det gäller film/spel ha så låg brottslighet gentemot USA som leder ligan vad det gäller mord? Vapen tillgängligheten kanske? Själv känner jag att jag avreagerar mig genom att se våld och att fysiskt arbeta med kroppen, men det är ju bara jag. Våld kan vara underhållande och avreagerande enligt mig. Tror inte våld skapar monster där står jag starkt fast vid min åsikt. Underhållningsvåld skapar inte våldtäktsmän eller seriemördare. Men det är lätt att använda dessa medier som syndabockar. Jag har under min uppväxt haft många diskussioner med min far om censuren i Sverige som varit unik efter som den varit statligt styrd. Att man skall beskydda Sveriges befolkning genom censur är befängd. Absurd. Varför censurera våld när det är något som man ständigt möts av i vardagen. Det är som att blunda för verkligheten. Argumenten är väl då att varför underhålla människor med våld? Vad är det för fel med det? Våld är kul! Till en viss gräns förstås. Men våld skall inte bara användas som underhållning, det kan avtrubba människor. Våld kan också användas och vara en viktig "krydda" för att förstärka realismen och väcka avsky mot våld i samhället. Exempelvis har fransmännen använt sig av detta eftektivt. Bland annat i "Irréversible" en fantastiskt bra må-dåligt-film. Där är våldet smutsigt och det får tittaren att få rysningar. Men det är en lättare att ha en syndabock att attackera när man inte har tillräckligt med resurser att ta hand om de psykiskt sjuka människor som finns i detta land, däribland jag själv. Där är likheten trots religion och ursprung densamma. Man söker alltid syndabockar. 1993 hjälpte Peter Jackson, som är mest känd för det svenska folket som regissören till "Sagan om ringen" triologin, med sin "Braindead" att censuren gick i graven. "Braindead" gick uppenbarligen inte att censurera, förståeligt, något mer brutalt, blodigt och mer underhållande får man leta efter. Tack Peter! Filmen jämfördes med Monty Python fast lite blodigare. Bara lite. Man släppte filmen ocensurerad i alla fall. Detta var slutet för svensk vuxencensur i Sverige. Visst finns den statliga censuren kvar men nu granskas bara filmer utefter en åldergräns och klipper endast i våldsporr. Precis som det skall vara. Motorsågsmassakern skall inte anpassas för barn. Precis som "SvampBob Fyrkant" inte skall anpassas för vuxna! Men vilka är det som alltid fått ta stryk för videocensuren? Jo socialdemokraterna. Vill inte med detta påstå att jag styrker deras politik till fullo, trots att jag gör det till stor del. Men om man ser det ökända "Studio-S" programmet från tidigt åttiotal bekräftar bara att borgarna hade stor del i att skapa videocensuren. En videovåldshatisk fp-politiker satt bland annat i panelen och hade stor skuld. Så alla borgare se till eran historia innan ni talar om människans frihet. Visst har en stor del av socialdemokraterna skuld till detta också kvinnoförbundet, Hem och skola. Där är väl dock inte alla sossar. Klaga mindre och förstå mer vad ungdomarna, barnen har för intressen innan det är för sent. Sluta beskydda börja angagera er. Tror att det största problemet är att barn känner sig mindre älskade och hörda. Ett barn som inte känner sig tillfreds med sig själv odlar en osäkerthet och ett hat gentemot kompisar som har det bättre. Att känna sig otillräcklig, osäker, brist på självförtroende odlar problem för framtiden. Brist på självförtroende är ett av mina stora problem. Jag beskyller inte mina föräldrar för detta men kanske brist på att lära mig att stå upp för mig själv framför att alltid göra rätt. Att alltid vara till hands till andra är krävande. Att inte lära sig att behandla känslor är en viktig del av att klara av vuxenlivet. Varför skämmas över att förändras. Vad är det pinsamma med att få skägg och att komma in i puberteten. Förändring har varit en plåga för mig. Har många gånger avundats människor som står upp för sig själva. Har många gånger önskat att livet skulle stannat vid lågstadiet. Inte bli äldre och få så mycket krav. Medför bedömningar från andra. Kampen att vara duktig. Hade till och med svårt att bevisa att jag behövde raka mig när jag började gymnasiet. Har alltid skämts över mig själv, att bli dömd, nedvärderad. Glömmer aldrig gymnastikläraren på högstadiet som använde mig som ett skräckexempel på hur man inte skulle vara. Jag hade för hög puls efter löpning. Även min mellanstadie lärare som gjorde bort mig inför klassen då jag inte kunde redovisa under en engelska lektion. Det medförde en plåga under dessa lektioner och största delen av skoltiden. Hoppas att lärarna förändrats tills mina barn börjar skolan. Skall vara lyhörd, de får inte gå igenom samma helvete som jag själv gjorde. Hoppas också att mina barn vågar ta upp problemen med mig eller Jennyh om de uppstår. Vågade aldrig själv efter som jag tyckte att jag skulle klara det på egen hand.

Över till något positivt. Chattade med en god vän igår vid namn Fredrik. Detta gav mig ett förtroende för honom igen. Hade inbillat mig att alla mina vänner vänt mig ryggen. Så var inte fallet, förmodligen en rädsla hur man skall tackla mig. Är väl inte den lättaste personen att ha att göra med för tillfället. Idag ringde jag även Håkan en annan gammal kompis som för mig varit en mycket betydelsefull person. Vi skall träffas imorgon den första maj, arbetarnas dag, för att prata och bara umgås utan alkohol i kroppen. tillsammans med Fredrik och hans och min dotter. Ser fram emot detta. Jag behöver allt stöd jag kan få. Har varit hos min psykolog idag, jobbigt och emotionellt krävande. Gamla problem har kommit upp till ytan och startat en tankeverksamhet. En del av behandlingen förmodligen. Ett steg framåt att sätta ord på problemen och att lära mig handskas med mina demoner. Har reflekterat en hel del efter senaste gruppterapin, fast jag har mest lagt min tid på att analysera de andras svårigheter. Har ett stort intresse och nyfikenhet att förstå de andra går igenom. En del visserligen återspelglas hos mina egna begränsningar. Efter dagens besök har jag känt en oförklarlig trötthet. En vilja till att sova bort tiden. Ensamheten som blir hemma när mina fru och mina underbara barn inte är här är påtaglig. Vad jag inte berättat är att resterande av familjen är i stugan i Varberg. Samtidigt som det är skönt att vara själv och att tänka är det fruktanskvärt ensamt. Senare under kvällen framkom att mina grannar känner rädsla för mig efter grälet som Jennyh och jag hade för två helger sedan. Detta skapar vrede och rädsla inom mig. Vrede för att ingen reagerar öppet och snackar bakom ryggen. Rädsla för att folk dömer mig. Hur skall jag bemöta dem i trappuppgången och utanför huset? Känner för tillfället att jag ställer till mer problem än nytta. Borde skaffa en egen lägenhet. Att obefogat bli stämplad som våldsman är bland det värsta jag kan tänka mig. Hur skall jag försvara mig? Det sista jag vill i mitt liv är att skada någon fysikt. Vart skall jag ta vägen? Vad skall jag göra för att ställa allt till rätta? Jag klarar inte fler motgångar jag behöver hjälp nu. Hur gör jag när allt känns för jävligt? Hur skall mina djupt ingrodda demoner försvinna? Allt känns sorgligt, jobbigt, hopplöst, men inte menigslöst tack vare mina underbara barn som håller mig vid liv. De är de sista jag vill förlora, jag älskar dem. God natt orkar inte mer ryggen värker så och min handled efter allt skrivande.

Dag 11996 - En jävla kväll

Det blev som jag fruktade. En kväll i ensamhet. Teven står på, ljudlöst. Tvätten är upptagen. Tystnaden störs bara av levande varelser från grannarna på andra våning. Vatten som spolas, någon som tvättar händerna. Vad skall jag göra? Det är jobbigt. Fan att det alltid blir så här i mitt liv. När man tror att det börjar närma sig en vändning, så följs det alltid av något oväntat. Orkar inte med något mer. Började trots alla hinder känna lite kreativitet idag. Bortblåst. Vad skall jag nu göra? Äta kanske. Varför känns det alltid som jag bär all skuld? Förmodligen för att jag gör det. Självömkan. Jag hatar när jag gnäller. Blivit väldigt bra på att tycka synd om mig själv. Usch. Äckligt. Snart är det min tolvtusende dag i mitt långa liv, ändå kommer man inte ihåg så många dagar, var har de tagit vägen. Hade jag sett en film varje dag sedan jag föddes hade jag sett färdigt min filmsamling nu, ungefär. Fast hade väl varit mer skadad då med tanke på vad mycket barnförbjudet jag har. Men de första fem åren hade väl inte direkt medfört några utförliga recensioner eller minnen heller för den delen. Vilket ordbajseri, meningslöst dravel. Min tolvtusende dag infaller hur som helst innan min trettiotredje födelsedag räknade jag just ut. Vet inte om man skall fira eller gråta. Snarare det senare, varje dag en ny rynka. Orken är slut för idag. God natt.

Dag 11996 - En jävla dag

Jag vet inte vart jag skall ta vägen. Hur skall jag lösa allt? Allt verkar gå emot mig. Mina händer är skakiga. Magen i uppror. Oro, nervositet och ilska kämpas i samma kropp. Den är inte tillräckligt stor för alla dessa känslor. Huvudet är i kaos. Ända sedan i morse har allt varit ett helvete. Eller också känns det bara så nu. Förstorar upp det mesta. Idag var första dagen på gruppterapin som startade förra veckan. Missade det mötet på grund av att jag inte visste att det startade. Fast förmodligen tog jag inte emot den informationen när den presenterades för mig. Har svårt att komma ihåg saker. Allt har varit kaotiskt sedan i fredags natt. Jag och frugan var barnlediga och istället för en trevlig myskväll slutade allt i katastrof! Av olika orsaker började vi bråka och mina aggressioner vet inga gränser. Jag vet inte mina gränser längre. Jag skadar alla runt om kring mig. Gör andra rädda. Pissar napalm och bränner alla broar. När min ilska eskalerar, kan jag inte begränsa mig. Hela kroppen känns som den kokar. Jag kan expoldera när som helst. Ytterligare en dörr och skåpsvägg fick ta stryk. Strykbrädan närmast pulveriserades. Jag blir rädd för mig själv. Jag hatar mig själv. Min högra hand värker. Den påminner mig ständigt om mina brister och jag avskyr det. Jag vet inte hur jag skall klara av att bli av med detta. Är det min brist på att mentalisera vid detta tillfälle? Det tror min psykolog. Men jag känner att något mer drastiskt måste göras. Skall jag skilja mig. Vart skall jag ta vägen? Blir det bättre? Kommer jag inte bli mer isolerad? Jag klarar inte av en dag utan mina barn. Jag älskar mina barn över allt annat. Dem skulle jag aldrig ALDRIG vilja göra något illa. Men det är inte roligt att se dem rädda när vi bråkar. Jag hatar mig själv för detta. Har inga vänner kvar. De få jag har vågar jag inte träffa. Vad är det för fel? Gnäller för att jag inte har några vänner, när jag får chansen hittar jag ursäkter. Det känns som jag skall spy, kräkas. Vill slita ut den vidriga svulst, den tumör, det infekterade hjärtat, inälvorna allt med en huggkrok. Blir det bättre? Vill gärna tro att det är något fysiskt jag kan avlägsna från min kropp. Bli av med det elakartade som växer i min kropp. Men så enkelt är det inte. Vet inte om mina mediciner gör mig bättre eller sämre. Känner att mina humörsvängningar bara blivit värre sedan jag börjat äta dem. Men jag vågar inte sluta. Vad har jag då? Min läkare säger att de gör mig gott. Jag är tveksam. Men vem känner min kropp bäst? Det är inte jag i alla fall. Uppenbarligen inte jag. Jag vet inte vem jag är längre. Jag är inte Erik. Bara när jag är själv. Då slipper jag allt. Alla frågor och alla dömande människor. Jag vill inte prata. Jag vill inte förstå. Kan inte förklara för mina närmsta. Det är pinsamt. Det är utblottande. Jag kan däremot prata med min psykolog. Varför är det så? Jag kan inte prata med andra utomstående. Kanske är det för att min psykolog inte dömer mig på förhand. Jag får vara som jag är. Har försökt prata med min fru, men hon är som en mussla. Jag hatar det. Men bara för att jag hatar den delen hos mig själv. Jag är själv som en mussla en gammal illaluktande mussla som självdött på havsbotten och långsamt fyllts med sand. Hatar allt hos andra som påminner om mig själv. Allt som jag kan identifiera mig hos någon annan får mig att känna avsky. Allt jag själv har haft problem med hatar jag hos andra. De senaste dagarna, eller förresten den senaste tiden vet inte sedan när saknar tiduppfattning, blir jag rasande för små saker. Idag äcklades jag av att se sjuka människor utanför Solhem. Vart jag än tittade närmade sig sjuka smittsamma människor likt zombies, långsamt och målmedvetet. Jag sitter på en soffa för att invänta att klockan skall bli tio. Vill inte vara i närheten av de andra människorna i min terapi innan det startar. Jag har ingen klocka så jag får lita på känslan. Klockan var tretton i när jag lämnade bilen. Jag sitter på bänken fryser om händerna och fötterna trots att solen skiner. Det är en vacker solig vårdag men jag kan inte koppla av. Jag kämpar med mig själv att våga gå in till gruppen. Andas djupt, luften är skön. För en mikro sekund kan jag få en gnutta lugn i kroppen då den svala friska luften fyller mina lungor. Plötsligt dyker det upp sjuka människor. Rullstolar, haltande och hostande närmast döda människor. Känner mig hotad. All världens avskum till människor samlas i ett hus för att invänta döden. Väntrummet för domen. Dödstraffet. När allt började klarna för mig är jag några meter ifrån bänken. Med händerna i fickorna går jag med bestämda men ändå osäkra steg emot Solhems ingång nummer två. Jag tar mig mod till att ändå försöka. Inget blir bättre av att fly från den hjälp, den enda hjälp jag för tillfället kan få. Helvete är min första tanke när jag ser två kvinnor, damer, tjejer. Åldern är oviktig. Vid ingången står två nikotinberoende människor och tänder var sin cigarett. Jag försöker så diskret och snabbt som möjligt smyga mig förbi och hoppas att inte bli upptäckt. Förmodligen två som skall vara med i gruppen. Fruktansvärd känsla. Att inte veta. Alla andra vet men inte jag. De andra träffades förra veckan. Jag är en utböling. Dörren närmar sig och jag träder in i entrén. Fäster blicken på konferansrummet som ligger närmast entrén. Går in sätter mig på en av alla lediga stolar. Med händerna i fickorna och blicken i golvet. Nu är det bara att vänta. Nu finns ingen återvändo. Kroppen känns tung. Andningen nervös. Hjärtat slår ansträngt. Där mitt emot mig sitter två andra personer. Jag hälsade faktiskt när jag gick in. Det är en bra början. Jag fumlade inte heller, snubblade inte utan satte mig till synes lugnt på stolen. Bekväm. Klockan tickar till höger om mig. Det är fem minuter kvar. Bara att bita ihop. Nu när jag tänker tillbaka på morgonen och dess möte känns det trots allt bra. Terapin gick över förväntan. Är inte lika nervös inför nästa tisdag. Men det är ju en hel vecka kvar. Tror att en stor del till all nervositet innan terapin idag var den dolda och helt kärlekslösa avskedet med min fru. Kände att jag var ute på hal is alldeles ensam. Osäkerheten. Är jag inte älskad längre? Det är i så fall mitt fel. Varför pratar hon inte med mig? Bara med andra. Jag vet att min fru inte mår bra, ser det på hennes dystra ansikte. Hon är ledsen. Det sårar mitt hjärta. Känns som en gatsten är bunden vid mitt bröst. Någon som pressar ihop min lungor med all sin kraft. Det värsta som kan hända nu är att jag blir ensam. Jag kommer att gå under. Förlåtelse. Det är något jag måste visa. Jag vill inte vara en eremit. Vill inte vara en våldsam man som alla är rädda för. En labil människa som andra går omvägar för att slippa möta. Jag är inte sådan. Jag har en viss kontroll över mig själv, det vet jag. Vill inte någon illa. Varken psykiskt eller fysiskt. Varför är jag då så arg. Jag är bitter och arg. Arg, arg, arg. Besviken? Vet inte. Kanske men vet inte på vad förutom på mig själv. Är jag själv grunden till mina egna problem. Vad är det då för mening? Varför finns jag? Är jag född för att förinta mig själv? Kan inte vara så. Varför skulle jag belönas med två vackra barn om jag är så misslyckad? Jag är misslyckad och inte värd allt detta. Men jag ser inte allt jag har. En fantastisk fru och två fantastiska barn. Jag älskar ju er. Varför förstör jag vårat äktenskap? Det kommer inte hålla om jag fortsätter så här. Men mina mediciner skulle ju begränsa mina upp och ner svängningar. Varför gör de inte det? Eller har jag så kraftiga svängningar att inget i världen kan begränsa dem mer. Är jag helt oförmögen att lyckas med något? Känner mig som en av de misslyckade bröderna i Hasse och Tages "Äppelkriget", där en av de tre bröderna misslyckas med allt till och med att begå självmord. Har i alla fall mitt sinne för humor kvar. Min fru är nu inte hemma. Mina barn är hos mormor och morfar. Saknar dem. Saknar min frus skratt, hennes sprudlande glädje som jag vet att hon har. Jag vill inte att hon skall må dåligt. Det får mig att bli sorgsen. Vi måste lösa det här. Vill leva ett lyckligt liv. Ett liv där jag kan finna glädje i annat än materiella ting som bara för med sig lycka för stunden. Har lyckliga stunder, de finns men det är svårt att se dem när man står i ett totalt jävla mörker. Bakom väggen finns en djungel av olösta trådar som infekterar och kapslar in all glädje. Hoppas bara att de finns kvar när jag når kärnan. Skall nu starta telefonerna igen och regla upp dörrarna. Dra undan gardinerna för fönstren och försöka andas igen. Kvällen är inte slut. Hoppas på en lugn och fridfull kväll. En ny dag imorgon. Måste försöka göra något nyttigt av den. Eller också ett nytt helvete. Men efter regn kommer solsken. Men vad kommer efter solsken?

Dag 11984 - Inte en dag för sent

Mina löften som jag lovade att hålla i förra inlägget höll inte längre än en dag. Skall aldrig mer sätta upp en massa regler som är för svåra att hålla. Detta visste jag redan. Har hänt en hel del sedan senast. Har varit på fler möten hos min psykolog, hon är väldigt bra trivs med henne. Det börjar kännas mer avspänt, inte helt, men mer än tidigare. Vi har gått igenom de första samtalen som varit mellan sextio och nittio minuter långa. Har handlat om att hon skall lära känna mig och hur jag fungerar. Detta är förstås väldigt viktigt i en sådan här relation som det blir. Ingen kärleksrelation dock men det framgår väl mellan raderna. Konstigt att man alltid måste förklara sig innan någon annan ens påstått något annat. Detta är väl en av mina svaga sidor. Jag är så osäker i min egen framtoning att jag alltid tror att andra misstolkar mig. Alltid till det värre. Rädd för att bli dömd att vara någon som jag inte är. Något som andra skrattar åt, att bli till åtlöje för den stora massan som bara väntar på att skratta ut mig. När jag ser det skrivet känns det urfånigt, men magkänslan säger något annat. Mina tankar för mig snabbt till tillfällen i mitt liv då jag blivit utsatt för flera sådana påhopp och trakasserier som det faktiskt är. Har talat en hel del om detta med min psykolog och på frågan om jag någon gång pratat om detta med någon är svaret nej. Skamligt och det är inget att bry sig om har jag väl tänkt. Pinsamt att ta upp. För de allra flesta låter detta förmodligen som en verklighet som många upplevt och säkerligen har de flesta inte tagit någon allvarlig skada heller. Men vi är olika. Det är ju löjligt att säga att detta endast har präglat mitt liv och den person jag är idag. Men tillsammans med andra episoder och sammanhang under mitt liv i den nedre tonåren har absolut gjort det. Den osäkra, svaga, nedstämda alltid rädda och misslyckade människan som alltid vill be om ursäkt inte synas och aldrig vill tro på sig själv. Inte tycka att jag är bra eller att jag kan lära mig något nytt att jag är obildbar, sanslöst fult ord. Ligger inte bra på tungan. Försök måla ordet, resultatet blir svart. Erik by night. Låter som en bra idé till nästa tavla, enkel att göra men med en MYCKET djup betydelse. Något för analytiker. Kanske behövs det något mer än bara mörker på tavlan en liten detalj som symboliserar ett hopp som jag ej funnit. Men det har jag å andra sidan svårt att måla eftersom det blir konstruerat. Var nog ingen bra idé, lite väl art-farty. Blir lätt lite djup när jag börjar dyka för långt ner i saker och ting. Som min farfar sa, eller kanske var det min farfars far, inte så noga men "Du kan fundera på det en liten stund, men håll inte på för länge då blir du dum i huvét!" Vet inte om det var ordagrant, har ju inte hört det med egna öron från den ursprungliga källan. Men det skulle visst ha handla om världsrymden och dess oändlighet, när han kläckte det citatet. Inte Einstein precis men lite sanning ligger det ju i det i alla fall. Jag kommer ihåg det och det hör ju inte till vanligheterna. Nog om det.

För tredje året på raken har jag blivit tagen på sängen! Varför har jag så förbannat ont i huvudet och det är inte migrän, tabletter hjälper inte, näsan rinner ögonen kliar och hela huvudet är fullt med snor. Vad kan det vara? Allergi, förstås. Bara ett år sedan förra våren men har förträngt det redan. Allergimedicinen i medicinskåpet samt nässprayen är inte min i alla fall. Jag har ju ingen allergi. Lika förvånad blir jag när jag vagt börjar minnas från en svunnen tid att jag faktiskt mådde dåligt förra året med. Förmodligen har allt snoret som då vadderade min hjärna tagit med sig det minnet ur mina näsgångar. Men kanske fastnade några fragment i flimmerhåren som senare bildade ett pussel av förra årets händelser. Har nu legat som i koma i det dunkla sovrummet i två dagar och varit grinig, argsinnt och tyckt synd om mig själv. Ätit allt som jag kan komma åt i medicinskåpet utom p-piller och plåster med serietidningsmotiv. Är nu på bättringsvägen efter att min kära fru inhandlat ny nässpray och allergimedicin. Skönt. Avslutat kapitel skriver säkert om min häpnadsväckande upptäckt igen om ett år.

Imorgon den elfte april fyller min lilla solstråle till dotter ett år. Som förälder förstår man aldrig att första året gått så fort. Likadant var det när Emil fyllde året. Jennyh och hennes nyfunna vän och soulmate Jessica har planerat inför ett års dagen denna vecka. De har bakat och handlat allt för att det skall bli en rolig dag. Inte för att Jennifer kommer komma ihåg särskilt mycket, men Emil kommer säkert tycka det är lika roligt. Kul skall det bli i alla fall. Idag pratade vi om när Emil fyllde ett och vi överraskade honom med frukost på sängen och körsång, Jennyh och jag. Min nyvakna baston och Jennyhs vackra stämma skrämde honom såpass att han låtsades sova räv till följden av hysteriskt skratt varvat med gråt och skakningar. Väldigt roligt minne för oss föräldrar. Detta förevigades med vår lånade kamera från morföräldrarna. Planerna för Jennifer är precis lika djävulska, inte för att vi vill vara elaka men det är så roligt att se deras reaktion när man överraskar dem med något de aldrig upplevt förut. Tror nog att de skall förstå en dag. Hoppas inte detta kommer att vara med i någon blog om tjugo år över saker som förstört deras barndom. Men då är väl säkert bloggen redan död sedan länge, det är väl redan många som trott likt Internet som bara var en fluga, eller hur var det någon briljant människa uttryckte det någon gång på nittiotalet. Skall lägga ner för i kväll och återkomma med fler sanningens ord inom en snar framtid. God natt och sov som ni förtjänar.

Dag 11968 - Tjockt, blått blod

Rammstein strömmer högljutt ur mina björkfärgade QLN högtalare. Volymen, tyskan och aggressiviteten i musiken frigör ilskan som sitter som fastkedjad i mina muskelfibrer. Jämte mig står en blå plastbricka, tydligt daterad till nittiotalets andra hälft. En ur drucken Toronto Maple Leafs mugg, från den tid då jag inbillade mig att jag var ett hockey-fan!?!. Doften av kvarvarande rester av pergulatorkaffe når mina näsborrar. Tallriken med fasttorkad fiberhavre grynsgröt med linfrön står ensamt på brickans högra kortsida. Mina fingrar hindras plötsligt. Nuet fryses. Min depressiva hjärnhalva för mina tankar vidare till allt från tyska låttexter till minnen av sorg, pinsamheter och andra gigantiska nederlag som mitt liv kantats av. Spåren sitter djupt i min själ och hjärtat värker av hat mot mig själv som svag individ med ett försök till ett hårt känslokallt yttre. Lika hårt som vittrande betong. Varför har jag så svårt att hantera känslor. Speciellt om de skiljer sig från mängden. Tårar är bland de svåraste. Känslan av att öppna sig, visa sig svag och sårbar. Där är första stora problemet. Det andra är följderna som kan inträffa om jag öppnar dessa portar intill problemets kärna. Hur hanterar jag följderna. Alla frågor, dömande blickar, all uppmärksamhet eller också utfrysning för att man är konstig. Andras rädsla för att nu exploderar galningen snart, håll er undan för den killen har psykiska problem måste vara en Norman Bates. De flesta man träffar på har så lite vetskap om psykiska besvär. Fick frågan av min arbetsgivare då jag informerade och förklarade hur allt stod till. Om jag kunde bli "farlig" på jobbet, om jag får aggressiva utbrott, bilden av en filmpsykopat dyker oförklarligt upp i mitt huvud, ett litet leende begynnas i mitt inre. Hon tyckte också att jag skulle kunna hitta på något annat att säga till mina arbetskompisar än sanningen för då kanske det går lite lättare?! Möjligt men jag vill gärna att folk skall veta, för då kanske fler förstår varför jag är på ett visst sätt. Rammsteins "Rosenrot" börjar spela på repeat. En grå Volvo V70 vänder på återvändsgatan utan för mitt fönster. Mina händer är darriga. Näsan täppt. Solen skiner, mina fötter är kalla. Ögonlocken klibbiga, nu skall jag snart hämta mina underbara solstrålar på dagis. Det är kallt ute, väldigt kallt men skönt. Varför har jag så svårt att koncentrera mig? Måste vara något allvarligt fel på min hjärna, tumör kanske. Jag har alltid haft problem med att koncentrera mig i skolan, när jag skall läsa och på senare tid även när jag tittar på film.
I eftermiddag skall jag hinna med ett träningspass skall bli otroligt skönt efter påsken. Har lagt på mig ett antal kilo känns det som. Mitt hjärtas slag känns tunga. Blodet är tjockt och trögflytande. Pumpas runt i mina vener, varför då? Till vilken nytta? Blanda annat för att jag skall orka med dagen och bli gammal, hundra år som jag bestämde när jag var liten och precis lärt mig räkna. Vill gärna se mina underverk växa upp. Tänk att jag är delaktig till att dessa människoliv existerar helt utan brister och vanskapningar. Klockan är tio och tjugotre. Måste snart bryta upp för att traska till Kristineberg och hämta ungarna som sagt.
Två saker som gläder mig. För det första: jag tagit upp målandet igen, det låter mig få utlopp för känslorna som jag har så svårt att uttrycka, en slags rehabilitering. För det andra: Börjat blogga, det skrivna ordet har jag betydligt lättare för, det ger tid för tanke och förmågan att måla upp en bild med ord. Jag är inte belönad med talets gåva. Den förmågan följde nog med sugklockan vid min födsel.

Har de senaste dagarna klurat på en del planer för nya målningar. Ett par installationer skall bli mycket intressanta och se om de blir som jag föreställer mig. Där inte bara färg är ingrediensen. Återkommer till detta vid ett senare tillfälle. Denna vecka skall jag sätta upp ett dagsschema för mig själv. Skall gå en promenad varje dag och träna minst fyra gånger. Äta kontrollerade nyttiga mål. Måla minst en tavla. Skriva ett inlägg i bloggen per dag. Försöka vara mer positiv och tänka efter en gång extra för att undvika gräl av onödig natur. Skall till min psykolog på torsdag ser fram emot det med både hopp och oro. Men det hjälper mig att klättra ur den avgrund jag befinner mig i.