Dag 12187 - Två sidor

Känslan av tomhet har präglat denna torsdag. Orkeslös, trött, huvudvärk, rastlöshet som får det att krypa i kroppen. Men det leder mig ingenvart. Mår illa av att tänka. För mycket tankar, svårt att fokusera. En hand som pressar mig tillbaka i sängen. Den är obäddad, varm med alldeles för obekväma små knöliga kuddar. Försöken att bota huvudvärken hela förmiddagen har inte hjälpt. Nacken är stel och det bidrar väl också till obehaget. Jag får inte gjort någonting. Ringde återbud till psykologen idag. Orkade inte gå till Solhem. Gick inte heller till gruppen i tisdags. Det ger mig dåligt samvete. Men jag orkar inte och det känns meningslöst att gå dit. Inget händer. Bara prat och förberedelser och återupprepningar. Tror inte jag får någon hjälp. Helvete vad allt känns mörkt. Allt är problem. Jag oroar mig för allt. Flytten ligger framför fötterna men får inget gjort. Blir hela tiden motarbetad. Allt strular och kommer inte till skott. Förutom att skriva av mig lite som avlastar endel. Skönt det i alla fall. Nu kommer barnen och frugan. Jennyh har jobbat sedan tio imorse. Barnen varit på dagis sedan nio. Nu är klockan fyra. Emil öppnar dörren och ropar:
-Pappa jag är hemma!
Underbart att höra, ett par sekunder senare kommer han in till mig och ger mig en kram, han verkar var på bra humör. Strax efteråt kommer Jennifer också med raska steg emot mig. Du lyser jag upp ganska mycket. Barnen sprider sån glädje och kärlek. Nu skall jag umgås lite med familjen. Låsa in mina negativa tankar för en stund och öppna för den andra sidan.

Dag 12185 - Utrotningen

Jag hatar stress! Det föder en irritation, motvilja och nedstämdhet inom mig. Jag läcker som ett såll och förpestar alla runt omkring mig. En tät dimma av aggressioner och dålig stämning följer varje steg jag tar. Allt går fel och uttrycket "En olycka kommer sällan ensam" gör sig påmind. Ekorrhjulet har sats i rullning och det är svårt att få stopp på. Allt är skit! Det blir svårt att ta sig ur när man med slägga slagit sig in på den banan också. Minsta lilla sak som inte uppfyller mina krav får mig att bli sur och gnällig. Det är jobbigt. Samtidigt strider mina goda och onda sidor med varandra inom mig. Enda resultatet av den dolda konflikt en är att jag bara tyngs med än sämre samvete och skuldkänslor. Nedstämdhet och ångest. Tortyr! Självplåga! Vill ibland slita ut den elakartade tumören som förpestat mitt liv. Om den hade funnits där, om den hade varit fysiskt synlig vad enkelt det hade varit. Jag kan ibland känna den, tumören. Den jävlas med min kropp. Den ger mig synrubbningar, tjut i öronen, blixtliknande huvudvärk. Kalla fötter och händer. Darrningar och stickningar. Yrsel och illamående. Illamående som får mig att vilja stoppa fingrarna ända ner i magsäcken. Spy ut all galla, allt hat, all smärta och slita huvudet av den dåliga självkänslan och korsfästa de sargade kvarlevorna i solnedgången. Låta asätarna slita resterna i stycken och låta allt förtvina medans solen går ner. Tänk om det hade varit möjligt att begrava allt helvete och vakna upp ett antal kilo lättare som en ny människa. Jag hade sålt min själ om det hade gått att uppfylla. Pissa på gårdagen och skåla för framtiden.

Dag 12173 - Kampen

Dagarna går och jag har många gånger funderat på att skriva. Men kommer inte till skott. Jag kommer inte till skott med mycket. Skjuter allt på framtiden. Livet för mig är ganska monotont. Jag går motvilligt upp på morgonen går med barnen till dagis, sedan styrketränar jag går hem äter hämtar barnen umgås lite med frugan, om hon är hemma, ser på teve och sitter vid datorn. Tisdag går jag till gruppterapin som går på halvfart. Torsdag är det individual terapi, där jag inte rikigt visar mitt eget jag. Har svårt att öppna mig och visa mitt rätta jag. Sluten som en mussla och vill därifrån. Funderar hela tiden på nya projekt som aldrig blir av. Detta stämmer inte helt visserligen. Har målat lite det senaste och det ger mig styrka. Älskar att måla, om det blir bra. Har slutfört en målning och påbörjat en annan. Ett självporträtt (den svart/vita). Jag är placerad i centrum med min fru till höger och mina "demoner" på andra sidan. Kampen som jag har var dag som jag aldrig blir av med. Den andra (i färg) är färdig och ganska mörk. En man med sår på halsen, en snara i centrum, bakgrunden. I månskenet kan man tyda en kvinnlig vålnad som halv döljer sig bakom trädet. Sammanhanget lämnar jag åt fantasin hos betraktaren. Jag får ur mig ilska, glädje och sorg genom målningen. Ungefär samma känslor som jag har när jag skriver. Har nu första stycket till en bok i mitt huvud, inte printat ner det än. Men det kommer bli en delvis självbiografisk blandat med fiktiva ideér. Skall bli kul bara jag börjar.

Flytten går för tillfället på tomgång. Har börjat iordningsställa endel men resten ligger på is. Hoppas vi kommer i ordning innan jul. Vill inte att verkligheten och mardrömmarna skall stråla samman då blir allt kaos.

I helgen är jag ensam med barnen. Jennyh skall iväg till Tranås och träffa sin kusin och umgås med henne. Det är roligt att det äntligen blir av hon har länge längtat efter detta. Imorgon fredag kommer brorsan hit vi skall laga lite mat och bara ha en trevlig kväll. Skall bli riktigt roligt. Kanske skall Emil med mina föräldrar under helgen så jag får lite avlastning. Annars hittar vi på något roligt. Det känns ganska bra nu när jag ser orden skrivna. En hel del positiva händelser trots allt. Alla mörka vrår lyser med sin frånvaro för en liten stund, skönt, vilken frihet om man kunde känna så här jämt. Att alltid känna belastningen på axlarna av dåligt självförtroende och rädsla för verkligheten är tärande. Den klaustrofobiska känslan att vara fastbunden och inte kunna röra ett finger. Förlamning och svårigheter att andas. Varje andetag kan ibland vara en kamp. Som att sitta inlåst i en smutsig stinkande bur med ett band som drar åt runt mina lungor. Långsamt pressas jag ihop och luften sipprar ur mig tills blodet samsas med svetten som pressas ur porerna över hela min kropp. Paniken exploderar inom mig. De dova ljuden av mitt hjärtas tunga slag överröstar världen omkring mig. Tårarna fyller mina ögonhålor och gör mitt syn suddig. Det kryper i fingrarna och fötterna snart domnar de bort. Snart är min kropp livlös och tynar bort i ensamheten i evigheten utan ett spår i historien. Mardömmen blir till verklighet, snart hoppas jag hinner göra något innan återvändsgränden är för trång så jag ej kan vända om. Mörkret lägger sig jag ser inget allt är mörkt och tyst. Jag ropar men jag har ingen luft. Stämbanden kan inte ljuda utan bränsle. Hoppas någon finner mig jag vill finna en utväg och lyckas. Jag vill ha ett liv under solen där lyckan är en del av min vardag.

Dag 12157 - Oundvikligt beteende

Natten börjar krypa sig närmare. Jag har tagit en dusch efter dagens träningspass. Barnen sover och själv har jag mycket oro i kroppen och i mina tankar. Mycket har med flytten att göra. Den närmar sig med stormsteg. Men det är med en mer positiv inställning från min sida nu. Kommer inte sakna detta djävulens boning särskilt mycket. Skall bli skönt att komma ifrån det zoo som bor på våningen ovanför. Elefantparad varenda kväll. Såg del tre av "Maria Wern - Främmande fågel" på tv 4 ikväll, hyfsat spännande serie som får veckans dagar att gå lite fortare. Har fått lite mer energi under vissa perioder de senaste dagarna, har då tagit tag i ett och annat. Bland annat målade jag en ny tavla härom kvällen, blev ganska skaplig. Mörkt motiv med undertoner och fin belysning. Känslosam och mångtydig. Sugen på att måla något nytt snart. Jennyh jobbar natt ikväll slutar klockan åtta på morgonen, lagom hemma till frukost. Sedan bär det av till Orregatan för att ordningställa ett av rummen. Flytta med en del saker som är nedpackat. Skall kanske greppa kofoten imorgon och fälla ett gammalt duschrum. Får se vad jag hinner med. Mina föräldrar och min syster med kompis närmar sig Sveriges gräns allt snabbare. De har varit på semester i en dryg vecka, i Frankrike. Lite avundsjuk är jag allt. Rött vin och god mat. Själv har jag aggerat hundvakt under tiden, har gått bra. En Bernersennen vid namn Livia. Stor bjässe som fäller en hel del för tillfället. Men barnen älskar henne och är henne hack i häl under dagens ljusa del. För tillfället är jag ganska avslappnad men det kryper oro och lite osäkerhet under skinnet. Det ger mig lite obehagskänslor. Var på gruppterapin idag. Det var oerhört jobbigt. Jag kände mig fruktansvärt låg. Underlägsen och dyster. Utan hopp om framtiden och en nervöst flackande blick. Fruktansvärt att då hamna i centrum som jag gjorde idag. Var tvungen att prata och uttrycka mina känslor och tankar. För jävligt rent ut sagt. Mina händer sysselsatte sig med att slita död hud från mina valkiga händer. Läsa på bokryggar som står placerade i bokhyllan mitt emot mig. "Mindfullness..." och ytterliggare ett ord som jag inte kommer på just nu. Min blick dras alltid åt den boken vid varje besök i gruppen. Det är oundvikligt att inte rikta blicken däråt eftersom jag gjort det sedan första gången mina fötter beträdde lokalen i våras. Kanske finner jag en trygghet i det. Att fly situationen och räkna böcker och dess lite osymmetriska placering som stör mig. Skulle vilja resa mig och systematisera uppställningen som jag vill ha den, men det hade väckt allt för mycket uppmärksamhet och undran ifrån de andra. Känner nu att mina fingrar börjar bli allt mer osams med tangentbordet. Handlederna darrar och jag börjar känna ilningar längs ryggraden. Tankarna kretsar kring allt som kom upp under mötet idag. Jag kallsvettas. Obehagligt. Lägger ner för ikväll. God natt. Men än skall jag inte lägga huvudet på kudden det är jag alldeles för uppjagad för.

Dag 12145 - Kaotiska dagar

Mitt liv är i kaos som vanligt. Jag skriver sällan, jag mår dåligt, är trött och har ont. Men ändå kanske det finns hopp! Var hos min psykolog idag. Kändes tugnt. Hade inte mycket att säga. Fick anstränga mig för att få fram något att säga. Jag vet att jag har det jävligt men jag är ganska likgiltig gentemot det. Hur skall jag uttrycka det i ord? Tystnad i rummet. Börjar rabbla en massa inlärda depressiva tankar som jag ständigt plågas av. Vad annat kan jag säga. Samma var det på gruppterapin i tisdags. Hade varit ett uppehåll på tre veckor för min del. Förra veckan var psykologen sjuk, veckan dess förinnan var jag inte på plats. Glömde och försov mig. Det skadade inte mycket har tyckt att det var ganska skönt att slippa det under den senaste tiden. Det har inte gett mig något alls faktiskt. Uppsluppningen har varit usel. De senaste gångerna har det bara varit jag och en deltagare till. Har varit för jävligt. Situationen har varit pressad och mycket motvillig. Kraven varit höga och rasten otäck. Jag själv med en annan psykopat! Det är så det har känts. Kravet blir så mycket högre då det är färre deltagare. Jag måste komma med något bra att säga, jag måste ha mått tillräckligt dåligt för att ha något att komma med. Terapin blir helt fel det blir en kamp om vem som mår sämst. Vem det skall handla om. Vill inte hamna i centrum men ändå lyckas man göra det. Jag är inte en tävlingsmänniska men när det gäller kan jag inte bärga mig att visa ad jag kan. JAG KAN MÅ DÅLIGT!!! Inte för att jag vill det men jag har blivit "bra" på det. Det är något allvarligt fel på mig. Det har jag alltid tyckt och så är det. Självömkan, klagan och självupptagenhet har blivit min vardag. Jag vet inte någon utväg på det. Jag lever i en kupa, jag är en "Bubble Boy", som de nämner i "Seinfeld". En pojken som lever i en bubbla utstängd från omvärlden och lever sitt eget liv. Inhängnad kring sina demoner och lever med dem istället för att bekämpa dem. Jag känner mina baksidor för väl för att veta deras svaga sidor. Har blivit förblindad och kommer jag någonsin komma ur denna bubbla? Kanske går jag här och letar efter min gravsten. Mitt liv går i repris och det enda som driver mig framåt är min träning. Men vart skall den leda? Själv mår jag mycket bättre när jag tränar. Känner mig stark och oövervinnlig. Snygg och vältränad. Men jag är inte nöjd. Men det skall jag bli en dag. Skall visa alla jävlar att jag inte är en person man kan driva med ostraffat. Inte för att jag skall hämnas för något. Det leder ändå ingenvart. Är en människa som är fylld av hat och hämndbegär. Men min livsfilosofi säger att jag ej skall hämnas och oftast vinner den sidan. Vill inte starta ytterligare ett ekorrhjul som jag inte behärskar. Det är mycket i rullning nu. Mitt liv är i kaos och det finns mycket i mina tankar. Vi skall flytta och är mitt upp i just det. Det blir nog bra, eller? Jag återkommer med rapport... Snart!

Dag 12136 - Biverkningar från helgen

Varför är allting så rörigt? Mitt liv är i en enda röra. Vimsigt och som en enda feberdröm. Har sedan barnsben haft feberdrömmar fast bara när jag sover. Skall dessa nu också förpesta min vakna tid? Markerande för dessa drömmar är att mina händer antingen är groteskt omänskligt stora eller mikroskopiskt små. Oftast handlar det om att jag skall äta tabletter, mediciner. En liten mikroskopisk pastill som jag skall plocka upp med mina klumpiga giganstiska händer som min omgivning inte reagerar på. Som att stoppa en tråd i en sy nål med boxhandskar fast värre! Eller motsvarigheten, att jag är mikroskopiskt liten och skall svälja en tablett som är lika stort som ett mindre hyreshus. Mina förädrar står invid och ger mig pillret och tycker det är helt naturligt. Oftast när jag berättar detta blir reaktionen oroligt tyst och pinsam, med ögon stora som tefat. Är jag riktigt sjuk eller bara dum i huvudet? Kanske en cancertumör som spelar ett extra stort spratt vid högre temperaturer. Eller så är det bara normalt. Jag finner hela tiden olikheter och fel med mig själv. Skapar egna diagnoser och tycker att andra är hypokondiker... Vad skall man göra när man tycker att soffan man sitter i är het som sten och sticker som en spikmatta. Tortyr varje tillfälle då jag måste besöka toaletten. Värk i kroppen och tror att hjärtat skall stanna. Trötthet som inte liknar något annat. Fast inte normal trötthet som innebär att sova utan trötthet i benmärgen. Kittlande och pirrande. Förtvinande. Mitt liv rinner ur kroppen och snart är bara ytterhöljet kvar. Jag har satt mitt liv mot hårt det senaste och hållit en strikt diet som fungerat bra. I lördags tänkte jag fuska och gjorde det med råge. Så kändes det i alla fall. Åt pizza och detvar gott då jag åt de första bitarna. Sedan blev jag plötsligt proppmätt. Resten av kvällen mådde jag illa och psykiskt uselt. Hade ständigt funderingar på att stoppa fingrarna i halsen. Mådde för jävligt och ville bara spy. Hade så förbannat dåligt samvete. Halsbränna och huvudvärk. Jag spydde aldrig. Orkade inte. Såg vidare på tv och försökte glömma dessa destruktiva tankar. Somnade några timmar senare med pizzaresterna i kroppen och vaknade upp med huvudvärk och ångest. Nu är det måndag och vet inte vart denna vecka skall ta vägen.

Dag 12130 - Avsked som svider

Mycket händer just nu. Känslofyllda avsked och jobbiga beslut. Men förhoppningsvis skall det leda till något bra. Det är i alla fall vad alla i min omgivning försöker få mig att tro. Känner att alla runt mig alltid har och alltid kommer att övertala mig till saker och ting. Börjar som en fråga men jag känner mig alltid lika betydelselös. Jag har ingen rösträtt, det hjälper inte vad jag säger. Mina ord skall bearbetas till de antingen saknar betydelse eller har ändrat mening. Det är ett par händelser som innebär uppbrott som startat kaos i min kropp och hjärna. Den ena är att mina föräldrar skall sälja stugan i Apelviken, Varberg. Så är också fallet just i detta nu. Annonsen såg jag i tidningen idag. Hemskt, en del av mig känns som den försvinner. Det har varit min tillflyktsort de senaste åren, sommar som vinter, höst som vår. Minnena sitter djupt sedan jag var fem år gammal, året var då 1980. I Varberg har jag nästan bara bra minnen förutom en del gräl när jag var liten, mina föräldrars vilda aggressionsväxlingar. Men det är bara en liten parentes som inte satt mer spår än en jordnöts skugga. Många minnen av mina somrar med farmor. Sena kvällar ute på altanen. Vi spelade femhundra och drack te. Jag satt i farmors gamla gröna sovsäck och njöt av natten och tystnaden. Så sent fick jag inte vara uppe för mina föräldrar. Farmor som alltid ställde upp klockan fem på morgonen med att åka till Varbergs fästning och samla burkar efter en konsert med Ulf Lundell. Leendet hos den lokala livsmedelshandlaren som stegvis förändrades till irritation, dold sådan men ilskan sipprade igenom. För varje platt burk som han var tvungen att räkna eftersom de inte fungerade i maskinen gjorde honom allt surare och kanske mer stressad. Man är ju inte så stresstålig det har jag ju förstått nu som vuxen. Detta är minnen som visserligen aldrig kommer försvinna men det har gjort mig att jag älskar Apelviken och kommer nu sakna det mer än mycket annat. Orsaken till förlusten av stugan är för att mina föräldrar skall köpa en fastighet i Strömstad. Väldigt fint och visserligen utvecklingsmöjligheter. Men just nu känns det bara jobbigt. Samtidigt som detta inträffar håller familjen, Jennyh och jag, på att besluta om vi skall flytta eller inte. En lägenhet hos mina föräldrar är målet. Här känner jag mig väldigt splittrad. Dels känns det bra men jag får ibland klaustrofobiska panik känslor. Jag känner att jag förlorar min självständighet och min möjlighet att kunna dra mig undan och njuta av ensamheten ibland. Förmodligen så överdriver jag en smula, hoppas det. Kanske kan bli bra i slutändan. Det jag tycker är jobbigast är att min röst inte räknas. Det blir aldrig som jag vill. Har inte mycket att säga. Maktlös och osäker. Panikslagen och plågad av mardrömmar. Livet är inte ljust just nu. Känns nästan som det alltid är så här. Är jag inte värd mera? Kanske skall jag inte vara lycklig? Gresar skall inte ha roligt... har jag hört någonstans. Driver jag alltid ner mig själv i skiten? Letar efter det negativa och stakar ut min väg därefter. Kommer jag någonsin ur mina depressioner och min ångest? Blir jag medicinfri någon gång? Känner mig osäker som livet är nu, men hur skulle jag vara utan mitt tillstånd som det är i dagsläget? Kanske skulle jag känna mig lika utlämnad som en fånge som släpps fri efter åratal av isolering från samhället. Tryggheten kanske finns här inne i mitt eget helvete. Det handlar om modet att ta steget ut. Men jag vet inte i vilken skepnad. Hur ser den ut? Hur gör man, känner mig väldigt ensam och hjälplös. Vad skall jag finna detta svaret? Så liten man känner sig, tankarna skrämmer mig allt känns så ofantligt stort utanför min kropp. Inget att fokusera på, vet inte vart jag skall starta. Oändligheten har ingen början och inget slut gäller bara att kliva på eller av vid rätt tillfälle. Men det steget är för stort just nu. Beslut skall fattas och jag vet inte hur jag skall rösta. Kanske blankt det kvittar ju ändå.


Jag är hungrig, skall handla, snart när Jennyh är hemkommen från badhuset. Får försöka hålla mig tills dess. Själv har jag tränat benen idag, skönt men hade vissa känningar i ryggen, obehagligt. Sista "måste" träningspasset för veckan är imorgon, det fjärde, får se om jag kan få in ett bonus pass på fredag. Lyckas jag nog inte med, är skönt att vila ibland också. Måste skärpa mig med att skriva i bloggen nu, har gått alldeles för länge sedan förra inlägget. Tittar på min fina son som ligger i soffan och tittar på Bollibompa. Nöjd efter två tallrikar Råg Fras och mjölk. Och blöjfri är han också. Han är så duktig min lille son, stolt är man som pappa. Dottern min sover hon har varit lite krasslig de senaste dagarna. Hon var hemma från dagis idag. Sovit det mesta och varit ganska hängig mellan varven. Men lite bus har hon ställt till med. Det var allt för idag. Avrundning. Slut.

Dag 12115 - "Semester"

Då var jag tillbaks i Apelviken, Varberg igen. Denna gång har min fru ledigt, vilket är ovanligt i dessa tider. Hela familjen är samlad. Skönt och stökigt. Bråk och skratt. Barn stök och skrik. Men också glädje som är svår att uppnå inom andra områden. Att se glädjen i ett barns öga är oslagbar. Värmen som sprids i kroppen och känslan är något jag närmst kan likna vid pirret jag hade i magen natten till födelsedagen då man kunde räkna sina levnadsår på två händer. Trots att vädret är varierande och mer höstlikt är det så avkopplande och skönt att komma ifrån vardagsstressen. Började gruppterapin och individuella terapin förra veckan efter semester upphållet. Skönt att komma igång igen. Har haft ett par djävulska veckor det senaste. Har närmast haft ett helvete att kämpa emot. Kämpa mellan att hålla humöret uppe då jag varit ensam med barnen och utagerat min ilska på gymmet och bakom ratten. Mina medtrafikanter som inte spelat enligt mina regler har fått lida av min vrede. Ljudligt iform av ljudsignalen och bildligt utav mina aggressiva miner och diverse gester med händer och ivriga ansiktsuttryck. Det värsta är att aggressionerna har svårt att lägga sig. Mår dåligt av att bli så här upprörd. Hjärtat slår i hundra åttio och det känns som att huvudet skall explodera. Högra foten låser sig på gaspedalen och bilen får ta stryk och känna att den lever. Men nu här nere vid havet kan jag andas. Andas djupa andetag och känna doften av tång och salt. Tångdoften kan visserligen diskuteras men hellre den doften än stanken av Värö pappersbruk. Sulfat luktar mat, sulfit luktar skit som pappa alltid sa när jag var liten. Det stämmer, det sistnämnda iallafall. Har aldrig luktat på sulfat, vet inte vad det är ens! Semester det ordet har jag ofta använt under sommaren. Det är lättare att dra den lögnen än att säga att jag är sjukskriven. Den skammen är svår att förklara sig ur. Att ställa sig i underläge och förklara hur svag och låg man är. Erkänna sitt usla liv och sina misslyckanden. Ordet semester är tacksamt. Därför är sommaren en inge mansperiod. Jag behöver inte tillhöra någon sida, alla är lättlurade. Övrig tid brukar jag säga att jag tagit pappaledigt, men det kan jag ju inte göra i all evighet. Oroar mig för lördag då det är släktträff/födelsedagskalas/kräftskiva. Förra året vid denna tid, sensommar. Anordnades en släktträff på min fars sida. Vid småtimmarna bestämdes att en kräftskiva skulle planläggas år 2008. Detta blivit verklighet. Trodde då att detta bara var snack men så verkar inte vara fallet. Ser med fasa fram emot detta. Är orolig inför mötet med alla människor, totalt blir vi nog tjugofem som skall trängas med kräftor och annat som skall förtäras i en stuga på trettiofem kvadrat fast det finns altan! Hoppas inte vinglasen är för djupa. Vill inte visa sidor som jag annars döljer. Vill inte vakna upp dagen efter och blottat en sida av mig själv som jag skäms över. Men jag ser fram emot att båda mina syskon kommer. Hans och Anna Karin. Anna Karin ser man ju inte så ofta nu förtiden så det skall bli roligt. Hans och jag har ju kommit varandra mycket närmare det senaste och han är den som jag har lättast att prata med i familjen. Den som känns minst fördömande och den som lyssnar bäst. Jag vet att båda mina föräldrar och även syster lyssnar men jag har en viss mur där. Vet inte varför. Men det känns mest bekymmersfritt att prata med Hans. Vi har ju lite av samma inriktning i livet också. Hoppas det kan leda någonvart.

Ikväll har vi haft en familje kräftfest. Barnen mot all förmodan gillade kräftor också. Blev dock inte så många till Emil och Jennifer då de var ganska trötta och uppenbarligen inte jätte hungriga. Ett par kräftstjärtar gick ner sedan var det läggdags för Jennifer och Bolli-Bompa för Emil. Har varit en dag ganska full med diverse utflykter. Har varit på det traditionerliga besöket på Röda korsets Second hand, Kupan. Inhandlade diverse fynd och sedan avnjöt vi en spartansk lunch vid Varbergs fästning i bilen med utsikt över det något vindiga havet. Mysigt i all sin enkelhet. Hade inhandlat diverse tilltugg som följde den kolhydrat fattiga diet som jag för tillfället slaviskt följer. Magen skall väck. Vill se mina magrutor. En av mina projekt den senaste tiden. Börjar ge resultat. Äntligen funnit en kost som passar mig bra. Äter nyttigt. Mycket grönsaker, kokt och i salladsform tillsammans med fisk, kyckling och kött samt mycket mejeriprodukter. Lätt att följa då varje måltid är ganska mättsam. Proteinrikt samt slipper jaga fettsnåla produkter. Proteinerna är viktiga då jag styrketränar en hel del. Vill inte muskelförtvina utan bli av med det djävulska fettet. Jag vill vara nöjd med mig själv och det börjar för min del enklast utsidan och in. Lättare att ta tag i det yttre. En fasad som visserligen döljer mörka hemligheter.

Skall nu återgå till att vara lite mer social och umgås med min fru. Sitter nu på den inglasade altanen som är upplyst och uppvärmd av en mängd värmeljus. Ljuset från solen som går ner bakom molnen och bruset av havet är obeskrivligt. God fortsättning. Livet är ganska skönt just nu.

Dag 12105 - Gråt utan tårar

Gråten sitter i halsen. Snart brister den ut. Snart. Men nej. Det går inte. Allt brister, jag vet inte vart jag skall ta vägen. Jag blundar. Men nervryckningarna väcker mig. Det är som någon står och sparkar på mig i insomnings ögonblicket. Någon som ser till att jag skall lida. Jag skall sona för mina synder. Vad är det för synder? Jag mår inte bra. Jag har en sten fäst vid mitt bröst. Orkar inte andas. Kan inte andas. Ligger på en dyig sjöbotten och bevittnar andras glädje. Ingen ser mig, ingen hör mig. Jag ligger bara här. Får mig att tänka på Hasse & Tages "Ägget är löst" där Gösta Ekman spelar en karaktär som står med båda fötterna fast på en sjöbotten med endast huvudet över ytan och betraktar årstiderna och andra människors liv utan att synas. Det känns tragiskt. Jag är darrig och kall. Oron finner inga gränser. Dricker en kopp kaffe, det smakar inte gott. Äter nystekta biffar. Men den beska smaken i munnen försvinner inte. Det smärtar i bröstet. Filmen på teven rullar, jag kan inte koncentrera mig. Inget är roligt. Jag pausar och rusar in till min son. Lägger mig tätt intill honom och luktar på hans ny duschade hår. Blundar och lyssnar till filmen han tittar på. Nu känns det bättre. Tryggare och jag känner att något betyder någonting. Emil vänder sig om och kramar mig. Han pratar och bara är där. Jag älskar mina barn. De dömer mig inte. Jag är älskad hur jag än är. Svag eller arg, ledsen eller trött. Jag somnar för en sekund. Vaknar av ett bakhuvud som skallar mig hårt i pannan. Men jag blir inte arg. Snarare glad av att jag har känseln kvar. Jag reser mig upp värmer en flaska mjölk och ger det till honom. Kramar och pussar honom god natt och sätter mig i soffan i ett nytt tappert försök att se färdigt filmen. Jag pausar igen, sms:ar min fru. Ringer henne och pratar i tolv minuter. Känns bättre. Min medicin är slut, en av dem. Måste vara biverkningen av denna som gör mig så sårbar. Jag tar några Lergigan och inväntar verkan. Det tar tid. Men nu känns det bättre. Den värsta ångesten har lagt sig. Kokar mig en kopp te och dricker det med välbehag. Emil sover nu. Filmen är slut. Stänger av teven och sätter mig vid datorn. Bränner några filmer och nu sitter jag är och skriver. Funderar och suger på snusen som ligger under läppen. Ikväll var det gott med snus. Men den beska smaken finns kvar. Jag darrar. Fryser. Jag är orolig. Känns som hjärtat sitter i magen. Det pulserar. Obehagligt. Teet har kallnat. Men dricker det ändå. Måste snart besöka toaletten. Sedan skall jag sätta på teven igen. En film. Något lättsamt som får mig att fly denna djävulska kväll. Denna satans lördagskväll. Det är mörkt och det enda jag nu hör är surret från datorn och pumpen till akvariet. Orkar inte mer. Vill inte skriva mer. Känner mig tom. Helt tom. Nu vågar jag inte sova. Då kommer farorna. I mörkret och tystnaden kommer hoten. Blickarna och övervakarna. Obehagligt och bara en inbillning men det är skrämmande nog. Mina fingertoppar känns ännu kallare. Värmen rinner ur mig. Paniken ökar och jag börjar känna kallsvettningar. Nu slutar jag. Det känns för påfrestande. Känslosamt och smärtsamt. Men jag kan inte gråta.

Dag 12098 - Ett narr?

Finns jag? Är jag bara en lögn? Vem är jag, en vålnad? Jag talar för döva öron. Det brukar jag göra. Sitter i en dimma. Talar i ett vakuum. Ljudet når inte fram. Det spelar ingen roll i vilket tillstånd jag är. Jag märks inte. Syns jag inte? Jag är osynlig. Innan brukade jag vara full när jag träffade mina vänner. För full. Nu träffar jag inte mina vänner. Jag festar inte längre, inte ofta. Där var den vänskapen ett minne blott. Mina vänner. En del av dem vill att jag skall vara full. Skall supa mig under bordet. De lyckades ofta. Varför? För att dölja sin egen fylla och dumpa deras ångest hos mig eller så tycker de att det är så jävla kul att jag gör bort mig. Försökskanin. Ett narr. Det kanske är jag. Ett narr. Inte en aning. Vad är det för tankar. Min kloka sida startar en diskussion. Jag är en pappa! En bra och lycklig pappa. Men vad mer? Jag vet inte vart jag är på väg. Jag söker glädje men tappat förstoringsglaset. Solen bränner sönder mina ögon. Jag ser inte det jag har. Framför mina ögon finns glädjen men jag tar den inte till mig. Ikväll har jag suttit med grannarna och snackat skit. Ordagrant snackat skit. Befriande på något sätt. Träffade en ny person som jag verkar ha ganska mycket gemensamt med. Kul. Alltså inte bara skit denna kväll. Lite framtida planer kanske finns i sikte. Fast förmodligen förverkligas de väl aldrig. Drömmar. Trots allt roligt att möta andra som tänker och uttrycker sig på någorlunda samma sätt gör mig glad för en hundradels sekund. Men kanske finns det ett hopp där. Nu är jag trött. Mina fingrar är som cementklumpar. Orkar inte skriva mer. Orkar inte tänka. Jag stänger ner för ikväll. Tar upp detta en annan dag. Då orken kanske kommit tillbaka. Vågar inte längta efter den då blir jag bara besviken. Låt den komma. Låt den försvinna. Jag sluter mina ögon. Nu sover jag. God natt.